Det har blivit något av en omedveten vana att rubriken återspeglar destinationen. Denna gången var det dock svårare ocn jag är fortfarande inte helt själv på det klara med var jag exakt har varit. Tanken var att hoppa av bussen i Krabi för att där lära mig bergsklättra vid Railay beach,, som jag förstod det, låg i Krabi. Bussen släpper emellertid av mig ungefär mitt i ingenstans där det bara finns en resebyrå som kräver att få veta om jag vill ha biljett till Krabi, Ao Nang, Ton Sai eller Railay. Som jag förståt det skulle samtliga tre sistnämnda vara stränder i Krabi och ganska sliten efter full moon festen och dagarna kunde jag inte riktigt aktivera hjärnan till att förstå varför jag inte bara kunde få komma till Krabi, dit jag hade köpt biljett!, och sedan fåta mig till stränderna på egen hand. Men se det gick inte. Det krävdes ju en buss till Krabi, en annan buss eller taxi till Ao Nang och båt till Ton Sai och Railay. Jaha, är det två sista öar? Nej nej, fastland! Thailand i ett nötskal. Det här med point to point är inte riktigt deras grej...Till slut gav jag upp mina hopplösa försök att förstå mig på södra Thailands geografi och slog mig istället ihop med två kanadensare som verkade ha stenkoll. Vi var tydligen bara tio minuter från Krabi stad och de tre andra var tydligen just stränder som tillhör Krabi men låg 45 minuter därifrån. Ao Nang är den enda av de tre stränder som det finns körbara vägar till. De andra två är egentligen bara små vikar inklämda mellan bergensklipporna och måste man antingen forcera djungeln eller åka båt dit. Railay är i sin tur indelad i östra och västa Railay och öster om ösyra Railay fanns tydligen ytterliggareven strand vid namn Phra Nang. Det kansle inte är så snurrigt som jag får de att låta och min enda poäng med det här långa utläggningen är egentligen bara att när man väl kom fram var det värt varenda fövirrande och frustrerande sekund. Krabi stad var inte något att lägga på minnet och Ao Nang såg mest ut som vilket annat semsterbadort som helst i Europa. Men sedan kom man till det häftiga! Man tog som sagt en båt från Ao Nang till i turordning de fyra stränderna Ton Sai (TS), västra Railay (VR), östra Railay (ÖR) och Phra Nang (PN). Dessa fyra låg så avskilda och omgivna av havet och bergen att det kändes som om man befann sig på en ö mitt i ingenstans. Stränderna var i sin tur förbundna med varandra genom stigar genom djungeln, elller längs klipporna om det var lågvatten mellam vilka det inte tog längre än tio minuter att gå. Det korta avståndet till trots var det som att varandra mellan skilda världar. Den första stranden TS var ett riktigt backpacker tillhål med billiga bungalows där jag direkt blev varnad för att se upp för både apor och råttor under natten. Men så länge jag höll mig innanför mitt myggnät borde det vara lungnt! VR hade en betydligt finare strand och bestod bara av lyxiga resorts och bleka, äldre turister. Första kvällen råkade jag promenera precis rakt på ett bröllop i solnedgången och fick senare veta att det kostar en dryg miljon kronor om man vill manifestera sin kärlek till gud där. Inte för att jag har någon aning om vad ett bröllop kostar men det lät ganska saftigt. ÖR i sin tut var direkt smutsig och äcklig och bestod främst av billigare hotell men vistas man där är det enkom klättringen man är ute efter. PN slutligen är en paradisliknande strand där man inte kan bo eller göra något annat än att sola och bada.
Innan jag övergår till att berätta om själva klättringen måste jag klämma in två korta historier om resan dit. Jag har tidigare anklagat vietnameserna för att vara giriga men även thailändarna förtjänar en släng av den sleven och vietnameserna lite upprättelse.. Allting är dyrare här och de är betydligt mindre intresserade av att disskutera affärer (pruta). Ingenting som ingick i det lägra priset i Vietnam ingår här, som internet/wifi, frukost och bagage drip, utan kostar extra. Men det var egentligen inte det jag skulle klaga på utan det här. På nattbåten, som skulle ha liggplatser, från Koh Pa Ngan hade de sålt cirka tre biljetter per liggplats. Båten var med andra ord överfull med arga och ganska bakfulla resenärer som fick stå, sitta och ligga som kollin på varandra. För egen del hade jag ganska tidigt gissat vartåt det barkade och lyckats klämma ner mig på vad som inte vid första anblick verkade vara en så attraktiv plats, mellan trappan och en soptunma, men som senare visade sig vara guld värd då jag faktiskt kunde ligga raklång på golvet och det blev ännu bättre när jag mot all förmoden lyckades hitta en kvadratmilimeter ledig plats att på bottenvåningen att ställa soptunnan på. Detta till trots skulle jag inte dra det så långt som att säga att jag låg bekvämt, bar mindre obekvämt än många andra som inte heller fått någon liggplats. Man kan med lite välvilja få det till att detta berodde på en kombination av girighet och välvilja (att "alla ska med" för att få travestera lite) men det som hände efter båtresan var direkt dåligt. Vi var tillbaka på fastlandet runt fytatiden på morgonen och skulle hinna bli runtskickade på två olika pick-up flak innan vi kom till den riktiga bussen som skulle till Krabi. Mellan dessa stop började magen skrila efter frukost så jag köpte en macka för 20 baht av de som transporterade runt oss. Jag hade bara en 1000 baht sedel då jag precis plockat ut pengar från automaten och blev ombedd att sitta ner och vänta medan de skramlade till växeln. Plötsligt blev det full rulle och det var väldigt bråttom att hoppa på en minibuss för att åka vidare. Jag gick och bad om mina pengar och fick ett "yes yes later" till svar. Jag bad om dem en gång till och menade ju att vi skulle åka vidare men fick samma svar medan han pekade och gestikulerade med en knuten hand på bussen och menade att det var viktigt att jag hoppade på ASAP. Vid det laget var jag rätt trött på honom och lät honom förstå att jag inte skulle hoppa på någon buss innan jag fått mina pengar och vips så öppnade han sin hårt knutna hand och där låg mina jämna 980 baht...att bli lurad på några kronor hit eller dit är inte hela världen och hör nästan till men den här mannen försökte få mig att pyttsa 250 kronor för en rostad macka med smör...
Och nu har det äntligen blivit dags att börja skriva om höjdpunkten av resan till södra Thailand - bergsklättringen! Jag anmälde mig till en heldagskurs och vi var fem st som tidigt på morgonen gav oss ut med vår guide till ÖR. REesten av gruppen utgjordes av två norskor i trettioårs åldern och ett australienskt-slovenskt par i min ålder. Alla andra hade bara valt en halvdag och skulle göra ytterliggare en halvdag dagen därpå. Ganska snabbt förstod jag varför...Då alla andra hade nÅgorlunda klättringserfarenhet rivstartade vår guidr utan någon som helst teori med en 10 meters hög klättring, grad 4 av 10. Han stod tålmodigt och säkrade alla medam de klättrade men när det var min tur, jag hade väntat tills sist då jag tänkte att jag skulle se och lära, gav han sig iväg för att rigga upp nästa klättring och överlät åt en av norskorna att säkra, hålla i och guida mig. Det kändes så där tryggt för att vara ärlig men de var grymt kul! Efter det rev vi av tre klättrimgar till på 15-20 meter, grad 5. Jag fick kasta in handduken inför den sista dåjag var helt utmattad i armar och ben och knappt kunde förmå mig att lyfta en vattenflaska för att dricka och norskorna hade redan gett upp på klättringen innan. Som jag tidigare nämnt var jag den enda som hade en heldag, så jag fick guiden helt för mig själv på eftermiddagen. Det kan låta som någoy positivt men innebär i realiteten mycket klättring och ingen vila! Då jag som sagt var ganska utpumpad och kände att jag inte skulle orka lyfta mig själv många cm över marken föreslog norskorna att jag skulle be guiden ta med mig på absailing. Ovetandes om vad detta innebar frågade jag honom och han samtyckte med glädje. Vi promenerade bort till änden på PN och började klättra genom en grotta. Ganska snart blev det becksvart oh guiden plockade fram en pannlampa med vars hjälp vi lyckades ta oss upp för klippor, stegar och linor. Slutligen hadr vi nått toppen 250 meter över havet och hade en magisk utsikt över VR som enligt guiden ska vara en av top fyra klättringsutsiktsplatserna i världen. Jag är benägen att hålla med. Nu blev jag också varse vad absailing var för något. Guiden började spänna fast en massa linor i berget i ena änden och mig i andra. Sedan sa han helt sonika till mig att luta mig med ryggen mot stupet och gå bakåt. När jag klev av från berget störtdök jag ner tills han fångade upp mig med linorna. Kan ha varit det obehagligaste jag gjort i mitt liv och tanken var att han skulle fortsätta fira ner mig en bra bit till. Jag var faktiskt så där sugen på att fortsätta och föreslog att han skulle hissa upp mig igen men då förklarad han att det gick faktisk inte. Dessutom fanns det ingen annan väg ner...Det krävdes en del "pepptalk" och på min fråga om vad som skulle hända om han tappade taget svarade han kort "you die and I go to jail". Det var med andra ord inte mer att göra än att hoppas på att han inte var så sugen på att besöka ett thailändskt fängelse, börja lita på att han faktisk höll mig i repen och njuta av den sagolika utsikten. Efter den här och förmiddagens övningar kände jag mig mer än nöjd och gick raka vägen och fick en halvtimmes välbehövlig thaimassage. Tjejen masseradre, knådade, drog, ryckte, slet och knäckte min överkropp på ett sätt som i vanliga fall skulle kunna klassas någon form av tortyr men jag njöt så mycket att jag bad hene om en halvtimme till!
Klättringen kan sammansfattas som både rolig och utmanande men jag tror även att jag kan konstatera att höjder jnte riktigt är min grej.
IkvÄll är sista kvällen i Thailand, imorgon bär det ab till Kuala Lumpur sär jag förhoppningsvis ska träffa både Erik från Malmö som pluggar där och Azahir, malayen som var med och dök på Borneo (tillika samma kille som beställde in den godaste kycklingrätten på resan efter att jag hade klagat på det malaysiska köket så jag har höga förhoppningarn på restaurangen han ska ta med mig till i KL)!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar