Då har jag lämnat Koh Samet och Hong Kong gänget för nya äventyr på Koh Chang. Trots att det är en närliggande ö krävdes båt till fastlandet, buss på fastlandet och sist båt från fastlandet...trodde jag! Det visade sig att det behövdes ytterliggare några transportmedel. Väl på fastlandet åkte vi en minibuss i några timmar som man tycker borde kunna köra direkt till färjan. Istället släppte den av oss mitt i ingenstan där vi fick byta till en buss modell större och efter tio minutera busaresa fick vi hoppa av bussen och åka sista sträckan på en pickup då den giganiska bussen inte kom fram på den smala vägen. Omständigt? Behöver jag förrresten tillägga att minibussen hade kommit fram på så väl den stora som den smalare gatan som ledde fram till båten. Vid det här lage var en tysk tjej som var med på resan arg som ett bi då hon med största sannolikhet tyckte att det fanns smidigare sätt att transportera sig på...För egen del hade jag slagit mig ihop med en svensk man, Mattias, i fyrtioårs åldern som var på en två veckors semester från slitet som advokat hemma i Sverige. Trevlig man som jag kom att hålla ihop med under resten av vistelsen på Koh Chang. De två första dagarna bodde vi ganska spartanska bungalows på Loonely beach, ett ganska lunt backpacker tillhåll där dagarna spenderades på stranden och en kvällarna me en öl ii handen. Efter de två dagarna kände Mattias att han behövde få unna sig lite mer på sin semester än en smutsig hydda där man kunde höra diverse oidentifierbara ljud på natten som lät som om de kom innefrån ens egen bungalow och drog med mig till det numera ganska exklusia White sands beach. White Sands var for bara nagra ar sedan ett ganska oexpolaterat omrade framst besokt av backpackers vilket jag hade valdigt svart att se da det idag kryllade av resorts som tavlade i att sla varandra i lyxighet. Detta innebar aven att boendekostanden lag lite over min budget men som tur var hade Mattias vanligheten nog att lata mig hyra in mig i hans dubbelrum for samma peng som jag betalt for bungalown pa Loonely Beach. Aven om det har sin charm att bo lite sunkigare sa sag jag faktiskt emot en varm dusch och A/C pa rummet. Men Mattaias hade inte nojt sig med det. Stallet han valt lag precis vid strandkanten, med en egen pool, gigantiska sangar som maste vara bland de skonaste jag sovit i och handdukar som kandes som len sammet jamfort med den strava resehanduken som varit mitt sallskap de senaste fem veckorna.
Dagarna pa Ko Chang agnade jag mest uppmarksamhet at att hitta lampliga stallen att hanga upp min nyinkopta hangmatta som jag tillsammans med mina nya flipflops pyttsade sammanlagt 100 kronor for.
Life is good!
lördag 31 januari 2009
torsdag 29 januari 2009
Tur
Det verkar som om min livslånga kärlek till fru furtuna har börjat bli besvarad. Har bara sett en gul sol och en blå himmel sedan jag lämnat er där hemma, trots dystra väderleksrapporter och historier om regn på kommande destinationer. I början tillskrev jag det hela Johns lycka men efter att ha varit ensam i en vecka nu med samma ihärdigt stekande sol så började jag tro att även jag har lyckan med mig. Och efter de senaste 24 timmarna är jag övertygad, ta i trä!
Gårdagen började med att jag och en galen norrman hyrde jetskis. Det sista som hände innan vi gav oss ut på havet var en förmaning om att de skulle fingranska jetskiina när vi var tillbaka tillsammans med en bildvisning på skadade eller repade jetskis och medföljande "kostnadsförslag" på hur mycket man skulle betala om något hände. Och jag kan säga så mycket att den efterlängtade CSN-utbetalningen inte hade räckt långt... Det första som hände efter att vi gav oss ut på havet var att en stor våg sköljde över oss, vi krockade och en rätt synbar del av norrmannens jetski skrapades upp! Efter att ha enats om det enda rätta att göra (att insistera att den redan var skadad när vi fick den) njöt vi av vår halvtimme till havs. På väg tillbaka till strandkanten ser vi en förbannad thailändare och anar det värsta...När norrmannen kommer fram till honom med sin jetski sliter han den arg till sig och vi tittar olycksbådande på varandra. Men vi förstår ganska snabbt att hans ilska är riktad mot någon annan, då han direkt hoppar upp på jetskin och bränner ut till havs för att plocka in två killar som överskridit sin tid. Exit George och norrman...
Redan nästa morgon fick jag ett till bevis på Fru Fortunas välvilja. Det har blivit dags för att lämna Ko Samet för nya äventyr på Ko Chang vilket innebär att jag måste konka min 70 liters ryggsäck ner de dryga fyra kilometetna till hamnen. Eftersom taxin bara kostade 20 bath, 5 kr, när jag kom för några dagar sedan tänkte jag att det skulle vara pengar väl investerade. Men nu hade priset plötsligt tiodubblats! Hade jag kunnat kommunicera bättre med honom han säkert skyllt på dåliga tider och finanskriser men jag misstänker starkt att han mest såg (ytterliggare) en möjlighet att lura en ovetande backpacker. Även om det bara är 50 kronor och därmed en av de billigare taxiresorna i mitt liv kände jag mig manad att protestera och vägra åka. Jag började istället knata mot hamnen och bad en stilla bön att han skulle komma ikappkörandes och be mig hoppa in. Det gjorde han inte. Det gjorde däremot två av de holländska Hong Kong studenterna som var på väg att lämna tillbaka sina 4x4 de hadr hyrt dagen innan. Och var hade de hyrt dem? Jodå, nere i hamnen. Behöver jag tillägga att jag inte behövde bära min ryggsäck en enda meter till?
Vänner kan man aldrig ha för många av!
Gårdagen började med att jag och en galen norrman hyrde jetskis. Det sista som hände innan vi gav oss ut på havet var en förmaning om att de skulle fingranska jetskiina när vi var tillbaka tillsammans med en bildvisning på skadade eller repade jetskis och medföljande "kostnadsförslag" på hur mycket man skulle betala om något hände. Och jag kan säga så mycket att den efterlängtade CSN-utbetalningen inte hade räckt långt... Det första som hände efter att vi gav oss ut på havet var att en stor våg sköljde över oss, vi krockade och en rätt synbar del av norrmannens jetski skrapades upp! Efter att ha enats om det enda rätta att göra (att insistera att den redan var skadad när vi fick den) njöt vi av vår halvtimme till havs. På väg tillbaka till strandkanten ser vi en förbannad thailändare och anar det värsta...När norrmannen kommer fram till honom med sin jetski sliter han den arg till sig och vi tittar olycksbådande på varandra. Men vi förstår ganska snabbt att hans ilska är riktad mot någon annan, då han direkt hoppar upp på jetskin och bränner ut till havs för att plocka in två killar som överskridit sin tid. Exit George och norrman...
Redan nästa morgon fick jag ett till bevis på Fru Fortunas välvilja. Det har blivit dags för att lämna Ko Samet för nya äventyr på Ko Chang vilket innebär att jag måste konka min 70 liters ryggsäck ner de dryga fyra kilometetna till hamnen. Eftersom taxin bara kostade 20 bath, 5 kr, när jag kom för några dagar sedan tänkte jag att det skulle vara pengar väl investerade. Men nu hade priset plötsligt tiodubblats! Hade jag kunnat kommunicera bättre med honom han säkert skyllt på dåliga tider och finanskriser men jag misstänker starkt att han mest såg (ytterliggare) en möjlighet att lura en ovetande backpacker. Även om det bara är 50 kronor och därmed en av de billigare taxiresorna i mitt liv kände jag mig manad att protestera och vägra åka. Jag började istället knata mot hamnen och bad en stilla bön att han skulle komma ikappkörandes och be mig hoppa in. Det gjorde han inte. Det gjorde däremot två av de holländska Hong Kong studenterna som var på väg att lämna tillbaka sina 4x4 de hadr hyrt dagen innan. Och var hade de hyrt dem? Jodå, nere i hamnen. Behöver jag tillägga att jag inte behövde bära min ryggsäck en enda meter till?
Vänner kan man aldrig ha för många av!
onsdag 28 januari 2009
Koh Samet - Att resa ensam(?)
Efter en kort men händelsrik mellanlandning i Bangkok, utgång som började med fyra britter pa Ko San Road och slutade på en bar med livemusik med ett gäng norskor, har jag kommit till Koh Samet. En liten paradisö med en vitkornig sand finare än mjöl och så klarblått vatten att man lika gärna kan snorkla istället för att behöva dyka neråt!
Inför att Johns resa började närma sig sitt slut kände jag en viss oro inför den kommande ensamheten. Ironiskt nog tror jag att jag var ensam längre stunder om dan när vi reste ihop, och det var varken många eller långa tillfällen, än jag hittils varit på hela resan. Naturligtvis blir man mer benägen att börja prata med kreti oh pleti men samtidigt visar även andra resenärer ett större intresse för en. Britterna i Bangkok träffade jag under en av dessa korta ensamma stunder när jag käkade middag och de vinkade över mig till deras bord för att jag satt ensam..
På resan till Ko Samet slog jag mig i slang med tre studenter från Syd-Korea som var här på semester. De hade mycket spännande saker att berätta samtidigt som en del av deras seder och vanor var lite oförståeliga för mig. De bad tusen gånger om ursäkt innan de ställde den stötande frågan hur gammal jag var och när jag på jakt eftet boende föreslog att vi skulle dela upp uppgiften så att jag och Chang frågade runt medan den totalt utmattade tjejen Sussie och Paul satte sig på stranden och höll ett öga på våra blytunga väskor var det helt otänkbart. Jag antar att det var av ren artighet att de inte skulle vila medan vi sprang runt men jag hade bara varit tacksam att få slänga av mig ryggsäcken och tyckte alla vann på det. I Korea betalar man förresten bara 30 spänn i månaden och kan då lagligt ladda ner obegränsat musik. Det är ett alternativ till att kriminalisera och försöka lagföra halva Sveriges befolkning med start 1 april..
Merparten av tiden här har annars spenderats åt att sola, bada, köra jetski och hänga med ett gäng europeiska och amerikanska utbytesstudenter i Hong Kong. De kom dit i början på året och har redan fått ledigt för det kinesiska nyåret. Sju killar från Norge, Holland, Cypern och USA samt fyra tjejer från USA och England. Killarna är supertrevliga och den patriotiske cyprioten blev helt till sig när han fick prata grekiska. Han menar att han letat med lykta och ljus efter en landsman sedan han lämnade sitt hemland. En typisk grek helt enkelt. Tjejerna, bortsett från en, är antingen lite arroganta eller bara så där småblåsta/ovärldsvana som bara amerikaner kan vara. Jag fick bland annat veta att de minsann besökt Sveriges huvudstad Kopenhamn när jag berättade att jag pluggade i en studenstad norr om vår huvudstad. Den brittiska, och trevliga, tjejen himlade med ögonen och hade däremot genast förstått att det var Uppsala jag avsåg. Hon är förresten egentligen argentinsk, Oscar!
Annars går kvällarna mest åt att kolla på eldshow på stranden, dricka öl, röka vattenpipa och träffa svenskar. Det kryllar av svenskar här nere och Hong Kong studenterna blir alltid lite bittra när jag får träffa prata mitt eget språk men ändrar snabbt instälning när de svenska tjejerna ansluter sig till vårt sällskap...
Imorgon bär det av till Ko Chang. Jag saknar er alla där hemma!
Inför att Johns resa började närma sig sitt slut kände jag en viss oro inför den kommande ensamheten. Ironiskt nog tror jag att jag var ensam längre stunder om dan när vi reste ihop, och det var varken många eller långa tillfällen, än jag hittils varit på hela resan. Naturligtvis blir man mer benägen att börja prata med kreti oh pleti men samtidigt visar även andra resenärer ett större intresse för en. Britterna i Bangkok träffade jag under en av dessa korta ensamma stunder när jag käkade middag och de vinkade över mig till deras bord för att jag satt ensam..
På resan till Ko Samet slog jag mig i slang med tre studenter från Syd-Korea som var här på semester. De hade mycket spännande saker att berätta samtidigt som en del av deras seder och vanor var lite oförståeliga för mig. De bad tusen gånger om ursäkt innan de ställde den stötande frågan hur gammal jag var och när jag på jakt eftet boende föreslog att vi skulle dela upp uppgiften så att jag och Chang frågade runt medan den totalt utmattade tjejen Sussie och Paul satte sig på stranden och höll ett öga på våra blytunga väskor var det helt otänkbart. Jag antar att det var av ren artighet att de inte skulle vila medan vi sprang runt men jag hade bara varit tacksam att få slänga av mig ryggsäcken och tyckte alla vann på det. I Korea betalar man förresten bara 30 spänn i månaden och kan då lagligt ladda ner obegränsat musik. Det är ett alternativ till att kriminalisera och försöka lagföra halva Sveriges befolkning med start 1 april..
Merparten av tiden här har annars spenderats åt att sola, bada, köra jetski och hänga med ett gäng europeiska och amerikanska utbytesstudenter i Hong Kong. De kom dit i början på året och har redan fått ledigt för det kinesiska nyåret. Sju killar från Norge, Holland, Cypern och USA samt fyra tjejer från USA och England. Killarna är supertrevliga och den patriotiske cyprioten blev helt till sig när han fick prata grekiska. Han menar att han letat med lykta och ljus efter en landsman sedan han lämnade sitt hemland. En typisk grek helt enkelt. Tjejerna, bortsett från en, är antingen lite arroganta eller bara så där småblåsta/ovärldsvana som bara amerikaner kan vara. Jag fick bland annat veta att de minsann besökt Sveriges huvudstad Kopenhamn när jag berättade att jag pluggade i en studenstad norr om vår huvudstad. Den brittiska, och trevliga, tjejen himlade med ögonen och hade däremot genast förstått att det var Uppsala jag avsåg. Hon är förresten egentligen argentinsk, Oscar!
Annars går kvällarna mest åt att kolla på eldshow på stranden, dricka öl, röka vattenpipa och träffa svenskar. Det kryllar av svenskar här nere och Hong Kong studenterna blir alltid lite bittra när jag får träffa prata mitt eget språk men ändrar snabbt instälning när de svenska tjejerna ansluter sig till vårt sällskap...
Imorgon bär det av till Ko Chang. Jag saknar er alla där hemma!
lördag 24 januari 2009
Hanoi och Halong Bay
Efter att ha lämnat resans höjdpunkt så här långt, Hoi Ann, var det även dags för min resekamrat John att lämna Sydostasien. Ett tidigt flyg till Hanoi och sedan skulle Johnny via Bangkok hem. För egen del skulle jag spendera några ensamma dagar i Hanoi och Halong Bay, trodde jag! Redan på flygplatsen slog jag ihop mig med två australiensiska systrar som blev mitt nya sällskap de närmaste dagarna. Hela Hanoi-vistelsen gick faktiskt i australiensiskt tecken då vårt hostel både ägdes och befolkades av aussies. Det blev ett par schyssta dagar då jag under dagtid hann se alla sevärdheter med Ho Chi Minhs masoleum som höjdpunkt medan kvällarna ägnades åt grillning, öl och vattenpipa med australiensarna. Vi blev ett gäng på ett tiotal personer med mig som enda utböling. Australiensarna var duktiga på att hålla låda oavsett om kvällen precis börjat och stämningen var på topp eller om det var tidigt morgon och alla lite lagom tunga i huvudet. De pratade, skämtade och skrattade som om de känt varandra hela livet och jag som annars tycker mig vara duktig på att prata fick knappt en syl i vädret. Men de var grymt trevliga och dessutom Sydneybor ett flertal av dem så jag har redan lite utekvällar inplanerade!
Fredag och lördag ägnades åt en båtturbur ut till Halong Bay med ovannämnda gäng. Ett av tre limestone områden på jorden vilket på vanlig svenska betyder att det var en mängd klippor av limesten av varierande höjd och storlek utplacerade i en stor bukt. Enligt legenden hade vietnameserna tillkallat hjälp från flygande drakar när kineserna anfallit och drakarna hade då spottat ut klipporna från sina käftar för att sänka de kinesiska fartygen. Vi paddlade runt klipporna med kajaker ett par timmar och sedan vankades middag och fest på båten. Schysst upplevelse men som nog gör sig bättre i lite varmare och soligare väder! Tillägas kan att till och med längst ut bland de minsta och avlägsnaste klipporna kunde man höra den numera alltför välbekanta uppmaningen "Buy something!?" från försäljare i sina roddbåtar...
Nu har det blivit dags att lämna Vietnam då mitt visum, eller egentligen avsaknad av visum, gått ut. Ett spännande land med en tragisk historia. Ett land med fantastisk natur och landsbyggd men i min mening inte lika sevärda storstäder. Ett land med ganska dålig mat och försäljare som alltid försöker lura en, men alltid med ett leende på läpparna och ett skratt nära till hands om man ser bakom deras stenhårda fasad!
Ett land väl värt att besöka!
Fredag och lördag ägnades åt en båtturbur ut till Halong Bay med ovannämnda gäng. Ett av tre limestone områden på jorden vilket på vanlig svenska betyder att det var en mängd klippor av limesten av varierande höjd och storlek utplacerade i en stor bukt. Enligt legenden hade vietnameserna tillkallat hjälp från flygande drakar när kineserna anfallit och drakarna hade då spottat ut klipporna från sina käftar för att sänka de kinesiska fartygen. Vi paddlade runt klipporna med kajaker ett par timmar och sedan vankades middag och fest på båten. Schysst upplevelse men som nog gör sig bättre i lite varmare och soligare väder! Tillägas kan att till och med längst ut bland de minsta och avlägsnaste klipporna kunde man höra den numera alltför välbekanta uppmaningen "Buy something!?" från försäljare i sina roddbåtar...
Nu har det blivit dags att lämna Vietnam då mitt visum, eller egentligen avsaknad av visum, gått ut. Ett spännande land med en tragisk historia. Ett land med fantastisk natur och landsbyggd men i min mening inte lika sevärda storstäder. Ett land med ganska dålig mat och försäljare som alltid försöker lura en, men alltid med ett leende på läpparna och ett skratt nära till hands om man ser bakom deras stenhårda fasad!
Ett land väl värt att besöka!
tisdag 20 januari 2009
Hoi Ann - Skraddarstaden
De tre senaste dagarna har spenderats i Hoi Ann och har faktiskt petat ner motorcykel-turen fran topplistan! Hoi Ann ar en stad av mindre matt som framst ar kand for att den i princip bara bestar av skraddare - lite som Uppsala och dess studenter.
Formiddagarna har spenderats at att ranna runt till skraddare och bestalla, prova och andra klader som inte sitter som de ska. Darefter har vi lanat cyklar och trampat oss de dryga 5 km ut till straden. Efter manga timmar av avkloppning efter var harda morgon cyklar vi tillbaka, provar lite till och kakar sedan en battre middag.
Hoi Ann kan lattast sammanfattas sa har. For runt 700 spann har jag fatt en varjacka, ett par linnebyxor, en kostymskojrta, en vanlig skjorta och vast uppsydd helt efter egna onskemal och matt. Lagg till tva slipsar!
Jag gjorde aven ett tappert forsok att sy upp ett par kopior pa mina favorit-sneakers som har borjat ga sonder och slutat saljas dar hemma. Detta pahitt kom jag pa sista pa tisdagen, och vi skulle resa tidigt tidigt onsdag morgon. Efter en del forhandlingar, prutande och disskusioner kom endades vi om ett pris och att skorna skulle hinna vara klara till kvallen - klockan nio. Efter att ha kakat middag med svenskarna promenerade vi till skraddaren totalt - fore nio. Efter att ha fragat runt pa gatan fick vi vagbeskrivningen till hennes andra butik en bit bort dar hon troligtvis befann sig. De visste inte exakt gatunumret men det skulle bara finnas en skraddare pa den gatan fick vi veta. Men de andra skraddarna varnade oss - "we are a afraid of her" som de uttryckte det. Efter att ha knatat till gatan ifraga mottes vi av ungefar ligga manga skraddarbutiker pa den gatan som det finns i resten av hela Hoi Ann. Dar borjade vi forhora tre andra kvinnor som jobbade i en butik efter var skraddare men de kunde inte vara behjalpliga. Vi gar tillbaka till den forsta butiken och hoppas att nagon ar kvar. Och det visade sig sig att en butiksagare fortfarande jobbade. Tyvarr stank han sprit och meddelade med ett leende pa lapparna att han skulle visa oss hem till skraddaren i fraga som bodde precis runt hornet. Val dar mots vi av ett tomt, och morkt hus. Mannen insisterade anda pa att forsoka ta sig in i huset da han menade att skraddaren var hemma. Nar mannens bultande overgar till ett regelratt inbrottsforsok sa beslutar vi oss att lamna honom darhan. Vi var inte sa intresserade av att veta hur det hela skulle varken fortskrida eller sluta. Efter en del runtfragande tror vi oss iallfall ha hittat ratt till skraddarens andra butik da det iallafall star samma namn pa dorren. Sa klart ar affaren stangd da klockan nu faktiskt narmat sig midnatt. Utanfor sitter en man och pa dorren star ett mobilnummer. Vi far mannen att ringa numret som vi antar gar till agaren. Tio minuter senare ser vi henne komma akandes pa sin motorcykel -bara for att konstatera att det inte ar samma agare som till den andra butiken. Den har kvinnan ar dock forstaende och visar sig veta var "var" skraddares riktigt butik kan tankas finnas. Vi tar oss dit och det visar sig vara den gatan vi hade fatt vagbeskrivningen till fran forsta borjan. Vi laser oss runt pa dorrarna och hittar till slut ratt. Precis nar vi kommit fram till dorren kommer en man ditakandes pa sin moped. Han bekraftar att vi antligen har kommit ratt men har inte en susning om vilka skor vi kan tankas mena. Han lovar att forsoka ta redan pa hur landet ligger och om skorna ar fardiga, komma forbi vart hotell med dem senare inatt. Sa skedde inte. Ingen kan iallafall anklaga oss for att inte ha forsokt. Istallet for att fa ett par nya, schyssta skor blev jag en hogersko fattigare da skraddaren beholl den for att gora kopian. Detta tror jag faktiskt gladjer iallfall tva personer i min narmaste krets som tjatat pa mig att kopa nya skor i ett par manader nu...Men tro inte att jag gett upp. Vansterskon ligger kvar i resvasken tills jag hittar en ny skraddar som kan gora kopior!
Sista saken vard att namna fran Hoi Ann kan vara det frackaste (inte i positiv bemarkelse) jag har varit med om. I slutet pa cykelvagen ut till stranden, precis innan strandkanten, star varje dag en uniformerad man, bevapnad med visselpipa och batong. Nar ma kommer cyklande borjar han vissla och banka med batongen mot en plattavla sa att det hors over hela Hoi Ann. Han dirigerar sedan en vidare till cykelparkeringen vid sidan av vagen dar det kostar ett par kronor att stalla cykeln. Forsta dagen lyder vi, som alla andra. Men andra dagen borjar vi skonja ett monster. Mannen visslar och skriker bara at alla turister, aldrig till vietnameserna. Och hans pa hans uniform syns inget tecken som visar att han skulle vara anstalld av nagon sarskild myndighet eller likande. Han ar helt enkelt bara en "entreprenor" som haft frackheten att skaffa mundering som utklar honom till polis och sa tjanar han sitt levebrod. I Sverige tror jag det kallas foregivande av allman stallning men ar tveksam till om det finns nagon motsvarighet i Vietnam...
Formiddagarna har spenderats at att ranna runt till skraddare och bestalla, prova och andra klader som inte sitter som de ska. Darefter har vi lanat cyklar och trampat oss de dryga 5 km ut till straden. Efter manga timmar av avkloppning efter var harda morgon cyklar vi tillbaka, provar lite till och kakar sedan en battre middag.
Hoi Ann kan lattast sammanfattas sa har. For runt 700 spann har jag fatt en varjacka, ett par linnebyxor, en kostymskojrta, en vanlig skjorta och vast uppsydd helt efter egna onskemal och matt. Lagg till tva slipsar!
Jag gjorde aven ett tappert forsok att sy upp ett par kopior pa mina favorit-sneakers som har borjat ga sonder och slutat saljas dar hemma. Detta pahitt kom jag pa sista pa tisdagen, och vi skulle resa tidigt tidigt onsdag morgon. Efter en del forhandlingar, prutande och disskusioner kom endades vi om ett pris och att skorna skulle hinna vara klara till kvallen - klockan nio. Efter att ha kakat middag med svenskarna promenerade vi till skraddaren totalt - fore nio. Efter att ha fragat runt pa gatan fick vi vagbeskrivningen till hennes andra butik en bit bort dar hon troligtvis befann sig. De visste inte exakt gatunumret men det skulle bara finnas en skraddare pa den gatan fick vi veta. Men de andra skraddarna varnade oss - "we are a afraid of her" som de uttryckte det. Efter att ha knatat till gatan ifraga mottes vi av ungefar ligga manga skraddarbutiker pa den gatan som det finns i resten av hela Hoi Ann. Dar borjade vi forhora tre andra kvinnor som jobbade i en butik efter var skraddare men de kunde inte vara behjalpliga. Vi gar tillbaka till den forsta butiken och hoppas att nagon ar kvar. Och det visade sig sig att en butiksagare fortfarande jobbade. Tyvarr stank han sprit och meddelade med ett leende pa lapparna att han skulle visa oss hem till skraddaren i fraga som bodde precis runt hornet. Val dar mots vi av ett tomt, och morkt hus. Mannen insisterade anda pa att forsoka ta sig in i huset da han menade att skraddaren var hemma. Nar mannens bultande overgar till ett regelratt inbrottsforsok sa beslutar vi oss att lamna honom darhan. Vi var inte sa intresserade av att veta hur det hela skulle varken fortskrida eller sluta. Efter en del runtfragande tror vi oss iallfall ha hittat ratt till skraddarens andra butik da det iallafall star samma namn pa dorren. Sa klart ar affaren stangd da klockan nu faktiskt narmat sig midnatt. Utanfor sitter en man och pa dorren star ett mobilnummer. Vi far mannen att ringa numret som vi antar gar till agaren. Tio minuter senare ser vi henne komma akandes pa sin motorcykel -bara for att konstatera att det inte ar samma agare som till den andra butiken. Den har kvinnan ar dock forstaende och visar sig veta var "var" skraddares riktigt butik kan tankas finnas. Vi tar oss dit och det visar sig vara den gatan vi hade fatt vagbeskrivningen till fran forsta borjan. Vi laser oss runt pa dorrarna och hittar till slut ratt. Precis nar vi kommit fram till dorren kommer en man ditakandes pa sin moped. Han bekraftar att vi antligen har kommit ratt men har inte en susning om vilka skor vi kan tankas mena. Han lovar att forsoka ta redan pa hur landet ligger och om skorna ar fardiga, komma forbi vart hotell med dem senare inatt. Sa skedde inte. Ingen kan iallafall anklaga oss for att inte ha forsokt. Istallet for att fa ett par nya, schyssta skor blev jag en hogersko fattigare da skraddaren beholl den for att gora kopian. Detta tror jag faktiskt gladjer iallfall tva personer i min narmaste krets som tjatat pa mig att kopa nya skor i ett par manader nu...Men tro inte att jag gett upp. Vansterskon ligger kvar i resvasken tills jag hittar en ny skraddar som kan gora kopior!
Sista saken vard att namna fran Hoi Ann kan vara det frackaste (inte i positiv bemarkelse) jag har varit med om. I slutet pa cykelvagen ut till stranden, precis innan strandkanten, star varje dag en uniformerad man, bevapnad med visselpipa och batong. Nar ma kommer cyklande borjar han vissla och banka med batongen mot en plattavla sa att det hors over hela Hoi Ann. Han dirigerar sedan en vidare till cykelparkeringen vid sidan av vagen dar det kostar ett par kronor att stalla cykeln. Forsta dagen lyder vi, som alla andra. Men andra dagen borjar vi skonja ett monster. Mannen visslar och skriker bara at alla turister, aldrig till vietnameserna. Och hans pa hans uniform syns inget tecken som visar att han skulle vara anstalld av nagon sarskild myndighet eller likande. Han ar helt enkelt bara en "entreprenor" som haft frackheten att skaffa mundering som utklar honom till polis och sa tjanar han sitt levebrod. I Sverige tror jag det kallas foregivande av allman stallning men ar tveksam till om det finns nagon motsvarighet i Vietnam...
lördag 17 januari 2009
Nah Trang - sol, bad,fest...och prostitution
Efter en ordentligt dos storstads- och naturupplevelser slog vi av pa tempot rejalt nar vi begav oss till Nah Trang som ar en ganska turistig badort i Vietnam. Traffade en gang svenskar med samma destination pa bussen sa det blev en ordentlig utgang pa kvallen.
Vi hade tur med vadret da det tydligen hade regnat de senate dagarna men vi sag bara solen under de tva korta dagarna vi hann vara dar. Shysst strand men inget anmarkningsvart. Den grillade fisken ar dock vard att namnas!
Det bestaende intrycket fran Nah Trang ar tyvarr bleka, feta och gamla man tillsammans med morka, smala och unga"skonheter". De var overallt och garna mer an en man per kvinna, "taxigirls" som de kallas av vietnameserna fick vi berattat for oss av en upprord aldre annanas-forsaljerska pa stranden (medan hon med sin yxliknande kniv delade en annanas at oss) och lat oss forsta att hon hellre hade anvant sin kniv till att hugga av nagonting annat...
Vi hade tur med vadret da det tydligen hade regnat de senate dagarna men vi sag bara solen under de tva korta dagarna vi hann vara dar. Shysst strand men inget anmarkningsvart. Den grillade fisken ar dock vard att namnas!
Det bestaende intrycket fran Nah Trang ar tyvarr bleka, feta och gamla man tillsammans med morka, smala och unga"skonheter". De var overallt och garna mer an en man per kvinna, "taxigirls" som de kallas av vietnameserna fick vi berattat for oss av en upprord aldre annanas-forsaljerska pa stranden (medan hon med sin yxliknande kniv delade en annanas at oss) och lat oss forsta att hon hellre hade anvant sin kniv till att hugga av nagonting annat...
torsdag 15 januari 2009
Uppdatering
Da jag inte haft nagon vidare tillgang till internet de senate dagarna har det inte blivit nagra inlagg publicerade - men inte desto mindre skriva. Sa nu tar jag tillfallet i akt och lagger ut alla pa en samma gang. Det har med att skriva lite kortare inlagg verkar inte vara min starka sida.
Hall till godo!
Hall till godo!
Blogg fran en motorcykel
Dagens upplevelser har inte fatt mig att radikalt andra politiska askadning -rubriken till trots. Daremot har vi hunnit uppleva mer an vi gjort pa hela resan och denna dag kommer bli svarpetad pa listan "Resans hojdpunkt".
I Da Lat finns ett gang aldre farbroder som gallar sig for Easy Riders. De tar det helt enkelt "easy" pa dagarna och kor folk runt pa sina motorcyklar till alla de sevardheter som finns runt Da Lat. De kor en garna aven till andra stader och tar da langa omvagar for att man ska hinna se och uppleva det riktigt Vietnam i sa stor utrstrackning som mojligt. Har kan man verkligen tala om (till skillnad fran den dar nattbussen) att det ar resan och inte malet som ar det viktiga.
Vi hoppar upp bakom pa var sin motorcykel och farden borjar. Vi far se kaffe- och blomodlingar, stora tempel, besoka en silkesfabrik dar man kunde folja silkets vag fran en larv via kukong till fardigspunnet skilke, klattra i ett femtio meter hogt vattenfall, aka linbanor, mera vattenfall, meditationscenter och slutligen aka nagon slags bob-liknande variant (ni vet den sporten som Ludmilla Engquist sadlade om till) ner till ytterliggare ett vattenfall. Detta tog inte mer an sex timmar men vi hade anda gatt om tid pa varje stalle. Att jamfora med de atta timmar utflykten till Cao Dai och Chu Chi tog varav ca sex timmar spenderades i bussen. Alla stopp pa vagen medforde att vi aldrig akte langre an tio minuter i strack. Vi stannade dessutom ofta pa olika utsiktsplatser over bergen eller bara da de tyckte att vi (alltsa jag och John - inte de sjalva) behovde stracka lite pa bennen. En gang kommenderade de upp oss for ett berg. Den andra ganger blev det lite av ett roligt missforstand. De slappta av oss vid vagkanten och korde ivag samtidigt som de skrattandes sa "See you in Da Lat". Vi borjade promenera ett tiotal meter men sag inte dom. Daremot fanns det en stig nerfor berget dar de slappta av oss. Vi fick for oss att vi skulle vandra ner for den och att de skulle plocka upp oss nedanfor. Efter en tio minuters promenad pa stiger inser vi att den inte leder nerat det berget utan ar en passage till ett annat berg. Ungefar samtidigt som vi inser detta hor vi hur det tutas och ropas frenetiskt uppifran vagen. Vara guider tyckte nog vi var lagom smarta nar vi tjugo minuter senare dok upp igen!
Vi far aven veta en hel del om Da Lat, Vietnam och dess historia.
Da Lat grundades for 115 ar sedan av en fransk upptacktsresande som var ute och trekkade i bergen. Han tyckte att Vietnam var ett alldeles for varmt land och att platsen dar Da Lat idag ligger skulle vara en sval och skon semesterort. Han skrev hem till den franska regeringen men sitt forslag om att grunda en stad dar - sagt och gjort.
Det visar sig att den aldre av vara gudier (som de flesta aldre man troligtvis har) stred i Vietnamkriget for sydvietnameserna. Nar vi berattar att vi laser juridik ser han lite misstanksamt pa oss och berattar att det var en advokat som fick honom domd till tva ars fangelse (omvandningslager) efter kriget som straff for att han stred mot kommunisterna. Han berattar hur VC rekryterade sina soldater genom att komma till byar pa landsbyggden och ge folk en AK47 som de skulle ha for att skydda sig mot amerikanerna. Om de tog emot vapnet var de sedan tvungna att ge sig ut i strid (for hur skulle de annars forklara att de skulle sitta hemma med ett vapen nar deras landsman var ute och krigade for sina och deras familjer). Om de vagrade blev livet for dem i byn surt och sa smaningom outhardligt. Man fick flytta in till staden men detta spadde bara pa misstankarna och folket i byn trodde da att man varit en spion for jankarna. Darefter kunde man inte atervanda till sin by for da skulle man bli avrattad for forraderi. Efter att ha varit pa krigsmuseet och fatt hora historier om hur amerikanerna betedde sig sa kan jag bara melankoniskt konstatera att bada sidor var lika goda kalsupare.
Pa fragan hur vietnameserna forhaller sig till amerikanerna idag svarar han regeringen (fortfarande kommunistisk) fick oppna upp sig mot vast efter Sovjets fall. Man slopade planekonomin och kooperativen till forman for markandsekonomin och byggde t.om. kyrkor och tempel i overflod for att paskinna att religionsfrihet radda och forma USA att lyfta sitt handelsembargo. Idag - menar han - ar Vietnam ett land dar huvudet (staten) ar kommunistiskt men kroppen (folket) kapitalistiskt. Det mest intressanta var dock hans svar pa vad folket, de som stred mot (eller med) jankarna tycker om alla de amerikanska turisterna som reser runt har. Han forklarar att de inte kanner nagon som helst avsky och motiverar det med att "de precis som oss ar manniskor som stred for sin sak och tro - precis som vi stred for var".
Nagot av en tankestallare!
I Da Lat finns ett gang aldre farbroder som gallar sig for Easy Riders. De tar det helt enkelt "easy" pa dagarna och kor folk runt pa sina motorcyklar till alla de sevardheter som finns runt Da Lat. De kor en garna aven till andra stader och tar da langa omvagar for att man ska hinna se och uppleva det riktigt Vietnam i sa stor utrstrackning som mojligt. Har kan man verkligen tala om (till skillnad fran den dar nattbussen) att det ar resan och inte malet som ar det viktiga.
Vi hoppar upp bakom pa var sin motorcykel och farden borjar. Vi far se kaffe- och blomodlingar, stora tempel, besoka en silkesfabrik dar man kunde folja silkets vag fran en larv via kukong till fardigspunnet skilke, klattra i ett femtio meter hogt vattenfall, aka linbanor, mera vattenfall, meditationscenter och slutligen aka nagon slags bob-liknande variant (ni vet den sporten som Ludmilla Engquist sadlade om till) ner till ytterliggare ett vattenfall. Detta tog inte mer an sex timmar men vi hade anda gatt om tid pa varje stalle. Att jamfora med de atta timmar utflykten till Cao Dai och Chu Chi tog varav ca sex timmar spenderades i bussen. Alla stopp pa vagen medforde att vi aldrig akte langre an tio minuter i strack. Vi stannade dessutom ofta pa olika utsiktsplatser over bergen eller bara da de tyckte att vi (alltsa jag och John - inte de sjalva) behovde stracka lite pa bennen. En gang kommenderade de upp oss for ett berg. Den andra ganger blev det lite av ett roligt missforstand. De slappta av oss vid vagkanten och korde ivag samtidigt som de skrattandes sa "See you in Da Lat". Vi borjade promenera ett tiotal meter men sag inte dom. Daremot fanns det en stig nerfor berget dar de slappta av oss. Vi fick for oss att vi skulle vandra ner for den och att de skulle plocka upp oss nedanfor. Efter en tio minuters promenad pa stiger inser vi att den inte leder nerat det berget utan ar en passage till ett annat berg. Ungefar samtidigt som vi inser detta hor vi hur det tutas och ropas frenetiskt uppifran vagen. Vara guider tyckte nog vi var lagom smarta nar vi tjugo minuter senare dok upp igen!
Vi far aven veta en hel del om Da Lat, Vietnam och dess historia.
Da Lat grundades for 115 ar sedan av en fransk upptacktsresande som var ute och trekkade i bergen. Han tyckte att Vietnam var ett alldeles for varmt land och att platsen dar Da Lat idag ligger skulle vara en sval och skon semesterort. Han skrev hem till den franska regeringen men sitt forslag om att grunda en stad dar - sagt och gjort.
Det visar sig att den aldre av vara gudier (som de flesta aldre man troligtvis har) stred i Vietnamkriget for sydvietnameserna. Nar vi berattar att vi laser juridik ser han lite misstanksamt pa oss och berattar att det var en advokat som fick honom domd till tva ars fangelse (omvandningslager) efter kriget som straff for att han stred mot kommunisterna. Han berattar hur VC rekryterade sina soldater genom att komma till byar pa landsbyggden och ge folk en AK47 som de skulle ha for att skydda sig mot amerikanerna. Om de tog emot vapnet var de sedan tvungna att ge sig ut i strid (for hur skulle de annars forklara att de skulle sitta hemma med ett vapen nar deras landsman var ute och krigade for sina och deras familjer). Om de vagrade blev livet for dem i byn surt och sa smaningom outhardligt. Man fick flytta in till staden men detta spadde bara pa misstankarna och folket i byn trodde da att man varit en spion for jankarna. Darefter kunde man inte atervanda till sin by for da skulle man bli avrattad for forraderi. Efter att ha varit pa krigsmuseet och fatt hora historier om hur amerikanerna betedde sig sa kan jag bara melankoniskt konstatera att bada sidor var lika goda kalsupare.
Pa fragan hur vietnameserna forhaller sig till amerikanerna idag svarar han regeringen (fortfarande kommunistisk) fick oppna upp sig mot vast efter Sovjets fall. Man slopade planekonomin och kooperativen till forman for markandsekonomin och byggde t.om. kyrkor och tempel i overflod for att paskinna att religionsfrihet radda och forma USA att lyfta sitt handelsembargo. Idag - menar han - ar Vietnam ett land dar huvudet (staten) ar kommunistiskt men kroppen (folket) kapitalistiskt. Det mest intressanta var dock hans svar pa vad folket, de som stred mot (eller med) jankarna tycker om alla de amerikanska turisterna som reser runt har. Han forklarar att de inte kanner nagon som helst avsky och motiverar det med att "de precis som oss ar manniskor som stred for sin sak och tro - precis som vi stred for var".
Nagot av en tankestallare!
onsdag 14 januari 2009
Da Lat - Den eviga varens stad
Nattbussen var forvanandsvard bekvam. Det enda problemet var att den stora facinationen for AC ledde till att det kandes som minus tio grader i bussen och att det lat som om busschaufforen skulle do i lugninflammation varje gang han forsokte ta ett andetag som renderade i en massiv hostattack. Jag palsade pa mig sa gott jag kunde men det mesta lag sa klart i vaskan under bussen. Nar jag hade tackt alla delar av kroppen som bade gar och inte gar att tacka aterstod bara huvudet. Da jag inte var sa forutseende att jag hade med mig en mossa fick mina badshorts ett helt nytt anvandningsomrade!
Framme i Da Lat klockan sex pa morgonen och givetvis hade vi aterigen inte varit sa forutseende att vi hade bokat nagot hotell. Kalla, trotta och hungriga drar vi oss till minnet att Johns syster tipsat om nagot stalle i stil med Dreams Hotel. Vi blir paflugna av en mopedtaxi sa fort vi stiger av bussen. Han ville ha 10 000 dong for att kora oss dit och vi orkade inte ens pruta. Med tanke pa vad jag skrivit tidigare om min 70-procents regel maste han ha tyckt att vi var dumma i huvudet. Annu mer forbryllad maste han ha blivit nar vi kom fram. Han hade tagit fel och trott att vi menat My Dreams Hotel. Bara femtio meter darifran hade jag sett att vi korde forbi Dreams Hotel men hade inte riktigt orka klamma ur mig nagonting. Val framme hann han borja banka pa dorren och vacka agaren innnan jag hunnit forklara att vi var fel. Agaren som kunde annu mindre engelska an var chauffor forstod ingenting nar jag forklarade att vi kommit fel. Vi orkade inte dividera eller krava att chaufforen skulle kora oss ratt utan tog bara vart pick och pack och knatade de femtio meterna upp for gatan. I chaufforens ogon var vi tva killar som betalat ett hutlost overpris for att aka till ett hotell som vi valde att inte ta in pa och dessutom inte kravde att bli korda till ratt stalle utan gick till fots med vara gigantiska ryggsackar...
Val framme pa Dreams Hotel mottes av vi en rar tant med det varmaste leende jag har fatt. Hon forklarade vanligt att hon inte hade nagra rum just nu men kanske skulle fa nagot senare under dagen. Da klockan bara var sju pa morgonen visste hon inte om nagon skulle checka ut senare. Under tiden bjod hon oss till det av farsk frukt bestaende och uppdukade frukostbordet. Vi fick te/kaffe, farskpressad apelsinjuice och agg tillagade pa valfritt satt. Vi fick aven anvanda hotellets datorer med internet och lamna vara vaskor dar medan vi strosade runt pa stan efter ett hotell. Innan vi kommit sa langt hade hon dock redan vaskat fram ett rum at oss. Vad jag tidigare sagt om vietnamesernas girighet galler inte langre (eller iallafall inte den har tanten.)
Da Lat ligger 1500 meter over havet och har ar darfor betydligt kallar an i resten av Vietnam. Det ar en tjock troja och skor som galler for forsta gangen sen vi lamnade Sverige. Nar solen val ar framme branner den till ratt bra da vi ar sa hogt uppe sa det ar ett evigt av och pa-tagande av den tjockare trojan. Staden kallas den eviga varens stad da den ligger omgiven av en fantastisk natur bestanda av sjoar, gronska och vattenfall. Har odlar den jordgubbar aret runt!
Vi fortsatter att vara ratt effektiva och har under dagen sett Crazy House, Summer Palace, en pagoda, den katolska kyrkan och vandrat runt den fem km langa sjon som ligger mitt i staden. Crazy House ar precis vad det later (nej - inte ett mentalsjukhus). Det ar ett hus som ritats och designats av dottern till Ho Chi Mins eftertrader. Hon fick fria hander att skapa ett hus efter eget tycke och den fantasin hon har uppbadat gar inte att beskriva. Har om nagonstans maste uttrycket "en bild sager mer en tusen ord" ha myntats" da jag inte ens tror mig kunna borha beskriva det men hade jag inte glomt sladden till kameran dar hemma hade ni fatt se en bild som fangade hela galenskapen. Det gar inte att beskriva med ord sa jag ska inte ens forsoka.
Dagens tips blir alltsa -googla pa Crazy House Dalat och valj bilder.
Framme i Da Lat klockan sex pa morgonen och givetvis hade vi aterigen inte varit sa forutseende att vi hade bokat nagot hotell. Kalla, trotta och hungriga drar vi oss till minnet att Johns syster tipsat om nagot stalle i stil med Dreams Hotel. Vi blir paflugna av en mopedtaxi sa fort vi stiger av bussen. Han ville ha 10 000 dong for att kora oss dit och vi orkade inte ens pruta. Med tanke pa vad jag skrivit tidigare om min 70-procents regel maste han ha tyckt att vi var dumma i huvudet. Annu mer forbryllad maste han ha blivit nar vi kom fram. Han hade tagit fel och trott att vi menat My Dreams Hotel. Bara femtio meter darifran hade jag sett att vi korde forbi Dreams Hotel men hade inte riktigt orka klamma ur mig nagonting. Val framme hann han borja banka pa dorren och vacka agaren innnan jag hunnit forklara att vi var fel. Agaren som kunde annu mindre engelska an var chauffor forstod ingenting nar jag forklarade att vi kommit fel. Vi orkade inte dividera eller krava att chaufforen skulle kora oss ratt utan tog bara vart pick och pack och knatade de femtio meterna upp for gatan. I chaufforens ogon var vi tva killar som betalat ett hutlost overpris for att aka till ett hotell som vi valde att inte ta in pa och dessutom inte kravde att bli korda till ratt stalle utan gick till fots med vara gigantiska ryggsackar...
Val framme pa Dreams Hotel mottes av vi en rar tant med det varmaste leende jag har fatt. Hon forklarade vanligt att hon inte hade nagra rum just nu men kanske skulle fa nagot senare under dagen. Da klockan bara var sju pa morgonen visste hon inte om nagon skulle checka ut senare. Under tiden bjod hon oss till det av farsk frukt bestaende och uppdukade frukostbordet. Vi fick te/kaffe, farskpressad apelsinjuice och agg tillagade pa valfritt satt. Vi fick aven anvanda hotellets datorer med internet och lamna vara vaskor dar medan vi strosade runt pa stan efter ett hotell. Innan vi kommit sa langt hade hon dock redan vaskat fram ett rum at oss. Vad jag tidigare sagt om vietnamesernas girighet galler inte langre (eller iallafall inte den har tanten.)
Da Lat ligger 1500 meter over havet och har ar darfor betydligt kallar an i resten av Vietnam. Det ar en tjock troja och skor som galler for forsta gangen sen vi lamnade Sverige. Nar solen val ar framme branner den till ratt bra da vi ar sa hogt uppe sa det ar ett evigt av och pa-tagande av den tjockare trojan. Staden kallas den eviga varens stad da den ligger omgiven av en fantastisk natur bestanda av sjoar, gronska och vattenfall. Har odlar den jordgubbar aret runt!
Vi fortsatter att vara ratt effektiva och har under dagen sett Crazy House, Summer Palace, en pagoda, den katolska kyrkan och vandrat runt den fem km langa sjon som ligger mitt i staden. Crazy House ar precis vad det later (nej - inte ett mentalsjukhus). Det ar ett hus som ritats och designats av dottern till Ho Chi Mins eftertrader. Hon fick fria hander att skapa ett hus efter eget tycke och den fantasin hon har uppbadat gar inte att beskriva. Har om nagonstans maste uttrycket "en bild sager mer en tusen ord" ha myntats" da jag inte ens tror mig kunna borha beskriva det men hade jag inte glomt sladden till kameran dar hemma hade ni fatt se en bild som fangade hela galenskapen. Det gar inte att beskriva med ord sa jag ska inte ens forsoka.
Dagens tips blir alltsa -googla pa Crazy House Dalat och valj bilder.
tisdag 13 januari 2009
Cao Dai tempel och Chu Chi tunnlar
Da vi i princip avverkat "alla" sevardheter i Ho Chi Minh igar blev det idag en dagsutflykt.
Forsta stoppet pa resan var Cao Dai templet. For er som inte visste det (troligtvis alla som inte ar sa allmanbildade att ni inte ar varldsmastare i TP) ar det en vietnamesisk religion som plocka det de tycker ar godbitarna ur buddismen, taoismen och konfucianismen Religonen har mer an tva miljoner anhangare och hade under femtio-talet till och med en egen 25 000 man stark arme. Templet var imponerade, allt klatt i guld, blatt och rod vilket ar fargerna som representerar de tre religionerna.
Chu Chi tunnlarna var nagra av de underjoriska tunnlar som Viet Cong (VC) borjade bygga under 40-talet och slutforde 20 ar senare under kriget mot amerikanerna. Dessa tunnlar var (surprise!) belagna i Chu Chi-distriktet. Dar fick vi traska runt i skogen dar det myllrade av forsatliga mineringar, falluckor varunder det vantade sylvassa jarnpalar och mangder med tunnlar. Tunnlarna var sa sma att vi knappt kom in i dem och de tappra turisterna som krop igenom en av dem hade fatt laga sig pa mage kravlandes och kranglandes igenom dem. Tunnlarna hade medvetet byggts valdigt sma sa att amerikanerna med sina storre kroppshyddor och annu storre militara utrustning inte skulle kunna folja efter vietnameserna nar de blev jagade. Amerikanernas military "intelligence" hade aterigen visat sig vara helt vardelos da de hade forlagt en av sina storsta baser rakt over tunnlarna. Det tog dem sedan nastan 8 mander att lista ut hur de kunde bli beskjutna i sina talt under nattetid trots att ingen av vaktposterna hade sett skymten av VC.
Pa tal om att skjuta fick vi mojligheten att provskjuta lite vapen paen skjutbana i anslutning till tunnlarna. Vi (John som till skillad fran mig kan lite om vapen) valde en M16 vilket var amerikanska militarens klassiska vapen bade under Vietnamkriget och senare. Kul att prova men jag tror inte jag har nagon karriar som varken jagare eller krigare framfor mig.
Denna dag fick jag aven forklaringen till varfor vietnamesernas engelska, trots deras stora ordforrad och goda grammatik, ar nast intill oforstaelig ibland. Det vietnamesiska spraket bestar bara av ord som har en stavelse. Nar de talar engelska delar de darfor upp orden i en-stavelse ord. American enemy (ett ord vi horde ofta under dagen) blir alltsa ameri ca ene my.
Nu vantar nattbussen till Da Lat!.
Forsta stoppet pa resan var Cao Dai templet. For er som inte visste det (troligtvis alla som inte ar sa allmanbildade att ni inte ar varldsmastare i TP) ar det en vietnamesisk religion som plocka det de tycker ar godbitarna ur buddismen, taoismen och konfucianismen Religonen har mer an tva miljoner anhangare och hade under femtio-talet till och med en egen 25 000 man stark arme. Templet var imponerade, allt klatt i guld, blatt och rod vilket ar fargerna som representerar de tre religionerna.
Chu Chi tunnlarna var nagra av de underjoriska tunnlar som Viet Cong (VC) borjade bygga under 40-talet och slutforde 20 ar senare under kriget mot amerikanerna. Dessa tunnlar var (surprise!) belagna i Chu Chi-distriktet. Dar fick vi traska runt i skogen dar det myllrade av forsatliga mineringar, falluckor varunder det vantade sylvassa jarnpalar och mangder med tunnlar. Tunnlarna var sa sma att vi knappt kom in i dem och de tappra turisterna som krop igenom en av dem hade fatt laga sig pa mage kravlandes och kranglandes igenom dem. Tunnlarna hade medvetet byggts valdigt sma sa att amerikanerna med sina storre kroppshyddor och annu storre militara utrustning inte skulle kunna folja efter vietnameserna nar de blev jagade. Amerikanernas military "intelligence" hade aterigen visat sig vara helt vardelos da de hade forlagt en av sina storsta baser rakt over tunnlarna. Det tog dem sedan nastan 8 mander att lista ut hur de kunde bli beskjutna i sina talt under nattetid trots att ingen av vaktposterna hade sett skymten av VC.
Pa tal om att skjuta fick vi mojligheten att provskjuta lite vapen paen skjutbana i anslutning till tunnlarna. Vi (John som till skillad fran mig kan lite om vapen) valde en M16 vilket var amerikanska militarens klassiska vapen bade under Vietnamkriget och senare. Kul att prova men jag tror inte jag har nagon karriar som varken jagare eller krigare framfor mig.
Denna dag fick jag aven forklaringen till varfor vietnamesernas engelska, trots deras stora ordforrad och goda grammatik, ar nast intill oforstaelig ibland. Det vietnamesiska spraket bestar bara av ord som har en stavelse. Nar de talar engelska delar de darfor upp orden i en-stavelse ord. American enemy (ett ord vi horde ofta under dagen) blir alltsa ameri ca ene my.
Nu vantar nattbussen till Da Lat!.
måndag 12 januari 2009
Ho Chi Minh
Efter nastan en hel dags resande kommer vi pa sondagskvallen fram till flygplasten i Ho Chi Minh. Eftersom flygbussen slutar ga vid fem pa eftermiddagen (hmm) sa fick det bli taxi. Vi hade blivit forvarnade pa att man skulle vara bered pa att bli pahoppad av allt och alla med deras erbjudande, overpriser och harda budgivningar innan man kunde komma fram till ett vettigt pris med vietnameserna - men vi trodde inte det skulle vara sa illa! Utgangspriset for taxin var runt 350 000 dong (bra regel- ta bort tre nollar och dividera med tva for att fa det i svenska kr) och vi gav upp vid 100 000 da vi var trotta och bara ville komma fram. Senare skulle det visa sig att man kan pruta ner priser med runt 70 % om man ar talmodig. Eller vad sags som en vaska vars pris egentligen var 1 000 000 dong men gick under klubban for 250 000 eller en klocka vars riktiga varde ar 550 000 dong men bara for att det var jag, de ville vara snalla (osv osv osv) kunde kopas for 200 000 (har emmelan hade du hunnit svara at mig, peka pa manen och mena att jag var galen (da det var fullmane) och att jag ruinerade dem.
Aja, val framme i Ho Chi Minh vid elva pa kvallen hade vi inte varit sa forutseende att vi hade bokat nagonstans att bo. Vi styrde kosan mot Pham Ngo Lao som skulle vara backpacker-gatan i stan. Denna gangen var det en liten tant som knappt nadde mig till anklarna men kan ha varit den mest bestamde och respektingivande manniskan jag traffat som hogg oss innan vi ens kommit in pa gatan. Hon menade att hon jobbade for kommunen och inte alls skulle lura oss utan bara visa oss runt till de stallen vi ville. Lika overtygade som vi var att hon snackade bullshit, lika envis var hon med att hon talade sanning. Hon hangde efter oss medan vi kryssade mellan olika hotell och kom med den ena utlatandet efter det andra. Innan vi ens tittat at det hallet som ett i Loonely Planet-rekommenderat hotell lag at - visste hon vilket vi letade efter. Hon recenserade det och visste vad det kostade och om de hade lediga rum. Hon envisades med att det basta stallet lag en bit ner pa gatan och bara kostade 4 dollar. Vi a var sida forstatta insitera pa att kolla runt. De flesta stallen villa ha runt 15 dollar och i det enda som var lite billigare mottes vi av en lapp pa rummet dar det stod "Kackerlakken in massen". Det slutade med att vi tog in pa fyra-dollars hotellet och vi vet fortfarande inte om det var tanten som gjorde oss en tjanst eller tvart om.
Nasta dag skulle vi gora Ho Chi Minh - och det gjorde vi verkligen. Vi hann se ett par tempel, kyrkor, nagra marknader, ata pa ett restaurang som endast ar kant for att Bill Clinton kakat dar, se Ho Chi Minh stads museum, krigsmuseet, andra museer som jag inte ens kommer ihag, fa en heltimmes massage pa ett massageinstitut drivet av blinda, aka en bakvand tuctuc (man sitter alltsa framfor chaufforen) och en hel del annat.
Ho Chi Minh ar en myllrande femmiljonersstad som aldrig sover och som egentligen bor kallas Saigon nar man talar med lokalborna. Det ar endast vi kontakter med myndigheter som man anvander namnet Ho Chi Minh-staden vilket Saigon doptes till omedelbart efter landets aterforenande. Det kan tillaggas att staden haft mer an tio namn de senaste 400 aren sa det ar inte varldens miss om man sager fel.
Ett annat bestaende (och trakigare intryck) ar att man alltid kanner sig lurad oavsett vad man betalar for saker. Med vetskapen om att allt kan prutas ner langt under halva priset kan man aldrig riktigt kanna sig nojd. Denna kansla kvarstar aven om man inte vill handla nagonting. Aven om man bara behover en vagbeskrivning eller veta vilken byggnad man star framfor far man istallet till svar ett anbud pa hur mycket det skulle kosta om de korde en dit man ville eller om de gav en guided tur over sevardheten. Landet ma vara kommunistiskt men invanarna ar affarsman ut i fingerspetsarna!
Aja, val framme i Ho Chi Minh vid elva pa kvallen hade vi inte varit sa forutseende att vi hade bokat nagonstans att bo. Vi styrde kosan mot Pham Ngo Lao som skulle vara backpacker-gatan i stan. Denna gangen var det en liten tant som knappt nadde mig till anklarna men kan ha varit den mest bestamde och respektingivande manniskan jag traffat som hogg oss innan vi ens kommit in pa gatan. Hon menade att hon jobbade for kommunen och inte alls skulle lura oss utan bara visa oss runt till de stallen vi ville. Lika overtygade som vi var att hon snackade bullshit, lika envis var hon med att hon talade sanning. Hon hangde efter oss medan vi kryssade mellan olika hotell och kom med den ena utlatandet efter det andra. Innan vi ens tittat at det hallet som ett i Loonely Planet-rekommenderat hotell lag at - visste hon vilket vi letade efter. Hon recenserade det och visste vad det kostade och om de hade lediga rum. Hon envisades med att det basta stallet lag en bit ner pa gatan och bara kostade 4 dollar. Vi a var sida forstatta insitera pa att kolla runt. De flesta stallen villa ha runt 15 dollar och i det enda som var lite billigare mottes vi av en lapp pa rummet dar det stod "Kackerlakken in massen". Det slutade med att vi tog in pa fyra-dollars hotellet och vi vet fortfarande inte om det var tanten som gjorde oss en tjanst eller tvart om.
Nasta dag skulle vi gora Ho Chi Minh - och det gjorde vi verkligen. Vi hann se ett par tempel, kyrkor, nagra marknader, ata pa ett restaurang som endast ar kant for att Bill Clinton kakat dar, se Ho Chi Minh stads museum, krigsmuseet, andra museer som jag inte ens kommer ihag, fa en heltimmes massage pa ett massageinstitut drivet av blinda, aka en bakvand tuctuc (man sitter alltsa framfor chaufforen) och en hel del annat.
Ho Chi Minh ar en myllrande femmiljonersstad som aldrig sover och som egentligen bor kallas Saigon nar man talar med lokalborna. Det ar endast vi kontakter med myndigheter som man anvander namnet Ho Chi Minh-staden vilket Saigon doptes till omedelbart efter landets aterforenande. Det kan tillaggas att staden haft mer an tio namn de senaste 400 aren sa det ar inte varldens miss om man sager fel.
Ett annat bestaende (och trakigare intryck) ar att man alltid kanner sig lurad oavsett vad man betalar for saker. Med vetskapen om att allt kan prutas ner langt under halva priset kan man aldrig riktigt kanna sig nojd. Denna kansla kvarstar aven om man inte vill handla nagonting. Aven om man bara behover en vagbeskrivning eller veta vilken byggnad man star framfor far man istallet till svar ett anbud pa hur mycket det skulle kosta om de korde en dit man ville eller om de gav en guided tur over sevardheten. Landet ma vara kommunistiskt men invanarna ar affarsman ut i fingerspetsarna!
lördag 10 januari 2009
Madai Caves
Utflykten till grottorna var verkligen en upplevelse. Kolsvarta grottor med fyrtio meters takhojd fyllda med fladdermoss. Vid grottan bor Indahan - en ursprungsbefolkning som tidigare varit jagare men nu forsojer sig pa att samla ihop fagelbona i grottan och salja for dyra pengar. Sarskilt bland kineserna ar fagelbona eftertraktade for att koka soppa pa. De betalar upp till 4000 kronor/kilo for ett bra parti fagelbo. Och vad ar det da som klassificerar ett bo som ett hogkvalitativt? Jo - mangden saliv! Tro det eller ej. Sjalv ifragasatter jag mest kinsernas omdome men det har jag gjort enda sedan jag som liten fick hora att de ater hund.
Tillbaka till Indahan - enligt legenden hade de en gang i tiden jagat ett radjur in i grottan och val i grottan hade radjuret talat om for dem att i grottan fanns en skatt som de kunde leva pa i manga generationer. Och denna skatt skulle visa sig vara fagelbona. Enda sedan den dagen upphorde folket att jaga och borjade samla ihop fagelbon vilket de gor tre ganger per ar. Da samlar de ihop ett drygt ton som de saljer och sedan lever de pa pengarna tills nasta gang. Nar de transporterar sitt saliv fran grottan till aterforsaljare maste de ha poliseskort p.g.a. den hoga overfallsrisken - det kan alltsa narmast liknas vara vardetransporter hemma, bara det att vardeforemalet utgors av saliv! Aven om man kan fa intrycket av att de ska ha det gott stallt ar laget snarare det motsatta. Pengarna de far in fordelar de till alla sina slaktingar och andra i byn som inte kan arbeta. Det blir alltsa inte manga kronor per person och de bor i fallfardiga hus som forst nyligen fick avlopp och rinnande vatten!
Det kan tillaggas att allt detta hade jag inte vetat om det inte var for min kommande guide i KL - den malaysiska killen jag berattat om tidigare. Han hangde med oss pa utflykten da han var trott pa att dyka och utgjorde en nodvandigt kommunikationslank mellan oss och vara guider som bara talade malay. Utan honom hade jag med andra ord troligtvis mest skrivit om en mork och ganska acklig grotta som jag inte riktigt forstod uppstandelsen kring!
Imorgon bar det av till Ho Chi Minh!
Tillbaka till Indahan - enligt legenden hade de en gang i tiden jagat ett radjur in i grottan och val i grottan hade radjuret talat om for dem att i grottan fanns en skatt som de kunde leva pa i manga generationer. Och denna skatt skulle visa sig vara fagelbona. Enda sedan den dagen upphorde folket att jaga och borjade samla ihop fagelbon vilket de gor tre ganger per ar. Da samlar de ihop ett drygt ton som de saljer och sedan lever de pa pengarna tills nasta gang. Nar de transporterar sitt saliv fran grottan till aterforsaljare maste de ha poliseskort p.g.a. den hoga overfallsrisken - det kan alltsa narmast liknas vara vardetransporter hemma, bara det att vardeforemalet utgors av saliv! Aven om man kan fa intrycket av att de ska ha det gott stallt ar laget snarare det motsatta. Pengarna de far in fordelar de till alla sina slaktingar och andra i byn som inte kan arbeta. Det blir alltsa inte manga kronor per person och de bor i fallfardiga hus som forst nyligen fick avlopp och rinnande vatten!
Det kan tillaggas att allt detta hade jag inte vetat om det inte var for min kommande guide i KL - den malaysiska killen jag berattat om tidigare. Han hangde med oss pa utflykten da han var trott pa att dyka och utgjorde en nodvandigt kommunikationslank mellan oss och vara guider som bara talade malay. Utan honom hade jag med andra ord troligtvis mest skrivit om en mork och ganska acklig grotta som jag inte riktigt forstod uppstandelsen kring!
Imorgon bar det av till Ho Chi Minh!
fredag 9 januari 2009
Mat och dryck
Mina hoga forvantingar pa den malaysiska maten har grumlats lite efter en dryg vecka har ute. Framforallt ar det kyckligen som ar den stora boven i dramat. Den serveras oftast i bitar bestaende av ben, brosk och med lite tur en strimla kott. De har i princip bara tagit en hel kycklig och borjat hacka av bitar. Efter att ha beklagat mig lite hos den malaysiska killen som ar med och dyker forklarar han att maten har inte alls ar sarskilt representativ for den malaysiska och berattar dessutom att enda sattet att fa schysst mat ar att bestalla det som inte finns pa menyn. Pa kvallen tar han alltsa med oss och efter en del dividerande pa svenska, engelska och malay far jag in en kycklingratt bara bestaende av kott och hett kryddad som smalter i munnen pa mig. Killen ar supertrevlig och har redan hunnit redogora for Malaysias historia, de etniska konflikterna mellan kineser, indier och malayer (som avtagit de senare decennierna) och lovat att bli min guide nar jag kommer till Kuala Lumpur om nagra veckor dar han bor.
Min skeptism mot drycken kanske man inte kan beskylla malaysierna for utan snarare var kanadensiska divemaster och mitt daliga omdome. En av kvallarna kommer hon fram och bjuder pa nagot som ser ut som ol men smakar ungefar som krak. Det ar ol blandat med tomatjuice och tydligen en big hit i Kanada. Utanfor sitt eget kara hemland har hon dock bara traffat tva personer som kunnat dricka mer an en klunk av drycken vilket for mig att undra varfor hon trodde att vi skulle gilla det. Mitt andra tips for dagen pa vad som inte ar drickvart ar coca-cola blandat med mentos. Alla som sokt detta tva ord kombinerade pa youtube har sakert redan listat ut iallafall vad dessa tva saker har med varandra att gora. Varfor jag drack det kanske inte ar lika uppenbart och jag har ingen battre forklaring an den tidigare omdisskuterade barnsligheten...
Ikvall ska vi ut pa grottutflykt till Mandai Caves och imorgon bar det av till Ho Chi Minh.
Hoppas ni har det bra dar hemma - jag tanker pa er alla!
Min skeptism mot drycken kanske man inte kan beskylla malaysierna for utan snarare var kanadensiska divemaster och mitt daliga omdome. En av kvallarna kommer hon fram och bjuder pa nagot som ser ut som ol men smakar ungefar som krak. Det ar ol blandat med tomatjuice och tydligen en big hit i Kanada. Utanfor sitt eget kara hemland har hon dock bara traffat tva personer som kunnat dricka mer an en klunk av drycken vilket for mig att undra varfor hon trodde att vi skulle gilla det. Mitt andra tips for dagen pa vad som inte ar drickvart ar coca-cola blandat med mentos. Alla som sokt detta tva ord kombinerade pa youtube har sakert redan listat ut iallafall vad dessa tva saker har med varandra att gora. Varfor jag drack det kanske inte ar lika uppenbart och jag har ingen battre forklaring an den tidigare omdisskuterade barnsligheten...
Ikvall ska vi ut pa grottutflykt till Mandai Caves och imorgon bar det av till Ho Chi Minh.
Hoppas ni har det bra dar hemma - jag tanker pa er alla!
Sipadan
En man visare an vad jag ar har sagt att borja dyka pa Sipadan ar som att tavla med bilar och borja med Formel 1.
Efter att ha hort allt snack, kikat pa alla bilder och sett extasen i folks ogan nar de pratat om dykningen pa Sipadan var forvantningarna hogt stallda. Och vi blev inte besvikna. Redan nar vi hoppade i land for att skriva under vara tillstand (Sipadan ar sedan 2005 klassat som ett naturresarvat skyddat av militaren varfor man inte langre kan bo pa on och bara ett forutbestamt antal dykare far vara dar varje dag) sag vi fiskar som de andra dykarna inte har sett en enda gang hittils under sin karriar. Det har med ett begransat antal persone/dag ar forresten en valdigt god ide vars grundtanke upphalls i praktiken av dykstallena och tur ar val det. For att om man bara hade forlitat sig till militaren sa ar det tveksamt hur det hade gatt. Da det oftast kravs en framforhallning pa nagra manader for att fa ett tillstand (och de flesta saknar dylika framforhallning) ar alla dar under falska namn. Vi hade alltsa namn pa folk som var dar for tva manader sedan och folk som kommer dit om tva manader kommer att anvanda vara namn. Sitt pass-nummer som man egentligen skulle fylla i kunde man lamna blankt och en av killarna pa baten skulle utge sig for att heta Mette men rimligtvis kryssa i att han var en male. Det basta av allt var anda att nar baten lamnade on sa skulle vi ta ett gruppfoto med alla pa baten och sedan mejla in for att pavisa att det inte var fler folk pa baten an vi hade tillstand for. Hur man som stod bakom kameran var det ingen som fragade. Men som sagt uppratthaller dykstallena reglerna noga och tar aldrig med sig fler personer an da har tillstand till!
Tillbaka till dykningen. Sipadan ar alltsa nagot som narmast kan beskrivas som en paradiso en timme utanfor Borneos kust med en strand vars sand ar vitare och finkorningare an mjol. Resten av on bestar av en gronskande djungel, 28-gradigt varmt vatten och en sikt under ytan pa over 30 meter! Ett par meter ut fran strandkanten stupar det sedan ner mellan 600 och 1500 meter pa sina hall. Man dyker alltsa inte mot botten utan mot sjalva klippvaggen till on. Vi spenderade tva dagar och sex dyk ute pa detta stalle och fick se allt mellan hajar till flera meter stora skoldpaddor simma omkring dar nere. Korallerna ar levande, vitala och fargglada och man flyter bara med de svaga strommarna langs on och njuter. Bilder utlovas sa fort jag sitter vid en dator som inte har en stor varningslapp paklistrad som varnar for att ansluta kamror och USB-minnen till datorn p.g.a. virus.
Jag har visserliggen lovat att halla inlagen nagorlunda korta men denna upplevelsen kunde jag inte undanhalla er!
Efter att ha hort allt snack, kikat pa alla bilder och sett extasen i folks ogan nar de pratat om dykningen pa Sipadan var forvantningarna hogt stallda. Och vi blev inte besvikna. Redan nar vi hoppade i land for att skriva under vara tillstand (Sipadan ar sedan 2005 klassat som ett naturresarvat skyddat av militaren varfor man inte langre kan bo pa on och bara ett forutbestamt antal dykare far vara dar varje dag) sag vi fiskar som de andra dykarna inte har sett en enda gang hittils under sin karriar. Det har med ett begransat antal persone/dag ar forresten en valdigt god ide vars grundtanke upphalls i praktiken av dykstallena och tur ar val det. For att om man bara hade forlitat sig till militaren sa ar det tveksamt hur det hade gatt. Da det oftast kravs en framforhallning pa nagra manader for att fa ett tillstand (och de flesta saknar dylika framforhallning) ar alla dar under falska namn. Vi hade alltsa namn pa folk som var dar for tva manader sedan och folk som kommer dit om tva manader kommer att anvanda vara namn. Sitt pass-nummer som man egentligen skulle fylla i kunde man lamna blankt och en av killarna pa baten skulle utge sig for att heta Mette men rimligtvis kryssa i att han var en male. Det basta av allt var anda att nar baten lamnade on sa skulle vi ta ett gruppfoto med alla pa baten och sedan mejla in for att pavisa att det inte var fler folk pa baten an vi hade tillstand for. Hur man som stod bakom kameran var det ingen som fragade. Men som sagt uppratthaller dykstallena reglerna noga och tar aldrig med sig fler personer an da har tillstand till!
Tillbaka till dykningen. Sipadan ar alltsa nagot som narmast kan beskrivas som en paradiso en timme utanfor Borneos kust med en strand vars sand ar vitare och finkorningare an mjol. Resten av on bestar av en gronskande djungel, 28-gradigt varmt vatten och en sikt under ytan pa over 30 meter! Ett par meter ut fran strandkanten stupar det sedan ner mellan 600 och 1500 meter pa sina hall. Man dyker alltsa inte mot botten utan mot sjalva klippvaggen till on. Vi spenderade tva dagar och sex dyk ute pa detta stalle och fick se allt mellan hajar till flera meter stora skoldpaddor simma omkring dar nere. Korallerna ar levande, vitala och fargglada och man flyter bara med de svaga strommarna langs on och njuter. Bilder utlovas sa fort jag sitter vid en dator som inte har en stor varningslapp paklistrad som varnar for att ansluta kamror och USB-minnen till datorn p.g.a. virus.
Jag har visserliggen lovat att halla inlagen nagorlunda korta men denna upplevelsen kunde jag inte undanhalla er!
onsdag 7 januari 2009
Up and running - Kort resumé
Sa dar ja - da har man antligen tagit tag i det har med att skapa en blogg sa att jag slipper skriva langa personliga mejl till er allihopa :). Funderade forst pa en resedagbok men det blev en blogg istallet for att ni ska slippa fa enarverande mejl stupp i kvarten och kan kika in da och da nar ni har nagra minuter over och funderar pa vad er alskade van har for sig pa andra sidan jordklotet.
Jag kommer val skriva ett par ganger i veckan beroende pa tillgang till internet och om det finns naget intressant att skriva. Tumregel - Om jag har/hade kunnat gora det i Sverige - kommer jag inte skriva om det.
Det har forsta inlagget blir lite langre da jag tankte uppdatera er om vad som har hant. Darefter kommer det bli lite kortare (och mer lasvarda).
Resan
Resan paborjades pa lordag morgon och gick via Kopenhamn-London-Hong Kong-Kota Kinabalu (Norra Borneo)-Tawau (sodra Borneo). Som tur var hade jag inga langa mellanlandningar, tvartom da jag fick springa mellan gaterna vid tva tillfallen. Tyvarr hade inte mitt bagage samma snabba lopsteg, varfor det inte hann med planet till Kota Kinabalu fran Hong Kong. Vart ar att notera ar att nar man gick av planet i Hong Kong stod ett antal flygvardinor fran alla connecting-flights och ropade efter oss. Man anslot sig till lampligaste (sotaste) och sedan tog dom dig i handen och foljde dig till gaten - smidigt aven om det innebar att man inte hann strosa runt p[ flygplatsen da det var ratt brattom. Pa KK stod sedan en annan flygvardina och vantade med meddelandet att min vaska inte hunnit med planet. Den skulle komma pa kvallen. Problemet for min del var ju bara att jag skulle vidare till Tawau. Men inte med samma flygbolag! De ansvarade namligen bara for vasken till KK. For att gora en lang historia kort och for att passa pa att ge en tribut till malaysiernas organisationsformaga stod min vaska utanfor mitt rum pa vart hostel drygt sju timmar senare. Och da ska tillaggas att hostelet inte ens ligger i Tawau utan 1,5 timmar bort. Jaja, detta var kanske inte sa intressant men jag tyckte det var kul och eftersom det ar min blogg far jag skriva vad jag vill (detr har har redan borjat stiga mig at huvudet marker jag).
Pa Tawau mottes jag dock av en battre overaskning. John var min inplanerade resekamrat hade med sig min icke-inplanerade kamrat Olle hit. Olle var ju sugen pa att folja med nar vi bokade (och vi var sa klart sugna pa att han skulle med) men det blev inget - trodde jag. Pa nyarsdagen hann Olle andra sig, boka biljett, vaccinera sig, skriva ut ett helt medecinskap - end of storie.
Pa plats
Sondag kvall var vi alltsa pa plats i Semporna som ar den lilla staden dar vi bor och kommer vistas en vecka. Det ar en liten stad framst bestaende av ett gang dyk-stallen. Harifran tar man sedan batar ut till schyssta oar som narmast kan liknas vid on som de strandar pa i Lost. Mest kand ar Sipadan som sags vara ett av de schysstare dykstallena i varlden. Pa Sipadan dyker man inte mot botten utan mot bergsvaggen som utgor sjalva on om jag forstatt det hela ratt. Har bor vi pa ett schysst hostel som tillhor dykforetaget och dar det bor rattor pa vart tak. Har troligtvis hort mer svenska an nagot annat sprak har da det verkar som om halva Sverige flytt kylan dar hemma och hittat just hit av alla obskyra platser pa jorden.
Dykcertet klart
Mandag till onsdag agnades att ta mitt dykcert i det 28-gradiga klarbla/grona vattnet. Tva andra (svenskar sa klart) var ocksa med pa kursen. Sjalva kursen var val inte det roligaste, teori hela forsta dagen och nastan hela andra dagen agnades at en massa ovningar i ganska grunt vatten. Idag var vi dock klara med alla nodvandigheter och borjade dyka ordentligt - och nu blev jag imponerad pa allvar. Det finns en helt annan varld dar nere pa havets botten - och det kanns som att man kan utforska den i oandlighet. Var dykinstuktor med over 1500 dyk i rygger sag en ratt haftig fisk(?) idag som han menade att han aldrig sett och spanat efter i flera ar. Och det basta av allt - man ar tyngdlos och kan darfor halla pa att leka runt hur mycket man vill. Matrizx-moves, sta pa huvudet (och inte pa botten utan mitt i havet) gigantiska hopp pa flera meter - jag lekte sa lange jag bara kunde tills t.o.m. var instruktor som kan vara den barnsligaste manniskan pa jorden trottande pa mig.
Sadar - nu har ni fatt en kort (lang) uppdatering av laget. I fortsattningen kommer det bli lite kortare texter sa att man orkar ta sig igenom det hela.
De narmaste tva dagarna ska vi dyka pa Sipadan - aterkommer med en rapport och forhoppningsvis lite bilder darifran.
Jag saknar er alla dar hemma - Ta hand om er!
Jag kommer val skriva ett par ganger i veckan beroende pa tillgang till internet och om det finns naget intressant att skriva. Tumregel - Om jag har/hade kunnat gora det i Sverige - kommer jag inte skriva om det.
Det har forsta inlagget blir lite langre da jag tankte uppdatera er om vad som har hant. Darefter kommer det bli lite kortare (och mer lasvarda).
Resan
Resan paborjades pa lordag morgon och gick via Kopenhamn-London-Hong Kong-Kota Kinabalu (Norra Borneo)-Tawau (sodra Borneo). Som tur var hade jag inga langa mellanlandningar, tvartom da jag fick springa mellan gaterna vid tva tillfallen. Tyvarr hade inte mitt bagage samma snabba lopsteg, varfor det inte hann med planet till Kota Kinabalu fran Hong Kong. Vart ar att notera ar att nar man gick av planet i Hong Kong stod ett antal flygvardinor fran alla connecting-flights och ropade efter oss. Man anslot sig till lampligaste (sotaste) och sedan tog dom dig i handen och foljde dig till gaten - smidigt aven om det innebar att man inte hann strosa runt p[ flygplatsen da det var ratt brattom. Pa KK stod sedan en annan flygvardina och vantade med meddelandet att min vaska inte hunnit med planet. Den skulle komma pa kvallen. Problemet for min del var ju bara att jag skulle vidare till Tawau. Men inte med samma flygbolag! De ansvarade namligen bara for vasken till KK. For att gora en lang historia kort och for att passa pa att ge en tribut till malaysiernas organisationsformaga stod min vaska utanfor mitt rum pa vart hostel drygt sju timmar senare. Och da ska tillaggas att hostelet inte ens ligger i Tawau utan 1,5 timmar bort. Jaja, detta var kanske inte sa intressant men jag tyckte det var kul och eftersom det ar min blogg far jag skriva vad jag vill (detr har har redan borjat stiga mig at huvudet marker jag).
Pa Tawau mottes jag dock av en battre overaskning. John var min inplanerade resekamrat hade med sig min icke-inplanerade kamrat Olle hit. Olle var ju sugen pa att folja med nar vi bokade (och vi var sa klart sugna pa att han skulle med) men det blev inget - trodde jag. Pa nyarsdagen hann Olle andra sig, boka biljett, vaccinera sig, skriva ut ett helt medecinskap - end of storie.
Pa plats
Sondag kvall var vi alltsa pa plats i Semporna som ar den lilla staden dar vi bor och kommer vistas en vecka. Det ar en liten stad framst bestaende av ett gang dyk-stallen. Harifran tar man sedan batar ut till schyssta oar som narmast kan liknas vid on som de strandar pa i Lost. Mest kand ar Sipadan som sags vara ett av de schysstare dykstallena i varlden. Pa Sipadan dyker man inte mot botten utan mot bergsvaggen som utgor sjalva on om jag forstatt det hela ratt. Har bor vi pa ett schysst hostel som tillhor dykforetaget och dar det bor rattor pa vart tak. Har troligtvis hort mer svenska an nagot annat sprak har da det verkar som om halva Sverige flytt kylan dar hemma och hittat just hit av alla obskyra platser pa jorden.
Dykcertet klart
Mandag till onsdag agnades att ta mitt dykcert i det 28-gradiga klarbla/grona vattnet. Tva andra (svenskar sa klart) var ocksa med pa kursen. Sjalva kursen var val inte det roligaste, teori hela forsta dagen och nastan hela andra dagen agnades at en massa ovningar i ganska grunt vatten. Idag var vi dock klara med alla nodvandigheter och borjade dyka ordentligt - och nu blev jag imponerad pa allvar. Det finns en helt annan varld dar nere pa havets botten - och det kanns som att man kan utforska den i oandlighet. Var dykinstuktor med over 1500 dyk i rygger sag en ratt haftig fisk(?) idag som han menade att han aldrig sett och spanat efter i flera ar. Och det basta av allt - man ar tyngdlos och kan darfor halla pa att leka runt hur mycket man vill. Matrizx-moves, sta pa huvudet (och inte pa botten utan mitt i havet) gigantiska hopp pa flera meter - jag lekte sa lange jag bara kunde tills t.o.m. var instruktor som kan vara den barnsligaste manniskan pa jorden trottande pa mig.
Sadar - nu har ni fatt en kort (lang) uppdatering av laget. I fortsattningen kommer det bli lite kortare texter sa att man orkar ta sig igenom det hela.
De narmaste tva dagarna ska vi dyka pa Sipadan - aterkommer med en rapport och forhoppningsvis lite bilder darifran.
Jag saknar er alla dar hemma - Ta hand om er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)