Blogg fran en motorcykel

Dagens upplevelser har inte fatt mig att radikalt andra politiska askadning -rubriken till trots. Daremot har vi hunnit uppleva mer an vi gjort pa hela resan och denna dag kommer bli svarpetad pa listan "Resans hojdpunkt".

I Da Lat finns ett gang aldre farbroder som gallar sig for Easy Riders. De tar det helt enkelt "easy" pa dagarna och kor folk runt pa sina motorcyklar till alla de sevardheter som finns runt Da Lat. De kor en garna aven till andra stader och tar da langa omvagar for att man ska hinna se och uppleva det riktigt Vietnam i sa stor utrstrackning som mojligt. Har kan man verkligen tala om (till skillnad fran den dar nattbussen) att det ar resan och inte malet som ar det viktiga.

Vi hoppar upp bakom pa var sin motorcykel och farden borjar. Vi far se kaffe- och blomodlingar, stora tempel, besoka en silkesfabrik dar man kunde folja silkets vag fran en larv via kukong till fardigspunnet skilke, klattra i ett femtio meter hogt vattenfall, aka linbanor, mera vattenfall, meditationscenter och slutligen aka nagon slags bob-liknande variant (ni vet den sporten som Ludmilla Engquist sadlade om till) ner till ytterliggare ett vattenfall. Detta tog inte mer an sex timmar men vi hade anda gatt om tid pa varje stalle. Att jamfora med de atta timmar utflykten till Cao Dai och Chu Chi tog varav ca sex timmar spenderades i bussen. Alla stopp pa vagen medforde att vi aldrig akte langre an tio minuter i strack. Vi stannade dessutom ofta pa olika utsiktsplatser over bergen eller bara da de tyckte att vi (alltsa jag och John - inte de sjalva) behovde stracka lite pa bennen. En gang kommenderade de upp oss for ett berg. Den andra ganger blev det lite av ett roligt missforstand. De slappta av oss vid vagkanten och korde ivag samtidigt som de skrattandes sa "See you in Da Lat". Vi borjade promenera ett tiotal meter men sag inte dom. Daremot fanns det en stig nerfor berget dar de slappta av oss. Vi fick for oss att vi skulle vandra ner for den och att de skulle plocka upp oss nedanfor. Efter en tio minuters promenad pa stiger inser vi att den inte leder nerat det berget utan ar en passage till ett annat berg. Ungefar samtidigt som vi inser detta hor vi hur det tutas och ropas frenetiskt uppifran vagen. Vara guider tyckte nog vi var lagom smarta nar vi tjugo minuter senare dok upp igen!

Vi far aven veta en hel del om Da Lat, Vietnam och dess historia.
Da Lat grundades for 115 ar sedan av en fransk upptacktsresande som var ute och trekkade i bergen. Han tyckte att Vietnam var ett alldeles for varmt land och att platsen dar Da Lat idag ligger skulle vara en sval och skon semesterort. Han skrev hem till den franska regeringen men sitt forslag om att grunda en stad dar - sagt och gjort.

Det visar sig att den aldre av vara gudier (som de flesta aldre man troligtvis har) stred i Vietnamkriget for sydvietnameserna. Nar vi berattar att vi laser juridik ser han lite misstanksamt pa oss och berattar att det var en advokat som fick honom domd till tva ars fangelse (omvandningslager) efter kriget som straff for att han stred mot kommunisterna. Han berattar hur VC rekryterade sina soldater genom att komma till byar pa landsbyggden och ge folk en AK47 som de skulle ha for att skydda sig mot amerikanerna. Om de tog emot vapnet var de sedan tvungna att ge sig ut i strid (for hur skulle de annars forklara att de skulle sitta hemma med ett vapen nar deras landsman var ute och krigade for sina och deras familjer). Om de vagrade blev livet for dem i byn surt och sa smaningom outhardligt. Man fick flytta in till staden men detta spadde bara pa misstankarna och folket i byn trodde da att man varit en spion for jankarna. Darefter kunde man inte atervanda till sin by for da skulle man bli avrattad for forraderi. Efter att ha varit pa krigsmuseet och fatt hora historier om hur amerikanerna betedde sig sa kan jag bara melankoniskt konstatera att bada sidor var lika goda kalsupare.
Pa fragan hur vietnameserna forhaller sig till amerikanerna idag svarar han regeringen (fortfarande kommunistisk) fick oppna upp sig mot vast efter Sovjets fall. Man slopade planekonomin och kooperativen till forman for markandsekonomin och byggde t.om. kyrkor och tempel i overflod for att paskinna att religionsfrihet radda och forma USA att lyfta sitt handelsembargo. Idag - menar han - ar Vietnam ett land dar huvudet (staten) ar kommunistiskt men kroppen (folket) kapitalistiskt. Det mest intressanta var dock hans svar pa vad folket, de som stred mot (eller med) jankarna tycker om alla de amerikanska turisterna som reser runt har. Han forklarar att de inte kanner nagon som helst avsky och motiverar det med att "de precis som oss ar manniskor som stred for sin sak och tro - precis som vi stred for var".

Nagot av en tankestallare!