Tasmanien – Under down under

På måndagen begav jag mig iväg tillsammans med min roomie Maya, tysken Richi och de två holländarna David och Nanda till den lilla ön söder om Australien känd som Tasmanien där vi hyrde en bil och planerade att bilen norrut längst västkusten, sedan rakt österut och sedan neråt längst östkusten.

Det började lovande i ”huvudstaden” Hobart med ett schysst hostel, hyfsat utbud av såväl restauranger som barer och, vad som senare skulle visa sig essentiellt, mobiltäckning. Därefter var det campingplatser, lokala hak som slutade servera mat efter klockan åtta och svindyra telefonautomater för hela slanten. Men framförallt – en enastående vacker natur. Sagen om ringen spelades visserligen in på Nya Zeeland men Tasmanien hade lika gärna kunnat vara skådeplatsen. Framförallt västkusten bestod i princip bara av stora berg, höga vattenfall, drygt 80 meter höga träd och gigantiska grönområden. Detta fick sin förklaring när vi fick veta att 40 % av det tasmanska landsytan utgörs av nationalparker. Vi började en bergsklättring vid nere vid en sjö i strålande sol och avslutade den 1400 meter högre upp vid snötoppar och regn! Regnet var tyvärr ett allestädes närvarande sällskap under resan upp för västkusten.
Sista dagen bilade vi ner för östkusten och stannade vid Wineglass bay. Efter drygt en och en halv timmes trekkande kom vi fram till en helt orörd vit sandstrand där det skuttade fram wallabees längst strandkanten och hoppade delfiner ute i vattnet. Solen hade också spruckit sig fram mellan molnen så i hann med några lata timmar vid stranden efter allt vandrande de föregående dagarna.

I övrigt kan sägas om (vissa delar av Tasmanien) att det kändes som att man hamnat drygt hundra år tillbaka i tiden. Många av byhålorna såg ut som tagna ur en 1800-talsfilm alternativt från den amerikanska landsbygden i söder. Pubarna befolkades enbart av medelsåldersmän som drack öl, pratade oförståelig engelska och roade sig själva med att dra ner byxorna på varandra hela kvällen. Ska tilläggas att ingen av dem hade några kalsonger. Richis kompis Adam som bor på Tasmanien och som vi mötte upp en av kvällarna beskrev befolkningen ”a bit narrow minded” och människor som är misstänksamma mot främlingar och direkt fientliga till saker som homosexualitet, människor av annan hudfärg eller ja..icke-tasmanier i allmänhet faktiskt. Vi hade turen att slippa uppleva denna sida av Tasmanien, bortsett från några misstänksamma blickar när vi irrade runt i byarna efter mörkrets inbrott (för det mesta letandes efter boende eller mat).

Jag kan ju konstatera att det här med skor inte verkar vara min grej för tillfället. Efter att ha blivit av med mina skor hos en skräddare i Hoi Ann har jag klarat mig runt med mina flipflops vilket gått alldeles utmärkt tills de två föregående lördagarna då Sydneys nattliv tydligen kräver att man har ordentliga skor på fötterna (gäller dock av någon outgrundlig anledning bara killar, tjejer kommer som vanligt alltid in). Första lördagen fick jag låna ett par vit-rosa gympaskor av en tjej på förfesten men nästa lördag var jag förutseende nog att köpa mig ett par vita finskor. Det visade sig att de inte skulle komma till någon större användning då klubben vi gick ut till inte hade något sko-tvång. Däremot tyckte jag de var desto händigare när jag kunde packa ner dem inför Tasmanienresan. Det tyckte jag inte när vi var framme. Efter fyra dagar av regn, lera, trekking och bergsklättring var det inte mycket kvar av dem när vi var tillbaka i Sydney. Det lilla som var kvar slängde jag i tvättmaskinen då jag hoppades kunna rädda dem. Jag har nämligen i hela mitt liv fått höra från höger och vänster att man kan tvätta skor i tvättmaskin, något jag alltid ställt mig väldigt skeptiskt till. Det borde jag ha fortsatt göra. Efter en dryg timme i tvättmaskinen var det i princip bara små tygbitar kvar av skorna… Jag är alltså tillbaka till ruta ett – ett liv utan skor och bara flipflops.