Vardagen börjar infinna sig

Jag skrev i mitt förra inlägg att det skulle bli skönt att börja plugga igen. Får jag ta tillbaka det? De första dagarna var visserligen lite småmysiga och jag hade verkligen saknat att sitta och plugga ett tag, ta en rast och snacka lite skit med folk, tillbaka till böckerna och köra på denna rutinen under resten av dagen. Som vanligt blev det för korta stunder med böckerna och för långa raster. Men det var som sagt bara kul i några dagar. Nu börjar jag bli ordentligt trött på att bara se insidan av bibliotekets väggar dag ut och dag in. Inte för att jag skulle ha så mycket bättre att göra eftersom det börjar närma sig tentatider och folk har insett att det är bara kul att vara på utbyte de första månaderna. För det innebär att den sista måste man ta igen allt man inte gjorde när man trodde att man var på semester. Aja, det är bara en månad så det är bara att bita ihop och se fram emot sommarlovet! Och jag kan åtminsone glädja mig åt att det har börjat regna de senaste dagarna så man slipper sitta och titta ut på solen var tredje sekund vilket annars hör till vanligheterna under tentaplugget i Uppsala i maj månad.

Missade ju mitt första valborgsfirande på rätt många år, och avundades alla som kunde fira kvalborg, champagnegalopp och alla andra festligheter som hör valborg till. Själv fick jag nöja mig med att fira den holländska drottningens födelsedag (eller egentligen drottningens mor) då var och varann utbytesstudent är från Holland. Det var faktiskt en skaplig fest på en schysst klubb inne i stan där alla var klädda i alla oranga dumheter de kunde hitta. Själv lyckades jag på tag i en ganska ful fleece-väst, ett par oranga latex-vantar och gjorde ett "halsband" av mitt skonsöre och oranga klädnypor. Får tacka, eller kanske skylla, det på Elias som var i Sydney på mellanlandning och hjälpte mig med utstyrlsen.

Har insett att den absolut bästa tiden att blogga, skicka mejl och diska av gamla FB-inlägg som måste besvaras är under föreläsningarna. Under ingen annan tid på dagen får jag så mycket lung och ro till att göra detta! Alltsom oftast är det under föreläsningarna i Sports and the Law kursen då de oftast handlar om konstiga sporter som amerikansk fotboll eller netball (kvinlig variant av basket där man inte får röra varandra). Förresten borde de överväga att ta bort "and the Law" från kursnamnet då det hittils inte förekommit många sådana inslag och just när jag skriver detta sa föreläsaren att han skulle hoppa ett par slides på powerpointen för att han inte vill uttråka oss med "this legal stuff".

Jag måste fortsätta hacka lite på amerikanerna. När vi lekte en slags blandvariant av pictionary och charader förra helgen så skulle någon beskriva Zlatan Ibrahimovic och få de andra i sitt lag att gissa vem de försökte beskriva. Denna någon blev den enda amerikanen i församlingen. När han tog upp lappen och läste vem han skulle beskriva förvreds han ansikte till ett frågetecken och han ifrågasatte högt vem som hade skrivit ner namet på en totalt okänd människa. När tio personer unisont förklarade skakade han bara på huvudet och menade att han aldrig hört talas om varken honom eller någon annan fotbollsspelare. Och för att ytterliggare förstärka bilden av den allmänbildade amerikanen måste jag delge er detta klipp:
http://www.youtube.com/watch?v=WALIARHHLII

Första förlusten för Euopeans United igår och den sved rejält faktiskt. 0-1 mot ett gäng antingen bara kunde sparka bollen så långt bort de kunde eller på våra hälar. Jag ska ge dem att de försvarade sig väldigt skickligt och att vi inte spelade på topp men det var faktiskt lite för mycket fulspel från deras sida för att det skulle vara ok.

Nu är det dags för lunch och därefter ska jag hålla en debatt om att man ska lagstifta för lika TV-tid för kvinnlig och manlig idrott. Det var inte jag som valde ämnet.

Tillbaka i Sydney

Då var jag tillbaka i Sydney efter ett par veckor på resande fot. Efter de två veckorna på Nya Zealand väntade en vecka hemma i Malmö med familjen vilken planerades i sista sekund. Ibland händer saker här i livet som gör att man måste ändra sina planer lite men det var en välbehövlig vecka som dessutom gjorde att livet här nere kommer kännas mycket lättare den resterande tiden.

Under resan på Nya Zealand hade jag lovat mig själv att inte tappa bort något efter att hittills blivit av med en kamera, visa-kort, ett par skor och lite annat smått och gott. Jag finkammade säng och rum på varje på hostel när det var dags att lämna och trippelkollade mina värdesaker ett par gånger om dagen. På söndagen fick jag skjuts ut till flygplatsen av min nyfunne Sydney-vän som jag hoppat fallskärm med. När han släpper av mig och vi som bäst utbyter lite artighetsfraser erbjuder han sig att öppna bagageluckan så att jag kan ta ut min väska. Och i samma ögonblick slår det oss båda att jag aldrig lyft in någon väska - varken i bagageutrymmet eller någon annanstans i bilen. Jag har glömt den på kontoret där vi bokade fallskärmshoppet då jag ställde väskan där i väntan på våra bilder och vi gick och käkade lunch. Så mycket för att komma ihåg saker. Som tur är hade min nyfunne vän inget bättre för sig den eftermiddagen och dessutom vänligheten att köra mig såväl tillbaka till stan som till flygplatsen igen (vilket iochförsig bara var en 7-8 minuters körning i det lilla Queenstown). Jag vidhåller att australiensare är hur trevliga och hjälpsamma som helst!

I Sydney skiner solen fortfarande även om det börjar bli lite kallare. Eller tja, det här med kallt är ju uppenbarliggen en ren definitionsfråga. Vädret här är fullt jämförbart med den svenska våren jag upplevde och njöt mycket av förra veckan. Men min aussi-mate Ricky förklarade för mig att det visst är kallt och det är det varje dag som han måste ha på sig en tjock tröja på överkroppen. Jag tog tillfället i akt och förklarade att för oss är det varmt varje dag vi klarar oss med bara en tröja.

I kommande maj månad har jag tre större uppsatser och lite mindre uppgifter som ska in men det ska verkligen bli skönt att komma igång och börja göra någonting produktivt. Resa och glida runt i all ära men jag måste erkänna att i längden tror jag inte man mår bra av att inte göra någonting alls. Jag tror att jag behöver något av en struktur på min vardag (eller i vart fall en vardag) och lite hjärnstimulans för att trivas som bäst då det vissa dagar kan kännas som en emotionell berg-och-dal bana att vara på utbyte så långt ifrån det välbekanta, vänner och familj.

Trots (eller snarare kanske tack vare) att jag har varit borta har vårt fotbollslag European United tagit ännu en skalp och spelat en oavgjord match vilket betyder att vi efter att den första rundan är avslutad har tagit fyra segrar, spelat en oavgjord och kommit på första plats i tabellen. Inte dåligt för ett gäng grabbar som aldrig känt varandra förrän första matchen. Nu kommer grupperna göras om där de tre främsta i de båda grupperna slås ihop till en ny grupp, och det samma gäller för de tre sämsta i varje. Det kommer bli intressant och betydligt tuffare då de två lagen som medföljer oss är dels det första laget vi mötte och som vi nätt och jämt besegrade tack vare att de inte hade några avbytare och därmed blev alltför trötta mot slutet och dels det andra utbytes-studentlaget som vi endast klarade oavgjort mot trots att de spelade med en man mindre p.g.a. bristande manskap. Det kanske förresten säger något om hur stor (läs obetydlig) fotbollen är här nere två det är två lag bestående av för varandra okända utbytesstudenter som ligger i topp.

Idag var första dagen i skola på ett tag och jag slås återigen av hur nivån på vissa kurser alltför mycket påminner om gymnasiet. Den ena av de två grupper som skulle delta i en debatt idag kunde inte göra det för de hade inte förstått att det var dom som skulle delta och min debattgrupp bad vår lärare skjuta fram vår debatt ytterliggare en veckan för de hade alldeles för mycket att göra i skolan.

Nu är det dags att övergå från ord till handling (bokstavligt talat) då jag ska slå slag i saken och börja plugga lite. Börjar få dåligt samvete då EM sitter här bredvid mig och är hur flitit som helst...

Fritt fall i 200 km/h i 45 sekunder från 4000 meter

Hur beskriver man det här bäst då?
Nervositet? Ångest? Rädsla?
Eller...
Spänning, förväntan och slutligen eufori?
Kanske en blandning av allting..

Efter mycket om och men, tvekande, velande och funderande beslöt jag mig för att boka ett fallskärmshopp över glaciären Franz Jossef tidigt samma morgon som vi skulle lämna stan. Efter en natt av (mar)drömmar fick jag på morgonen veta att det hela blev inställt p.g.a. dåligt väder. Jag kan fortfarande inte avgöra om den spontana känslan var besvikelse eller lättnad. Jag gjorde ytterliggare ett försök två dagar senare, i Wanaka. Återigen blev det inställt i sista sekund efter en natt fylld av obeskrivbara känslor. Sista "chansen" skulle bli i Queenstown. Väl framme på torsdagen fick vi veta att det var fullbokat fram till söndag då de hade ett par platser lediga runt lunchtid. Då jag skulle flyga söndag eftermiddag bokade jag en plats mot löfte om att de skulle släppa av mig på flygplasten direkt efter då det skulle vara min enda chans att hinna med flyget. Söndagen ägnades åt att ömsom hoppas på att de tunga molnen skulle lätta upp, ömsom hoppas att molnen skulle bli ännu tätare och dimmiga så att jag skulle lämna NZ med iallafall tron om att jag gjort ett försök att hoppa.

Väl ute på flygfältet var det länge tveksam om jag och min nyfunne Sydney-vän som skulle hoppa samtidigt som mig skulle få komma upp i luften. Vi stod uppkittade och klara och väntade bara på att piloten skulle komma tillbaka ner på jorden och hämta oss. Den första signalen han gör är att han drar med fingret över halsen - vilket för normalt funtade människor hade tolkats som ett hot eller fara. Tydligen inte för fallskärmshoppare eftersom det fick min instruktör att spricka upp i ett leende och satte av i högsta fart mot planet. Vi trängdes oss in i ett flygplan som var så lågt i takhöjd att jag inte kunde stå rakt upp på knä och så trångt att jag fick sitta i knäet på min instruktör. Dessutom gick inte skjutdörren igen ordentligt utan en annan kille fick sitta och hålla emot hela resan upp. Vid det laget hade jag tagit både en och två funderingar över vad jag egentligen sysslade med och hur jag värdesätter mitt liv. Efter drygt fem minuter i luften får jag klapp på axeln av min instruktör vilket var signalen - hasa dig mot dörren, öppna den och sätt dig med benen utanför planet. Då stängde jag av. Känslor och tankar blev bara blanka. Jag tror det är så man måste förhålla sig första gången man ska slänga sig ut ur ett flygplan på 4000 meters höjd med bara en annan människa och en ryggsäck på ryggen. Detta då man i vanliga fall inför varje flygning i hela sitt liv har blivit välgödd med information om säkerhetsbälte, nödutgångar, syrgasmaskar och flytvästar. Här fanns det inga säkerhetsremmar, bara en utgång och verkligen inga västar av något slag.

Tillbaka till flygplanet. Efter ett par sekunders sittandes med benen dinglande i luften och ett krampaktigt tag om flygplanets alla möjliga och omöjliga delar som gick att hålla fast i får jag en ordentlig knuff i ryggen och börjar falla - och faller - och faller - och faller. I 200 km/h, i 45 sekunder faller vi från 4000 meters höjd. Och känslan är obeskrivlig. Tidigare känslor som rädsla, nervositet och ångest försvann i samma ögonblick som vi hoppade och jag överväldigades av dess motsatser. Adrenalinet pumpade för fullt och en frihetskänsla väldes över mig. Det var bara att njuta av det faktum att man föll fritt mot marken och veta att man var i trygga händer. Efter de fyrtiofem sekunderna poppade fallskärmen ut och därefter väntade en betydligt långsammare färd neråt i ytterliggare fem minuter. Nu kunde man börja samliga tankarna och njuta av den fina utsikten över bergen och sjöarna runt Queenstown. Ett par minuter senare stod jag återigen med fötterna tryggt på jorden och ett gigantiskt leende i ansiktet som jag trodde skulle försvinna när jag somnade men som fanns kvar när jag vaknade nästa morgon.

Riverboarding

Riverboardingen som jag hade ägnat lördagen åt och som jag hade bland de högsta förväntningarna på bland aktiviteterna här nere var något av en besvikelse. Som jag förstod det skulle man åka nedför en flod på en bodyboard i drygt 8 kilometer och under tiden njuta av utsikten och skumpa lite på vågorna. Det visade sig snarare vara en utmaning som borde vara med på Ironman eller något liknande. Vår chaufför hade visserligen varnat för att det skulle vara den mest fysiskt krävande aktiviteten på Nya Zealand men kombinationen av att han brukade överdriva lite och att övriga aktiviteter inte varit så ansträngande gjorde att jag tog lätt på hans ord. Det borde jag inte ha gjort. Strömmarna i floden var riktigt starka och drog allt som oftast en ut mot klipporna samtidigt som vågorna kom sköljande över en i parti och minut och man knappt hann hämta andan och rensa lungorna från vatten innan det var dags för nästa kallsup. Den mesta av tiden gick alltså åt att hålla sig flytande och andades istället för att ha kul. Det var en upplevelse att prova på men jag skulle varken göra om det eller rekommendera det.

Fran Wanaka till Queenstown med en svang forbi Milford Sounds

Pa onsdagen lamnade vi Franz Josef med destination Wanaka. En ganska liten, men mysig, by som framst bjuder pa en vacker naturomgivning. Pa eftermiddagen blev det en tur till Puzzling World. Intradet pa tio dollar, drygt femtio kronor, kan ha varit de mest valspenderade pengarna hittils pa Nya Zealand. Forst fick man vandra runt i fyra olika illusionsrum dar allt man tagit for ratt och riktigt vandes upp-och-ner. Stor blev liten och rak blev sned. Det ar ganska svart att forklara men stallet kan nog bast sammanfattas med att det innefattande ett lutande biljardbord dar bollen rullades uppat av egen kraft och att jag var bade snurrig och illamaende nar jag gick ut ur ett vad som syntes vara ett helt vanligt rum. Pa kvallen var det dags for karaoke och lika skeptiska som folk brukar vara infor - lika bra drag var det pa scen nar folk borjade slappa loss.

Pa torsdagen akte vi vidare till Queenstown, tillika min sista destionation pa den har resan. Queenstown ar framst kant for att vara ett upplevelsernas mecka dar man kan gora allt fran att slanga sig ut fran en bro 134 meter over marken och studsta tillbaka upp med hjalp av ett rep fast runt fotterna, a.k.a. bungyjump, till att aka forsranning ner for en rasande flod endast flytande pa en liten brada. Da vi kom fram for sent for att gora nagot vettigt blev det ett par akturer pa ludgen vilket ar en slags go-cart bilar som man kor i skarpa kurver ner for en backe. Da vi var ett gang pa nio stycken var det betydligt roligare an senast jag gjorde det ensam i Singapore omgiven av smabarn som stod still och blockerade vagen.

Fredagen dedikerades till Milford Sounds vilket ar en stor fjord ute pa vastkusten, ganska snarlik fjordarna i Norge sags det. Jag hade hort att detta skulle vara en av de absoluta hjodpunkterna pa Nya Zealand som absolut maste goras. Kan inte riktigt forneka att det var en storslagen vy men tyvarr fordunkaldes utflykten lite av att regnet oste ner och molnen hangde tattare an nagonsin. Det var darfor lite svart att motivera den fyra timmar lange bussresan dit, enkel vag, for en tva timmars battur runt i fjorden.

I min Dispute Resolution kurs gjorde vi ett grupparbete for nagra veckor sedan om en fiktiv Facebook-konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgtagarna hade uttalat sig nedsattande om kunder till foretaget pa Facebook varpa arbetsgivaren ville avskeda dem. Killen som spelade arbetsgivare ville aven hota med att heltidsanstalla folk som skulle overvaka de anstalldas aktivitet pa Facebook. Ganska lojluigt och verklighetsframmande tyckte vi andra. Enda tills han skickade oss denna lanken idag.
http://www.smh.com.au/news/technology/web/2009/04/17/1239475038317.html

Nio poang for tre matcher, ny arena och stabilt spel - vill inte ga sa langt som vissa kvallstidningar verkar gora och tala om guld men arets upplaga av MFF ser faktiskt hogintressant ut. Maste erkanna att jag njot extra mycket av 0-1 segern borta mot gnagarna, de ar de basta (ja, alltsa inte gnagarna utan uddamalssegrar). All heder till Jens dock var stor nog att bjuda mig pa en nagorlunda sanningsenlig SMS-uppdatering trots att hans sympatier av nagon outrgrundlig anledning lag hos motstandarna.

Nu borjar dagarna ta slut och pa sondag ar det dags att lamna landet. Som tur var har jag sparat de tva basta aktiviterna till sist!

Glaciarvandring i (pa) Franz Josef

Pa mandag eftermiddag kom vi fram till den lilla byn Franz Josef som egentligen endast ar valkand for att den ligger vid foten av den dryga 3000 meter hoga glaciaren Franz Josef. Pa mandagen var det for sent for att borja klattra sa det blev istallet en omgang paintball i osregnet. Var busschauffor hade lovat att spela en omgang i bara sina boxer om vi lyckades namna 10 kroppsdelar med tre bokstaver i sig (pa engelska) pa tva minuter. Han hade nog inte raknat med att 97 % av bussen skulle engagera sig och att alla utom jag av dessa dessutom har engelska som modersmal. Alltsa fick han lira den sista omgangen, dar lagen dessutom splittrades upp och alla motte alla, nastan naken i strilande, iskallt regn. Efter matchen vantade ett par timmar i den 40-gradiga utomhuspoolen som hostelet stallde till forfogande.

Pa tisdagen var det dags for en heldagsvandringen pa glaciaren. Efter femtion minuters bussakande och ytterliggare tre (!) kilometers vandring var vi framme vid dess fot. Darefter delades vi in i grupper om elva och sen var det bara dags att borja klattra. Vissa partier var flakare dar man bara kunde vandra runt och lata sig imponeras av detta gigantiska isberg medans andra delar bestod av tranga passager som man fick klamma sig igenom eller sma tunnlar som man fick krypa fram i. Pa vissa stallen hade isen smallt till en liten vattenpol med klarblatt vattnet. Efter ett par sekunders tvekan smakade jag pa det, och det kan ha varit det friskaste vatten jag nagonsin druckit. Om ni inte tror mig ar det bara att kolla pa en av bilderna jag forhoppningsvis kommer lyckas ladda upp. Vad jag daremot avstod att gora, aven om det var valdigt frestande, var att slicka pa isen och se om tungan skulle fastna.
Langst var i truppen gick var guide Bruce som narmast liknade William Wallace i Braveheart. Med ishackan i hogsta hugg hackade han fram stiger, trappsteg och passager pa stallen dar folk inte gatt tidigare och jag tvekar inte en sekund pa att han skulle vara kapabel att bygga ett nytt ishotell pa en halvdag. Pa kvallen vankades det turnering i stex-sax-pase nere i hostelets bar med min i Sverige (nastan) alltid fungerande taktik holl inte hela vagen och jag akte ut i kvartsfinalen.

Forhoppningsvis kommer jag lyckas ladda upp lite bilder for en gangs skull nu nar jag har kopt en ny kamera. Det blev en Ricoh R8 som verkar ta valdigt schyssta bilder om man tar sig tiden att mecka lite med alla avancerade installningar men det blir inte klockrent om man bara tar upp och trycker av (som man oftast gor). Om nagon har nagon erfarenhet av Ricoh far ni garna dela med er!

Lite alla mojliga och omojliga tankar

Man hinner bada tanka och prata ganska under heldagar av bussakande sa har kommer lite gott och blandat fran den senate tiden.

Sveriges socialforsakrings- och utbildningssystem ar faktiskt ganka unikt inser man nar man pratar med folk fran lite har och dar. Inte bara att man kan ta en (flera) universitetsexamen helt gratis, man far dessutom pengar for att plugga (hellre lite pengar an inget alls)och har dessutom mojlighet att komma ivag vart som helst i hela varlden for att "plugga" en termin eller tva.

Killen bredvid mig pa bussen har samma kamera som jag agde innan den blev stulen (for andra gangen). Jag blir lika bitter varje gang han tar upp den for att foto.

Kom pa att jag kanske inte riktigt har preciserat hur jag tar mig runt har nere pa Nya Zealand. Jag aker buss runt den sodra on med ett foretag som heter Kiwi Experience. Det ar en s.k. hop-on hop-off buss med samma koncept som det later. Man hoppar av i en stad, stannar sa lange man vill och hoppar pa bussen nar man vill vidare. Kiwi erbjuder saval att boka boende som aktiviteter pa kommande destination (vilket ar ganksa bekvamt ibland) men man kan ocksa valja att bara anvande dem som ett transportmedel. Det schyssta med att bo pa hostelet de ordnar ar att de flesta andra man umgas med pa bussen bor dar och pa kvallarna blir det ofta ganska schysst hang i baren.

Pa Nya Zealand finns det fyrtio miljoner far - vilket ar tio ganger fler an manniskor.

Premiaren pa Nya Malmo Stadion verkar ha infriat de flesta forvantningar och det blev val inte samre av att det blev en bekvam 3-0 seger. Imorgon krossar vi rattorna. Jens - om du vill kan du satta in den dar tjugan direkt sa slipper du rantan!

Nar Sofie var pa besok var vi pa en ghost tour nere i The Rocks vilket ar en stadsdel angransande till hamnen och operahuset. Det var ett tillhall for fulla sjoman och ljusskygga ungdomsgang. Tydligen har uttrycket "Saved by the bell" sitt ursprung fran the Rocks. Nagon gang mellan det av britterna koloniserade Australien och idag graserade boldpesten som varst. Man begravda allt och alla som inte andades for studen och rakade da aven begrava folk som lag i koma, men inte hade avlidit. Darfor band man fast deras hand till ett rep, och repet till en klocka over marken. Om den "dode" vaknade i sin grav, kunde han bara rycka lite med handen for att tillkalla uppmarksamhet och bli uppgravd. Laskigt!

Jag kan kopa att engelsmannen bade kor pa fel sida gata och gar fel i rulltrapporna men varfor spelar de kort moturs??

Nar britterna och Maori-folket, ursprungsbefolkningen pa Nya Zealand, slot fred 1840 och signerade Waitangi-traktatet skiljde sig tydligen den brittiska oversattningen fran den pa maori. Nar det i den brittiska version stod att britterna skulle fa suveranitet over marken stod det i den maoriska versionen att de endast skulle fa ratt att styra. Detta har lett till att en tribunal satts upp som frangangsrikt lyckats losa en hel del dispyter mellan marori-stammar och den Nya Zealandska staten. Tydligen sa framgangsrikt att regeringsforetradare fran landerna med liknande problematik, bl.a. Kanada, kommit for att se och lara. Och jag tror dessutom att jag hittat ett intressant uppsatsamne for min kurs i Dispute Resolution.

Det var allt for den har gangen!

Jetboating i Westport

Langfredagen spenderades i Nelson pa norra sydon. En dryg timme utanfor Nelson ligger vad som ska vara den valdigt vackra Abel Tasman nationalparken. Tyvarr kom vi fram sa sent pa eftermiddagen och skulle lamna sa tidigt pa lordagsmorgonen att det inte hanns med. I Nelson agnades kvallen at en olprovning pa hostelet och inte mycket mer.

Pa lordagen bar det av till Westport dar det vankades jetboating. En jetboat ar en ganska snabb och framforallt smidig bat som kan svanga runt 360 grader pa en femoring. Hela tjusningen gar ut pa att kora i hog hastigthet rakt mot klippor for att bara nagon meter i fran det tvarvanda pa skutan. En ganska rolig upplevelse men jag hade hoppats pa en lite storre adrenalinskick.
Kvallen i Westport agnades at en trebenad pubrunda - vilket pa ren svenska betyder att man knyter ihop sitt ena ben med en annan persons och sedan hanger man ihop resten av kvallen. Jag fick en ganska trevlig engelska till sallskap och vi hade kul ihop - tills jag fick veta att hon hade tagit studenten och var -91a. Da sparkade istallet aldersnojjan in.

Pa sondagen akte vi vidare till Lake Mahinaupa dar hela syftet med besoket var en helkvall pa ett hostel som drivs av en 83-arig ung gubbe. Varje kvall ordnar han en temafest pa sitt stalle och har gjort sa i fyrtio tre ar. Han halsar alla sallskap valkomna personligen och ansvarar for att grilla upp stekar till allihopa. Pa sondagen var vi 83 st! Ganska imponerande far man saga. Temat for kvallen var ABc - anything but clothes. Man fick alltsa ha pa sig precis vad man ville - utom klader. Det mest innovativa var en kille som blaste upp ett gang balonger och band runt hela kroppen och en annan som pa nagot satt lyckades tra pa sig sin ryggsack. For egen del lyckades jag av en svart sopsack gora ett par taights, en mantel och maskera mig till nagon slags superhjalte.

Tyvarr verkar det inte som att det blev nagot resesallskap har nere pa Nya Zealand. Jonas som skulle mota upp i Westport ar fast i Sydney da han har fatt problem med sin flygbiljett.

Nu har tre engelsman, oberoende av varandra, svarat identiskt pa min fraga vad de ska gora pa sin stundande fodelsedag - I'll get pist. Enough said!

Det har med att resa ensam varierar verkligen fran dag till dag. Har man tur kan man traffa ett gang superharliga manniskor som man verkligen trivs och har roligt med for att nasta dag verkligen kanna av att man befinner sig ensam pa andra sidan jordklotet.

Ikvall ar det premiar for MFF pa Nya Malmo Stadion och ni ska veta att jag ar ordentligt bitter for att jag missar det. Enda sedan man stod pa Stortorget 2004 nar Malmo vann guld senast och skrek efter en ny stadion har jag vantat pa denna dag. Jag hoppas pa att fa hora rapporter hemifran och vilken storslagen invigning det var och hur Malmo spelade ut Orgryte efter noter. Om nagon vanlig sjal hade velat SMS slutresultatet hade det varit mycket uppskattat da matchen spelas mitt i natten har nere sa jag har inget mojlighet att kolla resultatet forran morgon darpa.

Hoppas ni haft en trevlig pask dar hemma!

Simmandes med delfiner i Kaikura

Tanken var en tidig avfärd från Christchurch till Kaikura där man
ska kunna kika på valar stora som fyra elefanter och simma med
delfiner. Kvinnan på hostelet hade varit väldigt tydlig med att jag
måste ta bussen 6.44 och allra senast 6.52 in till stan för att hinna
med Kiwi-bussen som ska ta mig runt sydön. Givetvis tolkade jag detta
som att det fick utmärkt att ta den senare bussen. När jag vaknar vid
6.30 är jag så nöjd att jag tom funderar på att sätta mig vid
datorn o surfa lite. Som den vettiga människa jag är, gjorde jag inte
det utan packade ihop och gick ut till busshållplatsen. Jag lyckades
även gissa rätt på vilket håll stan låg åt. Tyvärr var jag inte
lika vettig när det kom till höger-vänster-trafik-problematiken.
När jag som bäst står och väntar börjar jag fundera på varför
alla bilar som körde mot stan körde på andra sidan gatan och gör
sent om sider den ganska logiska kopplingen. Jag springer över på
andra sidan och börjar leta efter busshållplatsen jag ser bussen
komma farande. Som tur är stannar den för mig trots att jag bara
står längst trotoaren. Vad som inte var lika tur var att chauffören
inte hade någon växel och hennes vänligjet sträckte sig inte så
långt som till att åka gratis. En språngmarch I regnet, en
bensinmack, och två telefonsamtal senare sitter jag i en taxi som
bryter de flesta trafikregler för att få ner mig i tid till stan.
Lyckligtvis hinner jag precis i tid och det visade sig dessutom att
jag inte var den mest förvirrade människan på bussen utan killen som
la sin ryggsäck på en buss och sen hoppade av en annan.

Därefter gick torsdagen lite i antiklimaxens tecken. Hela resan upp
till Kaikura hade det pratats om valar stora som fyra elefanter och de
stora flockar med delfiner som man kunde simma med. Då jag inte kunde
bestämma mig bokade jag in valarna på torsdag eftermiddag och
delfinerna fem på fredag morgon. Väl på plats visade det sig att
valskådningen var inställd p.g.a frånvaron av valar att skåda. Jag
försökte boka om fredagsmorgonens delfinsimning till torsdagen då
Kaikura inte direkt är världens metropol men då visade det sig att
även denna var inställd på torsdagen p.g.a det stormiga vädret.
Nej, det är inte särskilt varmt på Nya Zealand om någon trodde det.
Dan fick istället ägnas åt Yatzi och kvällen åt vad som kan ha
varit världens längsta quizkväll med nästan hundra frågor..Det
blev lite uttjatat till slut som ni kanske kan ana...

Fredagen var desto bättre med uppgång fyra på morgonen. Därefter
skulle man slänga på sig våtdräkten och hoppa ombord på båten på
jakt efter delfiner. När vi såg ett stim var det bara att hoppa i och
försöka få deras uppmärksamhet. Det var riktigt häftigt när man
väl lyckades och de började simma runt en och hoppa upp och göra
volter i luften. Tyvärr kändes vattnet kallare än is och då det
blåste ganska kraftigt uppstod en kombination av sjösjuka och
nerkylning på samma gång. Jag har mått bättre om jag säger så.
Jag skippade de sista turerna, ganska nöjd med min morgon trots allt.

Polisforhor och en natt i cell

Ja, nu ar det inte sa dramatiskt som rubriken kanske antyder men det ar iallafall ingen underdrift att saga att australiensarna och nya zeelendarna har jarnkoll pa sina granser. Nar jag lamnade Sydney kravde de redan vid incheckningen en utresebiljett fran Nya Zeeland och dubbelkollade att mitt visum tillat mig att komma in i Australien igen. Darefter gick jag igenom den rigorosa sakerhetskontrollen och nar jag kom ut fran skatteaterbetalningskontoret dar jag fick igen momsen som jag betalade for min kamera blev jag inplockad av polisen for en extra sakerhetskontroll dar de scannade saval mig som min vaska efter sprangamnen.
Pa plats i Nya Zeeland skulle man forst ta sig igenom den vanliga visumkontrollen kompletterad med godskontrollen dar ge kontrollerar att man inte har med sig mat eller andra produkter som riskerar att skada den nya zeelendska saunan, vaxt- och naturlivet. Darefter blev jag aterigen stoppad av en polis for en sakerhetskontroll dar jag fick i princip uppge the storie of my life och syftet med min resa hit.
Till manniskorna i landerna dar allt ar upp-och-ners forsvar ska iallafall tillaggas att man alltid blir valdigt vanligt bemott och alltid med ett leende pa lapparna.

Natten i cellen ar annu mer odramatisk, men desto roligare. Hostelet jag bor pa i Christchurch ar namligen den gamla fangelset som de har byggt om. Man bor alltsa i gamla fangelseceller dar de stallt in lite sangar och nar man vandrar ner for korridoren sa ekar det sa dar monotont fran fotstegen precis som det gor i alla fangelsefilmer fran sextiotalet.

Dagen agnades i Christchurch som inte hade mycket sarskilt att bjuda pa. En smamysig liten stad med ett vader som narmast paminer om en riktigt kall hostdag i Sverige. Da det kommer bli en del vandrande i naturen och jag tankte undvika att gora samma tabbe som pa Tasmanien (komma dit i endast ett par tajta jeans och lite schysstare tygskor) akte jag och storhandlade vandrarkangor, mossa, vantar,ullstrumpor och ett par skona mjukisbyxor - allt for 350 kronor. Kan vara det basta kopet jag nagonsin gjort. Tanken var iallafall att denna utrustning skulle anvandas ute i naturen men med den kylan som radde har akte allt pa direkt sa fort jag kom ut fran affaren.

Imorgon borjar resan runt Nya Zeeland - forsta stoppet Kaikura.

Besök hemifrån

Det har ju inte blivit så mycket skrivande de sista tre veckorna men det finns faktiskt en såväl naturlig som, framför allt, trevlig förklaring till detta. Jag skrev ju för ett par inlägg sedan att jag framförallt saknade två saker. För två måndagar sedan slog mina önskningar in. Sofie kom ner för ett 16 dagar långt besök och hade dessutom med sig en hel påse godis som jag hade en förhoppning om skulle räcka ett tag men lyckades trycka i mig på några dagar.

Precis som jag skrivit tidigare har jag verkligen saknat att få umgås med någon som man känner väl och som man bara kan vara med. Umgås utan att behöva tänka efter vad man säger eller hur man säger det. Någon som man kan sitta tyst med utan att det uppstår någon pinsam tystnad. Allt detta och mycket mer fick jag när min söta flicka kom ner på besök. Då Sofie redan bott i Sydney tidigare slapp vi avverka alla tråkiga, obligatoriska sevärdheter utan kunde ägna oss åt höjdpunkterna istället. Kortfattat blev det goda middagar, en del sol, bad och grillning på "de fem stränderna", en promenad över Harbour Bridge där vi blev vänligt men bestämt informerade om att det kostade ett antal hundra dollar i böter att knata på fel sida bron som vi gjorde, en pjäs på Sydney Opera House och en trevlig utflykt längst "the food and wine trail" med Eva-Maria och David. E-M och David hade dessutom vänligheten nog att låna oss deras extrarum i deras lägenhet så att vi slapp trängas i min våningssäng med min roomie Liam.

Tyvärr har alla goda ting ett slut och i onsdags åkte Sofie hem och passade dessutom på att ta med solen hem till Sverige. Sedan hos åkte har det i princip regnat varje dag medan jag får ständiga rapporter om strålande sol och annalkande vårstämning där hemma.

På tal om något helt annat håller jag på att bli hur allmänbildad som helst tack vare Sveriges Radio P3 och de gigantiska avstånden i den här staden. Det kanske inte verkar som om kopplingen är självklar här men den finns. Olle tipsade mig nämligen för ett tag sedan att man kunde ladda ner P3 dokumentärer som podcasts, och eftersom man får räkna med en dryg fyrtio minuters enkelresa på bussen vart man än ska ta sig, så har jag hunnit avverka rätt många årtiondes historia.

Det har även hunnits med lite skolarbete och imorgon har jag en presentation tillsammans med två italienare om Bosman-domens legala implikationer på fotbollen. Det ska bli intressant att försöka förklara EU och de fyra friheterna för ett tjugotal sportstokiga amerikaner som tror att Sverige är en liten stad någonstans i USA (jag vet att ni säkert har hört det förut - men denna gången är det inget skämt). Italienarna är hur trevliga som helst men att umgås med dem har även gett mig en liten (läs gigantisk) fingervisning om varför Italien haft ett drygt sextiotal regeringar på lika många år och en stor portion förståelse för vad Oscar ibland upplever som den "italienska (in)effektiviteten". Varannan minut tar de en kafferast, och varannan en rökpaus samtidigt som alla deras diskussioner låter som om de vill ta livet av varandra. Anledningen till att jag förresten kan skriva detta blogginlägg är för att jag blivit klar med min del för ungefär en timme sedan medan italienarna fortfarande "jobbar" på sina... Och just när jag tvekade om det var orättvis att skriva de senaste meningarna frågade en av dem mig "George - do you e smoke"? och sedan försvann han (igen).

Imorgon bär det av för en två veckors semester till Nya Zeeland. Jag har köpt ett busspass som tar mig runt södra ön. Det ingick även ett nordpass men det är tveksamt om det kommer hinnas med. Efter tre dagar kommer Jonas som jag träffade på Koh Pan Ngang att ansluta i Westport så jag kommer få lite resesällskap den här gången.

Passa på och njut av våren där hemma, särskilt Uppsala gör sig som bäst under den här tiden på året. Önskar att jag kunde vara där med er!

Debuten avklarad

Sådär - då var den efterlängtade debuten avklarad. Det var lite nervöst eftersom det var första gången. Jag visste inte riktigt hur man gjorde och var rädd att göra fel. Jag tänkte att de andra skulle prata om det och skratta åt mig. Men det gick bra, riktigt bra. Så bra så att jag kommer göra det igen. Det kommer hända fler gånger.

Ja, surfa alltså - vad trodde ni?!?!

Klockan 07.00 imorse knatade jag de dryga 25 meterna ner till stranden för min första surflektion. Jag måste erkänna att jag inte var supertaggad i början då det var alldeles för tidigt, kallt i vattnet och framförallt - de flertalet hajattacker mot surfare som har skett de senaste veckorna har alltid skett antingen i gryning eller solnedgång. Men dessa tankar skingrades ganska omgående...Den första halvtimmen ägnades åt att lära sig rida med de småvågor som redan hade brutits längre ut i havet liggandes på magen. Därefter gällde det att fånga dem stående vilket var betydligt svårare. Men jag hade nybörjarturen på min sida och lyckades faktiskt ganska väl. Tur var väl det för jag visste att det fanns en risk att jag med mitt korta tålamod skulle tröttna ganska snabbt om jag bara fick lära mig hur man bäst trillade av en bräda för att inte slå sig. Den sista timmen fick jag prova på att surfa (dvs försöka stå upp och hålla balansen någorlunda) på de gröna vågorna, vilket är de större och obrutna vågorna längre ut. Även detta gick över förväntan och jag kan inte sluta längta efter min nästa lektion!

Eftermiddagen ägnades åt första "fotbollsträningen" med Europe United - det fotbollslag bestående av utbytesstudenter som vi registrerat till universitetets six-a-side. Vi hade bestämt oss för att mötas upp vid fyra-tiden nere i Bronte Beach för att lira lite och därefter grilla. Som vanligt i Sydney är det omöjligt att ens komma någorlunda i tid och folk droppade in mellan fyra och kvart över fem. Ännu mer som vanligt var det såklart killen som (skulle ha) bollen som kom sist. Nu visade det sig att han inte hade hittat en, men vi lyckades låna en av några vänliga själar på stranden. Tyvärr fick vi avbryta efter en halvtimme då himlen öppnade sig och regnet börjat vräka ner. De senaste dagarna har alla följt samma mönster. Strålande solsken på dan följt av åska, blixtar och ösregn på kvällen. Det blev dock en liten grillning när det slutat regna och det visade sig dessutom att ett trettiotal andra utbytesstudenter från vårt universitet hade kommit på samma tanke. Det är väldigt tacksamt att grilla här nere då det står gasgrillar uppställda på rad längst stranden redo att användas bara man trycker på en liten svart knapp.

Man träffar väldigt mycket folk och lever ett ganska bekvämt liv som utbytesstudent men jag måste också erkänna att jag verkligen börjat sakna att umgås med riktiga vänner. Folk man känner sedan länga och bara kan vara sig själv med. Personer som man inte behöver ställa samma uttjatade frågor som varifrån de kommer eller vad de läser för någonting. Människor som man känner utan och innan. Vänner som man kan sitta tyst med i flera minuter utan att det känns dumt och man måste komma på något konstlat att säga bara för att bryta tystnaden.

Allmäna observationer:

Irländska kan vara den fulaste av alla engelska dialekter.

Amerikanerna här nere fortsätter att ge mig vatten på min kvarn. Idag berättade en kille att när de snöade hemma hos honom senast och han var för lat för att skotta kom han på den briljanta idén att köpa en "fire-blower" för att smälta all snö (detta kan alltså köpa i närmaste vapenaffär i USA tillsammans med valfritt vapen). Det enda han inte tänkte på var att sopa undan vattnet, så det smälte till is med resultatet att när han körde upp med sin bil på garageuppfaren fick han sladd och körde rakt in i garagedörren.

Det saknar all logik i rugby/amerikansk fotboll när det redan ligger typ nio killar i en hög och slås om en boll som ligger underst och det kommer ytterliggare en kille och slänger sig över dem. Vad hoppas han på att åstadkomma egentligen?

Varför får man maten på McDonalds här nere i en papperspåse även om man ska äta på restaurangen?

Det var allt för denna gången! Jag hoppas ni mår väl!

Lite allt möjligt

Då har jag avklarat de första föreläsningarna/seminarierna i de tre kurserna jag ska läsa i början av terminen. Den fjärde börjar ju inte förrän i maj.
En del saker är sig lika, andra inte så mycket...Den för mig självklara akademiska kvarten gäller inte (officielt) här nere vilket jag inte riktigt hade insett den första dagen. Då jag kom instövlandes en kvart sen första dagen och hela klassrummet var fullt av människor som satt och lyssnade på en malande professor slog det mig att det här med akademiska kvarter hänger ihop med att fattiga studenter för några hundra år sedan inte hade råd med klockor och fick lyssna efter kyrkornas klockslag och då visste att de hade en kvart på sig att bege sig till föreläsningarna. Det gäller alltså inte i länder vars universitet grundades efter andra världskriget. Samtidigt verkar jag räddas lite av att australiensarna verkar ha influerats en hel del av manjana-kulturen då ingenting någonsin har börjat eller varit i tid här!

Kurserna jag valt är precis så slappa som de verkade när jag började. I två av dem har vi ingen obligatorisk kurslitteratur, bara "rekommenderad läsning" och i den tredje har vi ett studiekompendium. Sportskursen inleder varje föreläsning med en timmes filmvisning och dispute resolution-klassen går mest ut på att leka lekar (förutom för några små föreläsningar då man istället får tillfälle att uppdatera sin blogg så som jag gör precis nu!)

Förutom att australiensarna har blandat ihop såväl årstiderna som på vilken sida av vägen man ska köra på, står man tydligen även på fel sida i rulltrapporna. Det fick jag erfara när jag stod på "fel sida" och höll på att bli nersprungen i morgonrusningen. Det är väl kanske relativt naturligt med tanke på att de har vänstertrafiken men en sak som det däremot inte finns någon som helst logik bakom är varför vattnet i en vask cirkulerar åt fel håll när det rinner ner i avloppet!

Saker som däremot känns familjära är juristernas antagonism med ekonomer. När professorn i cyberspacelaw-kursen (som är öppen för icke-jurister) frågade om det fanns någon som läste något annat vetenskapligt ämne räckte några studenter upp handen. När de förklarade att de läste medicin och fysik nickade han gillande, men när den tredje studenter berättade att han läste ekonomi skrockade professorn och gjorde det tydligt att han frågade efter vetenskapliga ämnen.

De amerikanska utbytesstudenterna är duktiga på att bekräfta alla stereotypa fördomar man har om amerikaner. Killarna är lite buffliga, går alltid klädda i sina basketlinnen och keps på huvudet medan tjejerna är lite yngre, alltför spacklade, har så lite kläder på sig som möjligt och fnittrar lite för högt åt allt möjligt. De tar för givet att alla känner till varenda lite byhåla i deras land som de kommer från samtidigt som de är helt övertygade om att Europa är ett land. Dessutom har de inte, enligt mig, dialekten till sin fördel. Jag tycker faktiskt inte att amerikanska låter särskilt intellektuellt...

Nu har jag äntligen fått internet hemma men kan också konstatera att i det avseendet är Australien något av ett u-land. Man kan välja mellan ett abonnemang eller ett slags "kontantkort" där man köper ett antal GB som man betalar för i förväg och sedan kan använda tills GB tar slut. Men även med abonnemangen har man bara ett begränsat antal GB, därefter kapar de ens hastighet till i princip obefintlig. Inte för att det skulle göra någon skillnad direkt då det snabbaste bredbandet som de lanserar som "För heavy users" är på hela 1 Mbit/sek. Dvs hälften av Com Hems small-paket på 2 Mbit/sek för de som bara använder internet till att läsa tidningar och skicka mejl...

Saker jag saknar hemmifrån: Familj, vänner och svenskt godis!!

Mardi Gras

Tillbaka i Sydney på lördagsmorgonen och precis i rätt tid för avslutningen på den stora gay-festivalen Mardi Gras som pågått ända sedan jag kom. Festivalen avslutades med en traditionell parad i sann Pride-anda. Halva stan hade spärrats av för att göra plats för festivaltåget och vi var ute i god tid för att kunna få en skymt av den. Lite för god till skulle det visa sig. Det hade nämligen florerat otaliga rykten om vilken tid tåget skulle börja – allt mellan 19 till 23 och att tåget redan hade gått på förmiddagen. Vi var på plats runt femtiden bara för att inse att sanningen låg någonstans mitt emellan, kvart i åtta skulle marschen börja. När den väl sparkade igång var vi ordentligt trötta på att stå och vänta men piggnade snabbt till lite. Det var alla sorters människor, motorcyklar, lastbilsflak, färger, utklädnader och musik som promenerade förbi. Slående var alla budskap som grupperna stod för. Det var alltifrån det mer väntade jämlikhet för alla till det lite mer otippade om stöd till offrena för bränderna utanför Melbourne. Men det som imponerade mest på mig var faktiskt statsapparatens och myndigheternas manifestation. Det var poliser, brandmän, ambulanspersonal, militär, lokaltrafik och politiker som tydliggjorde att de stödde och verkade för HTB-rörelsen. Och då inte bara de som själva var homosexuella utan även deras vänner, familjer och kollegor. Detta i ett land där homosexualitet var kriminellt för bara ett tjugotal år sedan. Detta i samma stad där den första paraden för 31 år sedan avbröts genom att polisen, efter att ha trakasserat deltagarna under hela marschen, misshandlade de sista tappra deltagarna, och tidningarna morgonen därefter publicerade namnen på tre hundra deltagare vilket ledde till att flertalet av dem fick sparken från sina jobb.
Utvecklingen går snabbt framåt, som tur är!

Tasmanien – Under down under

På måndagen begav jag mig iväg tillsammans med min roomie Maya, tysken Richi och de två holländarna David och Nanda till den lilla ön söder om Australien känd som Tasmanien där vi hyrde en bil och planerade att bilen norrut längst västkusten, sedan rakt österut och sedan neråt längst östkusten.

Det började lovande i ”huvudstaden” Hobart med ett schysst hostel, hyfsat utbud av såväl restauranger som barer och, vad som senare skulle visa sig essentiellt, mobiltäckning. Därefter var det campingplatser, lokala hak som slutade servera mat efter klockan åtta och svindyra telefonautomater för hela slanten. Men framförallt – en enastående vacker natur. Sagen om ringen spelades visserligen in på Nya Zeeland men Tasmanien hade lika gärna kunnat vara skådeplatsen. Framförallt västkusten bestod i princip bara av stora berg, höga vattenfall, drygt 80 meter höga träd och gigantiska grönområden. Detta fick sin förklaring när vi fick veta att 40 % av det tasmanska landsytan utgörs av nationalparker. Vi började en bergsklättring vid nere vid en sjö i strålande sol och avslutade den 1400 meter högre upp vid snötoppar och regn! Regnet var tyvärr ett allestädes närvarande sällskap under resan upp för västkusten.
Sista dagen bilade vi ner för östkusten och stannade vid Wineglass bay. Efter drygt en och en halv timmes trekkande kom vi fram till en helt orörd vit sandstrand där det skuttade fram wallabees längst strandkanten och hoppade delfiner ute i vattnet. Solen hade också spruckit sig fram mellan molnen så i hann med några lata timmar vid stranden efter allt vandrande de föregående dagarna.

I övrigt kan sägas om (vissa delar av Tasmanien) att det kändes som att man hamnat drygt hundra år tillbaka i tiden. Många av byhålorna såg ut som tagna ur en 1800-talsfilm alternativt från den amerikanska landsbygden i söder. Pubarna befolkades enbart av medelsåldersmän som drack öl, pratade oförståelig engelska och roade sig själva med att dra ner byxorna på varandra hela kvällen. Ska tilläggas att ingen av dem hade några kalsonger. Richis kompis Adam som bor på Tasmanien och som vi mötte upp en av kvällarna beskrev befolkningen ”a bit narrow minded” och människor som är misstänksamma mot främlingar och direkt fientliga till saker som homosexualitet, människor av annan hudfärg eller ja..icke-tasmanier i allmänhet faktiskt. Vi hade turen att slippa uppleva denna sida av Tasmanien, bortsett från några misstänksamma blickar när vi irrade runt i byarna efter mörkrets inbrott (för det mesta letandes efter boende eller mat).

Jag kan ju konstatera att det här med skor inte verkar vara min grej för tillfället. Efter att ha blivit av med mina skor hos en skräddare i Hoi Ann har jag klarat mig runt med mina flipflops vilket gått alldeles utmärkt tills de två föregående lördagarna då Sydneys nattliv tydligen kräver att man har ordentliga skor på fötterna (gäller dock av någon outgrundlig anledning bara killar, tjejer kommer som vanligt alltid in). Första lördagen fick jag låna ett par vit-rosa gympaskor av en tjej på förfesten men nästa lördag var jag förutseende nog att köpa mig ett par vita finskor. Det visade sig att de inte skulle komma till någon större användning då klubben vi gick ut till inte hade något sko-tvång. Däremot tyckte jag de var desto händigare när jag kunde packa ner dem inför Tasmanienresan. Det tyckte jag inte när vi var framme. Efter fyra dagar av regn, lera, trekking och bergsklättring var det inte mycket kvar av dem när vi var tillbaka i Sydney. Det lilla som var kvar slängde jag i tvättmaskinen då jag hoppades kunna rädda dem. Jag har nämligen i hela mitt liv fått höra från höger och vänster att man kan tvätta skor i tvättmaskin, något jag alltid ställt mig väldigt skeptiskt till. Det borde jag ha fortsatt göra. Efter en dryg timme i tvättmaskinen var det i princip bara små tygbitar kvar av skorna… Jag är alltså tillbaka till ruta ett – ett liv utan skor och bara flipflops.

Strandhäng, party, vinfestival och hemlagat – Helg nr 2

Lördagen inleddes med att jag flyttade in i den nya lägenheten, och det var faktiskt en obeskrivligt skön känsla att få en fast punkt i tillvaron. Jag hörde av mig till Åsa, en svensk tjej som jag träffat på Saras Swedish dinner förra helgen, och som jag visste bodde nere i Bondi. Det slumpade sig inte bättre än att hon var nere på stranden med ett stort gäng svenskar så det var bara att bege seg ner dit och sola lite.

På kvällen var vi hembjudna till danskarna på förfest och om världen någonsin har upplevt en kollektiv bitterhet/avundsjuka så var det denna kvällen. Som jag tidigare nämnt håller inte husen här nere riktigt samma standard som vi är vana vid. När vi kom in på danskarnas gård och såg den mysigt belysta gången och den millimeterklippta gräsmattan avfärdade vi det som en snygg yttre fasad som försökte släta över de inre skavankerna. Bara det att det inte fanns några skavanker. Vi klev in i en lägenhet som ser ut att vara tagen från någon av Manhattans dyraste områden. Bara vardagsrummet var större än hela min nya lägenhet och allting var toppmodernt. För att göra det hela ännu bättre har killarna en utsikt från balkongen (och soffan) över Harbour Bridge och operahuset. De pyttsar inte mindre än 20 000 kronor i månaden för stället och förklaringen ligger i att det tydligen är ganska enkelt att få väl tilltagna resestipendier från de danska byråerna som juriststudent. Killarna uttryckte det som att de i princip befinner sig på en betald semester. Själv hankar man sig fram på CSN snåla ”studiemedel” och med tanken på att den svenska kronan i princip är värdelös kan jag berätta att den räcker ännu mindre än den gör där hemma.

På söndagen var jag så där lagom seg som man kan vara efter en utgång på lördagar och kom inte upp förrän två. Jag hade nog legat kvar ett par timmar till om inte Sara tvingade in mig till Hyde Park inne i stan där det pågick en vinfestival. Jag var faktiskt inte så där jättesugen på att dricka vin efter gårdagskvällens utgång men det var ändå en upplevelse. Hela Hyde Park hade förvandlats till en marknad där vinproducenter från alla Australiens vindistrikt ställde ut och bjöd på smakprov på deras viner. Det fanns även hel del matstånd och den kulinariska upplevelsen ackompanjerades av liveband utspridda runt om i parken.

På kvällen gick jag och storhandlade och ställde mig att lagade mat för första gången i år. Jag tycker viserliggen att det är kul att laga mat men trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta det så här mycket. Det var riktigt gött att få slänga ihop en spagetti med köttfärssås där spagettin var kokt exakt så löst som man ville ha den och köttfärssåsen kryddad precis som den ska vara. Jag kunde till och med se det trevliga i att diska upp efter mig, och då har det gått långt! Därefter blev det en kopp te i soffan med Maya. Jag tror jag kommer gilla det här med att dela boende. Bortsett från korridoren ute på Kantorn har jag aldrig bott med andra, men det är (hittills) ganska skönt att alltid ha folk omkring sig. Även om det kan vara skönt att ibland få vara för sig själv kan det även bli ganska ensamt i en tom lägenhet. Om man dessutom är lite bekväm av sig som jag är det guld värt att bo ihop med drivna människor.

Mina roomies förklarade imorse att de planerar att åka till Tasmanien imorgon med ett par andra utbytesstudenter och bila runt. De har redan kollat upp flyg, bokat en bil och hostel för första kvällen. En av mina principer här nere är att försöka vara så spontan som möjligt och även göra sådant som jag i vanliga fall kanske inte hade gjort där hemma så imorgon åker jag iväg till Tasmanien med fyra människor som jag inte hade träffat förrän för två dagar sedan.

Inte hemlös längre

Då ska jag för första gången på två månader bo på ett ställa som faktiskt kan kallas för hem. Jag hade bestämt med Maya att jag skulle komma förbi och kolla på deras lägenhet nere i Bondi Beach men eftersom många av husen här nere håller en betydligt lägre nivå än man är van vid hemifrån tänkte jag att det var bäst att ha lite alternativ. Så jag åkte ner till universitetets Housing Office där det anslag i massor från folk som vill hyra ut rum eller lägenheter. Där finns även datorer och telefoner som man kan använda gratis för att leta boende och ringa runt men det bästa av allt är deras transportservice. Den funkar helt enkelt så att man bokar in ett par visningar och sedan sätter de en i en av deras bilar och kör runt från ställe till ställe. De följer även med på visningarna, granskar boendet nitiskt och ställer alla möjliga och omöjliga frågor som man själv inte hade tänkt på. En ganska schysst service måste jag säga! Jag valde ut ett par ställen och men utan tvekan var det som Maya erbjöd det bästa. Lägenheten var den renaste och fräschaste (med det innebär i princip att den var fri från kackerlackor – där har ni ribban), hade utsikt över havet, ligger tjugo meter från stranden och bebos av tre grymt trevliga studenter. Det tog mig inte många minuter att bestämma mig. På bilden till höger har ni utsikten från vardagsrumsfönstret!

Så imorgon flyttar jag in och ska äntligen få packa upp ryggsäcken som jag packade ner 2008! Jag delar nu lya med Maya från Frankrike, Liam från England och en fjärde brittisk tjej som inte kom ner än och som jag därför inte har en aning om vad hon heter.

Bundeena National Park

Dagen ägnades åt en utflykt med de andra utbytesstudenterna till Bundeena, vilket är en nationalpark drygt två timmar kring Sydney. Vi trekkade runt någon dryg timme innan vi la oss ner på stranden och började sola. Den australiensiska solen är livsfarlig då det i princip inte finns något ozonlager ovanför landet, och det tog inte många timmar innan de flesta européer som kommit direkt från vår vinter var antingen rödbrända eller uttorkade.

I övrigt var det en trevlig dag som började bra men slutade lite sämre. Vi svenskar (och de flesta andra europeer visade det sig) hade gått upp klockan sex på morgonen för att se Champions League matchen mellan Real Madrid och Liverpool. Australiensarna ställer sig helt oförstående till detta, men så är går å andra sidan deras nationalsport ut på att ett tiotal killar jagar och slår ner en stackars kille som springer för sitt liv med en boll i handen. Jag skulle egentligen mött upp David och Andreas på en bar inne i stan kvart i sju på morgonen men insåg natten innan att vi hade ESPN hemma och att jag därför kunde avnjuta matchen direkt från min sköna säng (eller snarare soffa).

Tyvärr lyckades jag med konststycket att få min kamera stulen/borttappad någon gång under dagen. Det är andra gången jag blir av med den kameran. Senast lyckades jag beställa en ny från USA då modellen utgått i Sverige men nu tror jag inte jag kan ha en sån tur. Det märkliga var att jag hade tagit upp kameran för att ta några bilder, minns att jag stoppade ner den i väskan och drog för dragkedjan och sedan när jag skulle knäppa en ny bild tio minuter senare var den borta. Under denna tid hade jag burit väskan på mig hela tiden och vi var ute i en ganska öde nationalpark med ett gäng utbytesstudenter som inte direkt kändes som några tjuvar….

Kvällen avslutades med en fest på Unibar, studentföreningens bar på skolan, som skulle avsluta den s.k. Orientation week som pågått under denna vecka. Det visade sig att det främst var förstaårsstudenter som närvarar på dessa och eftersom många australiensare börjar universitetet när de är mellan 17-18 år gamla var det många som blev avvisade i dörren för att de var för unga för att komma in på ett ställe som serverar alkohol. Det var väl kanske inte den bästa festen jag varit på och en av de två danskar killarna som jag lärt känna dagen innan, Thomas och Kristian, uttryckte det träffande som att ”det är som att vara på Kos för sju år sedan”.

Jag kan ha ett eventuellt boende på g. Under dagen började jag snacka med en fransk tjej, Maya, som bor ute i Bondi Beach med två andra och de letar efter en fjärde roomie. Jag ska dit imorgon och kolla in läget. Återkommer med en rapport.

Dagens Andreas-citat – ”Jag har koll!” apropå vilken väg vi ska ta för att komma till färjan när alla andra (som brukar ha koll) och förvirrat bort sig. Detta sägs samtidigt som såväl Andreas som resten av gänget brister ut i ett gapskratt.

Tredje dagen

Min Iphone har verkligen visat sig komma till så mycket nytta som jag tänkte mig att den skulle göra. Förutom det självklara att kunna ringa, sms och lyssna på musik på den, har jag idag hunnit både mejla och surfa under ”föreläsningen”, plita ner alla vikiga datum i kalendern, fyllt på min ”to-do list”, och kanske det bästa av allt hittat hem! Jag svängde förbi Sara en sväng på kvällen och det blev att jag stannade lite längre än jag tänkt så sista bussen hem till mig hade slutat gå. Jag fick istället ta en buss som jag inte hade tagit tidigare och som kör på en parallell gata till min. Tyvärr är denna parallella gata flera kilometer lång och ligger en dryg kilometer från min egen. Det är med andra ord ganska svårt att veta när och var man ska man hoppa av, särskilt då jag aldrig åkt bussen tidigare och det underlättas inte av att det inte ges någon som helst information på bussen om vilken kommande hållplats är. Jag fick alltså hoppa av på måfå när det kändes vettigt att göra så och det är nu det fina kommer in i bilden. Jag gick in på GPSn på telefonen, knappade in vägbeskrivning från ”nuvarande plats” till ”Read Street 37” och inom fyra sekunder hade jag fått upp såväl en utförlig vägbeskrivning om hur jag ska gå som en detaljerad karta över området med en blå linje som markerade närmaste gångväg…Jag är mycket nöjd!

På tal om att transportera sig kan jag konstatera att jag ALDRIG kommer lära mig att titta till höger innan jag korsar en gata. Det sitter verkligen i ryggmärgen att kolla vänster-höger-vänster, och detta trots att jag snart har vistats två hela månader i länder som nästan samtliga kör på fel sida vägen. Jag tänker fortfarande att bilarna kommer smälla ihop varje gång jag ser folk göra, i mitt tyckte, vansinniga svängar på fel sida vägen och värst ser det ut när de kör in i rondellerna.

Förmiddagen ägnades åt samma typ av genomgångar som föregående dag om Australien, Sydney, universitetet och livet här nere medans eftermiddagen var vikt åt en pubrunda. Som Uppsalastudent ansåg jag mig vara hyfsat van vid och införstådd med vad en pubrunda innebär men det här var något extra. Klockan tolv på dagen satte vi igång med den första ölen och sedan fortsatte det med en öl vart fyrtiofemte minut under resten av eftermiddagen. Jag kan absolut se charmen i en pubrunda men föredrar om den börjar lite senare under eftermiddagen så att man inte är helt förstörd innan middagen. Å andra sidan ska sägas att om en pubrunda ska genomföras under dagtid, så ska det ske i en stad som Sydney. Mellan pubarna han vi se såväl Sydney Opera House som den fantasiska Harbour Bridge.

Dag två - "nollning"

Idag satte så ”nollningen” igång för oss utbytesstudenter. Nollning känns inte som ett helt klockrent ord då det skiljdes sig åt en del från den nollning man känner till hemifrån. Förmiddagen ägnades mest åt välkomsttal och presentationer av universitetet, Sydney, Australien och alla spännande saker vi har framför oss. Det var inte mycket fokus på studierna om jag säger så… Vid lunchtid bjöd de på grillat och vi fick träffa våra Aussie-mates som ska vara våra faddrar. Där måste jag säga att de gjort ett grymt jobb, då min mate Rick läser juridik, ska på utbyte till Uppsala till hösten och har både samma klocka och telefon som jag har! Skön kille som uppfyller alla de stereotypiska fördomarna man kan ha om australiensiska killar. Vi ska börja lira squash ihop och det visade sig att även han ska läsa kursen i Dispute Resolution.

Eftermiddagen skulle ägnas åt någon slags skattjakt på skolan med främsta syfte att man skulle lära sig hitta på campus (mer om det snart) men var ganska dåligt uppstyrt. Vi var egentligen uppdelade i grupper men av det blev det inget. Jag hade som sagt tur att dels hitta min mate överhuvudtaget, till skillnad från många andra, och dels få en trevlig sådan så vi kunde vara med och leka lite men det var många som var ganska bortkollrade och avvek ganska snabbt. Synd eftersom man inte riktigt fick tillfälle att prata med någon annan av studenterna.

På kvällen var det Stand up på baren och de hade tydligen dragit dit någon kille, Adam Hills, som var lika välkänd för australiensarna som Magnus Betner är för oss svenskar. Och jag kan förstå varför. Killen var hur duktigt som helst och om någon kan interagera med sin publik så är han mannen. Han hann med att sno en killes laptop och använda den på scen under showen, få upp en annan kille som rev ner affischerna från sponsorerna och ytterliggare fyra killar som skulle bilda ett Bon Jovi band och sjunga Livin on a prayer. Innan Hills var det en presentatör, en riktigt ung grabb och en äldre lesbisk kvinna (döm inte mig, det var hon som pratade om sin sexuella läggning genomgående under hela hennes stand up) som värde upp publiken. Den unge killen var ganska orutinerad och tyvärr gick inte riktigt hans skämt hem. Man märkte hur han började bli nervös och röra ihop saker vilket inte gjorde det hela bättre. Till slut ropade någon ur publiken ”Step down” och därefter tog det inte många minuter innan han tackade för sig. Jag och Andreas led verkligen med honom från våra platser och som tur var hade resten av publiken vett nog att ge honom en ordentlig applåd när han gick av. Men ännu bättre var presentatören som, när han återtog scenen efter killen, vände sig direkt ut mot det håll i publiken där någon ropat och erbjöd personen i fråga att komma ut ur mörkret, upp på scenen och säga samma sak i ansiktet på den lille killen, presentatören och resten av publiken. Därefter ägnade han ett par minuter åt att förlöjliga fega personer som buar ut, i mitt tycke väldigt modiga människor, som ställer sig upp på scen framför 500 personer och gör ett ärligt försök på någonting som de har en passion för. Helt rätt. Om inte personen i mörkret skämdes efter det så vet jag inte vad som skulle kunna få en människa att skämmas. Även Hills avslutade sin show med att berömma killen för hans talang och mod och var övertygad om att killen om några år kommer vara en väletablerad komiker som borde spotta den buande personen i ansiktet nästa gång han ser honom. Det var faktiskt en väldigt intressant kontrast att se de här två komikerna som annars ägnade hela sin tid att skämta och spexa vara genuint förbannade och tala klarspråk.

Jag måste säga några ord om campusområdet också. Det är en gigantisk yta där man samlat samtliga intsitutioner och fakulteter. Raka motsatsen till Uppsala alltså där allting är väldigt utspritt. På campus finns även två banker, ett postkontor, ett tiotal restauranger, ett health center med allmänläkare, ortopeder och tandläkare, ett gigantisk gym med simbassäng, tennis-, fotbolls, rugby- och ett antal andra planer för att utöva alla möjliga och omöjliga bollsporter och en hel säkerhetsavdelning som har öppet 24 timmar om dygnet och eskorterar studenter som pluggar efter mörkrets inbrott till deras bil eller närmaste busshållplats. Jag vet inte om det sistnämnda är något positivt eller inte. Det är ju förvisso schysst att det finns en sådan service men samtidigt är just det lite oroväckande att det behöver finnas en sådan. Förhoppningsvis finns den främst i preventivt syfte. Campuset har under orientationweek förvandlats till en gigantisk marknad där varenda klubb, förening eller organisation har ett litet bås där de ställer ut och det kryllar av företag som bjuder på diverse gratisprodukter.

Nackdelen verkar vara att studentlivet är ganska begränsat, ovanstående till trots. När lektionerna slutar åker alla hem till sitt, och att bo på campus ska inte vara någon hit alls. Ganska ensamt under kvällstid och helger. Föreningar och klubbar finns det visserliggen av i hundratal men de är inte aktiva i långa vägar på samma sätt som i Uppsala och studentkåren annordnar inte mer än ett par tre fester per termin. Å andra sidan menar många att eftersom det finns så himla många ställen att engarera sig på så kan man fylla ut sin vecka ganska bra ändå. Det blir bara det att det får bli lite av mycket och inte tvärtom som det kanske skulle vara om man engagerade sig i en nation i Uppsala.

Australiensarna är ett väldigt trevligt folk som det är lätt att lära känna. Tidigare under dagen satt jag och häckade framför en dator när jag letade boende. Ganska snabbt, och lika naturligt, började jag och tjejen bredvid mig prata och tio minuter senare hade hon erbjudit mig att ge mig en guidad tur runt stan. Något hon bara menade skulle vara roligt då hon faktiskt jobbar som turguide för turister som extraknäck och skulle tycka det var skönt att slippa skeppa runt en stor grupp människor som om hon vallade får.

I övrigt har jag märkt att de har några likheter med jänkare. Alla har en bil och kör precis överallt, de pratar med allt och alla, verkar vara relativt religiösa (av det drygt 150 klubbarna och föreningarna på skolan tror jag säkert att 25 är diverse religiösa studentorganisationer och hyser en stark tilltro till charitywork. Av vad jag har förstått av amerikaner tror de betyldigt mer på charity än att betala skatter som staten sedan fördelar, och australiernserna verkar ha ett liknande synsätt. Överallt ser man insamlingar för offren för bränderna utanför Melbourne och UNSW ska kommande helg annordna en stor utomhuskoncert med välkända artiser som uppträder gratis och där alla intäkter oavkortat kommer doneras till återuppbygganden av de brandhärjade områdena.

Dagens Andreas-citat – ”Jag har ingen j*vla moral överhuvudtaget” apropå…ja, kanske bäst att låta vara osagt.

Första dagen av allvar – kurser, boende och lokaltrafik

Dagen har i princip bara flugit förbi men tack vare den otroligt välorganiserade EM har den förflutit väldigt lyckat och smärtfritt. Det första som skulle göras var att gå och registrerar mig hos Exchange Office. EM hade övertalat mig att gå dit tidigt, redan vid åtta, eftersom denna vecka skulle samtliga 40 000 studenter vid UNSW vara på plats för registrering. Det visade sig vara lite för tidigt då de inte öppnade förrän nio men som tur var hade en kvinna kommit in lite tidigare och hjälpte mig direkt. Jag fick en lång ”To do – list” och första uppgiften var att skaffa ett studentkort och studentID. Utan dessa kunde man i princip inte göra någonting annat. Givetvis behövde man sitt pass sa kvinnan och lika självklart var det att jag lämnat mitt hemma. Jag begav mig ändå bort till FM som administrerar korten och hoppades på det bästa. Kön var ungefär lika lång som en tågresa från Uppsala till Malmö brukar kännas men som tur var stod EM längst fram i kön så jag lyckades slinka in till henne. Och lika tur var det att de lät mig hämta ut mitt kort med bara körkort som ID och inte pass. Nästa uppgift var att välja kurser, få dem godkända och stämplade av juridiska institutionen och slutligen få internationella kontoret att registrera mig på kursen. Jag försökte plocka bland lite kurser som verkade intressanta och fastande till slut för:

• Sports and the Law in the western world – En komparativ kurs av idrottsjuridiken i Australien, USA och Europa

• International criminal law – Kurser berör främst brott mot krigets lagar och de internationella tribunaler som satts upp efter andra världskriget, Jugoslavien, Rwanda m.fl. för att lagföra krigsförbrytare.

• Dispute resoltion – Vilket närmast motsvarar vår Förhandling och medlingskurs och precis som i Uppsala ska det vara en ganska slapp sådan.

• Cyberspacelaw – Grundläggande kurs som berör dagsakutuella juridiska problem som kan förekomma på internet (vågar man gissa på att den främst kommer behandla nedladdning?)

Den sista kursen fick jag slänga in då jag måste komma upp i 24 units of credits vilket i vanliga fall antingen utgörs av 3 st 8 poängskurser eller 4 st 6 poängskurser. Mina kurser var dock en blandning vilket innebar att jag bara kom upp i 22 poäng och fick slänga in den här sista lilla kursen som bara utgör 3 poäng och medför att jag kommer upp i 25 poäng. Internationella hade visserligen inga problem med att jag bara läste 22 poäng, och det hade verkligen inte jag heller som ni kanske förstår, men juridiska där hemma kräver att man läser 24 poäng för att jag ska kunna tillgodoräkna mig kurserna som min tematiska termin. Hade jag bara läst 22, eller t.om. 23,5 för den delen, hade jag inte fått tillgodoräkna mig någonting. Snacka om allt eller inget.

Det visade sig att några kurser redan var fulla, de har ett system där studenterna själva registrerar sig på kurserna och en först till kvarn-princip, men de reserverar alltid ett par platser för oss utbytesstudenter som australiensarna bara kan ta ifall ingen av oss vill ha dem. Som tur var hade ingen annan utbytesstudent orkat ta sig upp klockan åtta på morgonen så alla extraplatser fanns kvar och jag fick alla mina fyra förstahandsval.

Nästa potentiella hinder var att scheman inte fick krocka på några kurser – då skulle man inte få dem godkända. Det visade sig vara det minsta problemet för mig då två av kurserna är intensivkurser som man läser under en heldag, en gång i veckan vid fyra tillfällen. Dispute Resolution går alltså fyra onsdagar i rad i mars och International criminal law vid fyra heldagar i maj. De andra två löper över hela terminen med föreläsningar en dag i veckan/kurs. Därmed kommer jag aldrig behöva läsa mer än tre kurser åt gången eftersom Dispute Resolution och International criminal law aldrig sammanfaller och de andra två kurserna har föreläsningar på måndagar och tisdagar.

För att sammanfatta det hela betyder detta i klartext att jag bara läser tre kurser parallelt istället för fyra, endast har föreläsningar på måndagar-tisdagar (och fyra onsdagar i mars) och därmed är ledig varje torsdag och fredag under hela terminen. Det visade sig även vara bättre än så – ingen av kurserna jag läser har några sluttentor. I vanliga fall har man tre veckor ledigt för tentaplugg i juni och därefter tentar man samtliga sina kurser under sista veckan i juni. Men eftersom jag som sagt inte har några sluttentor har jag inte heller något tentaplugg och min termin slutar alltså i slutet på maj! Glömde jag säga att lektionerna inte drar igång förrän den 9 mars? Jag börjar förstå varför det är så populärt att vara en utbytesstudent!

Resten av dagen gick åt att leta boende vilket tyvärr gick sådär. Folk lägger visserligen ut ton med annonser men aldrig några bilder vilket gör det ganska svårt att få en uppfattning. Och det är inte direkt en stad av Uppsalas storlek där man kan cykla runt överallt utan man behöver minst någon timme för att ta sig mellan platser. Framförallt av den anledningen att kollektivtrafiken är ganska taskigt utbyggd i det här landet då alla kör bil. Det går bussar från alla områden in till stan eller större knutpunkter men väldigt sällan mellan de olika områdena. Man behöver alltså många gånger åka in till stan och sedan byta buss för att komma ut till ett annat område som kan ligga granne med det första området. Och det är inte heller så fiffigt att man kan åka på samma biljett, eller köpa en biljett för hela resan på första bussen. Nej nej, varje bussresa är en separat resa som man måste betala mellan 10 och 15 kronor för. Men lite cred ska australiensarna faktiskt också ha, man betalar nämligen bara halva priset på all kollektivtrafik som student. Och köper man ett veckokort kan man åka obegränsat för ganska lite pengar. Det roliga är dock att det inte går att köpa månadskort eller terminskort i vanliga affärer. Detta måste man ansöka om hos bussbolaget.

Som sagt, kollektivtrafik är inte deras starkaste kort.

Det sista värt att skriva om är att det tydligen görs en distinktion mellan exchange students och international students. Exchange students är sådana som jag, som är här på utbyte från partneruniversitet. International students är alla icke-australiensare som är här och betalar för sig. Det finns egentligen ingen större skillnad mellan oss, utom två som visat sig vara ganska viktiga. De internationella studenterna har inga platser reserverade för sig på kurserna som vi har, och de är inte heller berättigade till rabatten på kollektivtrafiken som jag skrev om ovan. Lite knasigt med tanke på att de betalar för sig, och inte vi.

Kvällen ägnades åt grillning med svenskarna från Uppsala nere på Bronte Beach och för första gången sedan jag kom ner hit hade jag mindre än 20 minuters väg hem!

Dagens Andreas-citat - "Det gör inget, jag är j*vligt ofräsch av mig" apropå att man har så mycket att göra de första dagarna att man knappt hinner duscha.