Fritt fall i 200 km/h i 45 sekunder från 4000 meter

Hur beskriver man det här bäst då?
Nervositet? Ångest? Rädsla?
Eller...
Spänning, förväntan och slutligen eufori?
Kanske en blandning av allting..

Efter mycket om och men, tvekande, velande och funderande beslöt jag mig för att boka ett fallskärmshopp över glaciären Franz Jossef tidigt samma morgon som vi skulle lämna stan. Efter en natt av (mar)drömmar fick jag på morgonen veta att det hela blev inställt p.g.a. dåligt väder. Jag kan fortfarande inte avgöra om den spontana känslan var besvikelse eller lättnad. Jag gjorde ytterliggare ett försök två dagar senare, i Wanaka. Återigen blev det inställt i sista sekund efter en natt fylld av obeskrivbara känslor. Sista "chansen" skulle bli i Queenstown. Väl framme på torsdagen fick vi veta att det var fullbokat fram till söndag då de hade ett par platser lediga runt lunchtid. Då jag skulle flyga söndag eftermiddag bokade jag en plats mot löfte om att de skulle släppa av mig på flygplasten direkt efter då det skulle vara min enda chans att hinna med flyget. Söndagen ägnades åt att ömsom hoppas på att de tunga molnen skulle lätta upp, ömsom hoppas att molnen skulle bli ännu tätare och dimmiga så att jag skulle lämna NZ med iallafall tron om att jag gjort ett försök att hoppa.

Väl ute på flygfältet var det länge tveksam om jag och min nyfunne Sydney-vän som skulle hoppa samtidigt som mig skulle få komma upp i luften. Vi stod uppkittade och klara och väntade bara på att piloten skulle komma tillbaka ner på jorden och hämta oss. Den första signalen han gör är att han drar med fingret över halsen - vilket för normalt funtade människor hade tolkats som ett hot eller fara. Tydligen inte för fallskärmshoppare eftersom det fick min instruktör att spricka upp i ett leende och satte av i högsta fart mot planet. Vi trängdes oss in i ett flygplan som var så lågt i takhöjd att jag inte kunde stå rakt upp på knä och så trångt att jag fick sitta i knäet på min instruktör. Dessutom gick inte skjutdörren igen ordentligt utan en annan kille fick sitta och hålla emot hela resan upp. Vid det laget hade jag tagit både en och två funderingar över vad jag egentligen sysslade med och hur jag värdesätter mitt liv. Efter drygt fem minuter i luften får jag klapp på axeln av min instruktör vilket var signalen - hasa dig mot dörren, öppna den och sätt dig med benen utanför planet. Då stängde jag av. Känslor och tankar blev bara blanka. Jag tror det är så man måste förhålla sig första gången man ska slänga sig ut ur ett flygplan på 4000 meters höjd med bara en annan människa och en ryggsäck på ryggen. Detta då man i vanliga fall inför varje flygning i hela sitt liv har blivit välgödd med information om säkerhetsbälte, nödutgångar, syrgasmaskar och flytvästar. Här fanns det inga säkerhetsremmar, bara en utgång och verkligen inga västar av något slag.

Tillbaka till flygplanet. Efter ett par sekunders sittandes med benen dinglande i luften och ett krampaktigt tag om flygplanets alla möjliga och omöjliga delar som gick att hålla fast i får jag en ordentlig knuff i ryggen och börjar falla - och faller - och faller - och faller. I 200 km/h, i 45 sekunder faller vi från 4000 meters höjd. Och känslan är obeskrivlig. Tidigare känslor som rädsla, nervositet och ångest försvann i samma ögonblick som vi hoppade och jag överväldigades av dess motsatser. Adrenalinet pumpade för fullt och en frihetskänsla väldes över mig. Det var bara att njuta av det faktum att man föll fritt mot marken och veta att man var i trygga händer. Efter de fyrtiofem sekunderna poppade fallskärmen ut och därefter väntade en betydligt långsammare färd neråt i ytterliggare fem minuter. Nu kunde man börja samliga tankarna och njuta av den fina utsikten över bergen och sjöarna runt Queenstown. Ett par minuter senare stod jag återigen med fötterna tryggt på jorden och ett gigantiskt leende i ansiktet som jag trodde skulle försvinna när jag somnade men som fanns kvar när jag vaknade nästa morgon.