Tur

Det verkar som om min livslånga kärlek till fru furtuna har börjat bli besvarad. Har bara sett en gul sol och en blå himmel sedan jag lämnat er där hemma, trots dystra väderleksrapporter och historier om regn på kommande destinationer. I början tillskrev jag det hela Johns lycka men efter att ha varit ensam i en vecka nu med samma ihärdigt stekande sol så började jag tro att även jag har lyckan med mig. Och efter de senaste 24 timmarna är jag övertygad, ta i trä!

Gårdagen började med att jag och en galen norrman hyrde jetskis. Det sista som hände innan vi gav oss ut på havet var en förmaning om att de skulle fingranska jetskiina när vi var tillbaka tillsammans med en bildvisning på skadade eller repade jetskis och medföljande "kostnadsförslag" på hur mycket man skulle betala om något hände. Och jag kan säga så mycket att den efterlängtade CSN-utbetalningen inte hade räckt långt... Det första som hände efter att vi gav oss ut på havet var att en stor våg sköljde över oss, vi krockade och en rätt synbar del av norrmannens jetski skrapades upp! Efter att ha enats om det enda rätta att göra (att insistera att den redan var skadad när vi fick den) njöt vi av vår halvtimme till havs. På väg tillbaka till strandkanten ser vi en förbannad thailändare och anar det värsta...När norrmannen kommer fram till honom med sin jetski sliter han den arg till sig och vi tittar olycksbådande på varandra. Men vi förstår ganska snabbt att hans ilska är riktad mot någon annan, då han direkt hoppar upp på jetskin och bränner ut till havs för att plocka in två killar som överskridit sin tid. Exit George och norrman...

Redan nästa morgon fick jag ett till bevis på Fru Fortunas välvilja. Det har blivit dags för att lämna Ko Samet för nya äventyr på Ko Chang vilket innebär att jag måste konka min 70 liters ryggsäck ner de dryga fyra kilometetna till hamnen. Eftersom taxin bara kostade 20 bath, 5 kr, när jag kom för några dagar sedan tänkte jag att det skulle vara pengar väl investerade. Men nu hade priset plötsligt tiodubblats! Hade jag kunnat kommunicera bättre med honom han säkert skyllt på dåliga tider och finanskriser men jag misstänker starkt att han mest såg (ytterliggare) en möjlighet att lura en ovetande backpacker. Även om det bara är 50 kronor och därmed en av de billigare taxiresorna i mitt liv kände jag mig manad att protestera och vägra åka. Jag började istället knata mot hamnen och bad en stilla bön att han skulle komma ikappkörandes och be mig hoppa in. Det gjorde han inte. Det gjorde däremot två av de holländska Hong Kong studenterna som var på väg att lämna tillbaka sina 4x4 de hadr hyrt dagen innan. Och var hade de hyrt dem? Jodå, nere i hamnen. Behöver jag tillägga att jag inte behövde bära min ryggsäck en enda meter till?

Vänner kan man aldrig ha för många av!