Singapore

Resan mellan Kuala Lumpur och Singapore tog bara drygt sex timmar, på en av de bekvämaste bussarna som någonsin kan ha konstruerats. Förutom en väldigt rymlig fåtölj till stol, serverades det mat och visades film. Jag är tveksam till om man har det bättre när man flyger första klass.

Redan vid bussterminalen i KL blev jag påmind om de relativt hårda lagarna som gälller i Singapore. På bussen fick man ta med sig två väskor, därefter fick man betala extra för varje väska. Ett par meter ifrån mig vid bussterminalen i KL stod en stor familj med en ännu större samling väskor. Dottern i familjen kommer fram till mig och frågade om jag, som bara hade en stor ryggsäck, kunde ta med mig en av deras väskor på bussen så att de skulle slippa betala extra. ”Självklart” svarade jag direkt utan att riktigt tänka efter. Därefter slogs jag av frågan som man alltid brukar sucka åt och avfärda som idiotisk på flygplatser och andra transportterminaler och lyder ”Har du packat din väska själv eller har någon annan bett dig bära någonting åt dem?” Detta samtidigt som jag läste på biljetten som jag höll i min hand där det förklarades att det är förenat med dödsstraff att smuggla narkotika in i Singapore. Detta sammantaget gjorde att jag kände mig betydligt mindre villig att hjälpa familjen att spara de 10 kronorna som de behövde betala för sin extra väska. Nu löste detta sig väldigt smidigt då det visade sig att min handväska också räknades till de två väskorna som varje passagerare fick ta med sig och därmed var problemet ur världen.

Väl framme i Singapore hade klockan hunnit bli ganska mycket och det var alldeles för sent/mörkt för att ge sig ut på traditionell sightseeing. Det fick alltså bli lite otraditionell sådan, genom ett besök på nattsafarit. Det var ganska coolt och lite småläskigt att irra runt bland lejon och fladdermöss i mörkret men tyvärr också lite småtråkigt då de flesta av djuren, precis som vi människor, sover under nattetid. Då jag tyvärr börjat tröttna lite på att bara se på klassiska sevärdheter varannan dag tog jag nästa dag linbanan ut till Sentosa Island – en ö som under de senaste åren förvandlats till ett gigantiskt lyx- och nöjesfält med attraktioner av alla dess slag. Jag plockade och blandade lite friskt där höjdpunkterna var en delfinshow, de underjordiska tunnlarna från andra världskriget och ”the Ludge” vilket var en go-cartsliknande låda som man körde i en brant nerförsbacke i högsta fart och avslutades med linbana upp tillbaka till toppen. Kvällen avslutades med en drink på sjuttionde våningen på New Asia Bar där man hade en oslagbar utsikt över staden. Sista dagen i Singapore innan det var dags att bege sig av mot Sydney kikade jag lite snabbt på de obligatoriska sevärdheterna och avslutade med ett måste när man är i elektronikens huvudstad – shopping. Man kunde verkligen köpa allt mellan himmel och jord som var gjort av eller bestod av ett plasthölje och innehöll elektroder men det var också tyvärr lite dyrare än jag hade tänkt mig. Det blev i alla fall en kortläsare för digitalkameror i minimalt format så att man slipper plugga in och installera kameror till datorn varje gång man vill föra över bilder.

Singapore kan beskrivas som en trendig, högpulserande, västerländsk oas i hjärtat av Sydostasien med ett gratis trådlöst nätverk som täcker hela staden/landet, futuristiska nattklubbar och en nästan manisk besatthet av miljömedvetenhet. Överallt möts man av slagorden ”reduce, reuse and recycle”. Bara för skojs skull tog jag vid ett antal tillfällen tiden mellan det att jag behövde en papperskorg till dess att jag hittade en. Jag räknade aldrig längre än till sju – sekunder! Enkelbiljetterna på tunnelbanan utgörs av ett kort i hårdplast som man måste betala en dryg femma för i pant, vilket är nästan halva kostanden för hela biljetten, och som man får tillbaka om man lämnar tillbaka kortet efter avslutad resa. Samtidigt som jag givetvis ser fördelarna i att staten efter bästa förmåga får sina medborgare och turister att handla och agera på ett visst sätt måste jag även erkänna att jag tycker att den singaporeanska regeringen tagit det ett steg för långt. Där det i de flesta länder uppmanas att inte göra saker som att cykla i tunnlar eller röka på särskilda platser skyltas det stort i Singapore med hot om böter på summor upp till 50 000 kronor vid minsta förseelse. Överallt möts man av uppmaningar hur man ska agera. Det kan vara så banala och i andra länder självklara saker som var man ska stå vid ett övergångsställe eller till vem man ska lämna sin plats till på tunnelbanan men även mera allvarliga ting som den video av bombningarna av Londons tunnelbanor 2005 som konstant visades nere i tunnelbanan eller skyltarna i vart och vartannat hörn som uppmanade folk att polisanmäla allt suspekt beteende då ”Little crime does not mean no crime”. Den initiala känslan av att löjlighen övergick ganska snabbt till en mer obehaglig sådana av att regeringen verkade ägna sig åt någon slags skrämselpropagande för att hålla sina medborgare i schak. Det gick inte heller att undkomma känslan att man konstant var övervakad med tanke på de tusentals videokameror som var uppsatta överallt och verkade täcka varenda kvadratmilimeter av ön. Till en början avfärdade jag det hela som paranoida tankar men kunde ändå inte släppa tanken och diskuterade saken med mitt manliga resesällskap på planet ner till Sydney. Mannen var australiensare men bodde i Singapore sedan flera år tillbaka då han var gift med en singaporeanska. Även om han älskade landet och dess folk kunde han inte låta bli att beskriva det som den bäst maskerade diktaturen i världen och berättade att landet inte har några som helst lagar som tillförsäkrar medborgarna någon rätt privatliv. Landet har haft tre premiärministrar sedan dess självständighet efter andra världskriget varav den förste innehade makten i trettio år och den tredje är dennes son, tillika lärjunge. Mannen beskrev maktbalansen dem emellan som den nu förekommande mellan Putin och Medveded i Ryssland där den ena är ansiktet utåt och den andre drar i trådarna i bakgrunden. Han menade att i Singapore kan man leva ostört och får man tänka och tycka vad man vill – bara man lever, tänker och tycker som regeringen. Inte helt olikt vissa andra mindre demokratiska länder i vår väld men med den viktiga och avgörande skillnaden att i Singapore är regeringens åsikter väldigt snarlika de som förekommer i de västerländska demokratierna. Då detta är ett statsskick som medger medborgarna ett drägligt liv där de är fria är jobba, klä sig, resa och leva sitt liv efter eget behag blir det i realiteten sällan några problem. Det går dock inte att frånkomma problematiken i att friheten ändå är begränsad till att bara gälla så länge den har statens godkännande och att människors tyckande och tänkande står i överenstämmelse med statens mer p.g.a. statens konstanta och allestädes närvarande uppforstran genom kontroll och hot om straff istället för genom egen vilja. Mannen menade även att det ovannämnda trådlösa nätverk som jag var väldigt imponerad över var ytterliggare ett sätt för staten att ha fullständig kontroll på vad som sker i landet och han förklarade att ”opassande” sidor på internet censureras. Återigen är det inte de klassiska sidor som man skulle tänka sig censureras i en diktatur utan sådana som även i vår del av världen kan anses olämpligt (men inte olagligt) som pornografi.

Om singaporeanerna kan sägas att de är ett behagligt folk som talar en engelska bättre än många gör i engelsktalande länder och med ordet ”serviceminded” inpräntat i deras DNA.

Så har alltså dessa sju veckor redan kommit till sitt slut och jag har hunnit få se och uppleva väldigt mycket på väldigt kort tid. Det har varit en resa som jag senast i somras aldrig trodde jag skulle ta mig eller hinna få tid till att göra men min syster hade (som vanligt) rätt när hon sa att det kommer dyka upp en lämplig tidpunkt när du som minst anar det. Det har funnits stunder av skratt och glädje men även av ensamhet och hemlängtan. Det är alldeles säkert en del som inte har hunnits smältas och processats riktigt än och som jag kanske inte kommer uppskatta förrän det är borta. Av det jag redan har tagit till mig har det varit en spännande och väldigt lärorik resa som nu ska fortsätta på ett mer permanent och mindre kringflackande sätt. Sydney – here I come!