Ho Chi Minh

Efter nastan en hel dags resande kommer vi pa sondagskvallen fram till flygplasten i Ho Chi Minh. Eftersom flygbussen slutar ga vid fem pa eftermiddagen (hmm) sa fick det bli taxi. Vi hade blivit forvarnade pa att man skulle vara bered pa att bli pahoppad av allt och alla med deras erbjudande, overpriser och harda budgivningar innan man kunde komma fram till ett vettigt pris med vietnameserna - men vi trodde inte det skulle vara sa illa! Utgangspriset for taxin var runt 350 000 dong (bra regel- ta bort tre nollar och dividera med tva for att fa det i svenska kr) och vi gav upp vid 100 000 da vi var trotta och bara ville komma fram. Senare skulle det visa sig att man kan pruta ner priser med runt 70 % om man ar talmodig. Eller vad sags som en vaska vars pris egentligen var 1 000 000 dong men gick under klubban for 250 000 eller en klocka vars riktiga varde ar 550 000 dong men bara for att det var jag, de ville vara snalla (osv osv osv) kunde kopas for 200 000 (har emmelan hade du hunnit svara at mig, peka pa manen och mena att jag var galen (da det var fullmane) och att jag ruinerade dem.

Aja, val framme i Ho Chi Minh vid elva pa kvallen hade vi inte varit sa forutseende att vi hade bokat nagonstans att bo. Vi styrde kosan mot Pham Ngo Lao som skulle vara backpacker-gatan i stan. Denna gangen var det en liten tant som knappt nadde mig till anklarna men kan ha varit den mest bestamde och respektingivande manniskan jag traffat som hogg oss innan vi ens kommit in pa gatan. Hon menade att hon jobbade for kommunen och inte alls skulle lura oss utan bara visa oss runt till de stallen vi ville. Lika overtygade som vi var att hon snackade bullshit, lika envis var hon med att hon talade sanning. Hon hangde efter oss medan vi kryssade mellan olika hotell och kom med den ena utlatandet efter det andra. Innan vi ens tittat at det hallet som ett i Loonely Planet-rekommenderat hotell lag at - visste hon vilket vi letade efter. Hon recenserade det och visste vad det kostade och om de hade lediga rum. Hon envisades med att det basta stallet lag en bit ner pa gatan och bara kostade 4 dollar. Vi a var sida forstatta insitera pa att kolla runt. De flesta stallen villa ha runt 15 dollar och i det enda som var lite billigare mottes vi av en lapp pa rummet dar det stod "Kackerlakken in massen". Det slutade med att vi tog in pa fyra-dollars hotellet och vi vet fortfarande inte om det var tanten som gjorde oss en tjanst eller tvart om.

Nasta dag skulle vi gora Ho Chi Minh - och det gjorde vi verkligen. Vi hann se ett par tempel, kyrkor, nagra marknader, ata pa ett restaurang som endast ar kant for att Bill Clinton kakat dar, se Ho Chi Minh stads museum, krigsmuseet, andra museer som jag inte ens kommer ihag, fa en heltimmes massage pa ett massageinstitut drivet av blinda, aka en bakvand tuctuc (man sitter alltsa framfor chaufforen) och en hel del annat.

Ho Chi Minh ar en myllrande femmiljonersstad som aldrig sover och som egentligen bor kallas Saigon nar man talar med lokalborna. Det ar endast vi kontakter med myndigheter som man anvander namnet Ho Chi Minh-staden vilket Saigon doptes till omedelbart efter landets aterforenande. Det kan tillaggas att staden haft mer an tio namn de senaste 400 aren sa det ar inte varldens miss om man sager fel.
Ett annat bestaende (och trakigare intryck) ar att man alltid kanner sig lurad oavsett vad man betalar for saker. Med vetskapen om att allt kan prutas ner langt under halva priset kan man aldrig riktigt kanna sig nojd. Denna kansla kvarstar aven om man inte vill handla nagonting. Aven om man bara behover en vagbeskrivning eller veta vilken byggnad man star framfor far man istallet till svar ett anbud pa hur mycket det skulle kosta om de korde en dit man ville eller om de gav en guided tur over sevardheten. Landet ma vara kommunistiskt men invanarna ar affarsman ut i fingerspetsarna!