Sammanfattning

Här ska jag bara lite snabbt plita ner några av de tankar som slagit mig så här i efterhand.

Om jag får chansen att göra om en liknande resa skulle jag nog föredra att göra den med ett permanent resesällskap, men kommer aldrig avstå från resan om jag måste göra den själv.

Jag klarade mig undan mina två största rädslor som jag var säker på att råka ut för minst en av, nämligen att bli magsjuk (tack Duccoral) och att bli bestulen. Jag blev visserligen av med VISA-kortet under resans gång men hann spärra kortet och tömma kontot innan någon annan hann före.

Jag har även undkommit malarian, hoppas jag, trots att jag inte tagit de två sista doserna då de har smulats till pulver i ryggsäcken.

Författaren till The Beach, Alex Garland, ger en klockren beskrivning av en konstant och tvetydliga känsla jag burit på under resan när han i boken skriver ”I don´t like dealing with money transactions in poor countries. I get confused between the feeling that I shouldn´t haggle with poverty and hating getting ripped off”.

Prostitutionen är utbredd – alldeles för utbredd – i Sydostasien. Det är lika smutsigt, äckligt och avskyvärt varje gång man ser en alldeles för ung flicka med en alldeles för gammal och blekfet man.