När jag lämnade Sverige var tanken att jag skulle resa ner genom hela Malaysia på min färd ner till Singapore. Det visade sig dock vara lite för optimistiskt att försöka klämma in hela Malaysia utöver allt annat på mina sju veckor så jag fick nöja mig med Kuala Lumpur, vilket var synd eftersom jag fått mersmak på både landet och folket efter Borneo.
För att spara tid, och eftersom jag inte var sugen på att åka buss i 28 timmar, fick det bli flyg mellan Krabi och Kuala Lumpur. Det visade sig vara lättare sagt än gjort då det inte var det enklaste att planera resan till Krabis flygplats. Jag bodde ju som sagt ut på Ton Sai som endast kunde nås med båt från fastlandet. Jag skulle flyga runt ett på dagen och siktade därför på att ta en flygbuss runt halv tolv från Krabi. När jag försökte få klarhet i när bussarna mer precist gick fick jag tre olika bud av tre olika thailändare. En menade att det inte gick några bussar, en annan att det gick tre om dagen och en trede att det gick en buss i timmen. Det enda de var överens om (i alla fall de två sistnämda) var att bussarna inte avgick vid någon särskild tid utan när de var fulla. Jag bestämde mig för att lita på mannen som sa att det gick en buss i timmen och begav mig ner till hamnen för att utreda vilken tid jag skulle behöva ta en båt för att kunna tajma min flygbuss. Är det verkligen någon vid det här laget som tror att båtarna avgick vid en förutbestämd tidpunkt? De avgick så klart när de var fulla. Jag skulle alltså ta en båt som avgick när det var tillräckligt många människor på den, för att ta en flygbuss som (förhoppningsvis) gick när den var full för att hinna med ett flygplan som lyfte klockan ett. Tack för det. Jag fick helt enkelt kliva upp vid åtta på morgonen för att försäkra mig om att hinna med flyget – vilket jag också gjorde.
Att ta sig in från flygplatsen till Kuala Lumpur och vidare till mitt hostel var också det ett projekt i sig så jag kom inte fram förrän alldeles för sent för att göra något vettigt av dagen. Det fick bli ett snabbt besök på nattmarknaden i Little India och sedan sovdags.
Nästa dag avverkade jag de obligatoriska sevärdheterna. Tyvärr, vilket känns både dumt och till och med lite smått arrogant att skriva, har en känsla av ”same same” börjat infinna sig. Jag blir inte lika exalterad över en pampig byggnad, ett mäktigt vattenfall eller vacker paradisstrand. Det kan är väl baksidan att resa en längre tid, och det är väldigt synd då man inte uppskattar upplevelser som egentligen är oslagbara. Värt att nämna från denna dagen var i alla fall att jag hamnade mitt i Tour de Langkawi – en stor cykeltävling genom hela Malaysia för vilken de hade spärrat av gator och torg och folk hade gått man ur huse för att få se. Jag ville även se nationalmosken som ska vara en av Sydostasiens största och vackraste. När jag kom dit såg jag ett antal besvikna västerlänningar stå utanför och en stor skylt där det stod ”Closed for non-muslim tourists”. Jag fortsatte ändå framåt och när jag kom fram till ingången drog jag en rövare. Jag fortsatte bara rakt fram som om det var det naturligaste i världen, vakten tittade lite slött på mig och fråga om jag var där för att be. Jag tvekade en sekund, det kändes inte helt rätt att ljuga i den situationen men beslutade mig ändå för att den gud jag tror på håller sitt hus öppet för alla oavsett religion, och svarade JA. Därefter kunde jag glida förbi medan jag kände ett antal brännande blickar i nacken från de andra turisterna. Ibland kan det löna sig att snåla in på rakblad…Kvällen avslutades med att Azzahir, malayen jag träffade på Borneo, och hans kompis tog med mig ut för att bjuda på riktigt malaysisk mat och öl. Tyvärr är den populäraste ölen i Malaysia Carlsberg, men maten gick inte att klaga på. Apropå Carlsberg fick jag veta att det visserligen är den mest omtyckte ölen och serveras i vart och vartannat hörn men att regeringen förbjudit fotbollslaget Liverpool att komma i landet då de är sponsrade av ett ölbryggeri – som råkar vara Carlsberg. Detta har däremot gjort Liverpool oerhört populär hos malayerna själva, och det verkar råda en viss diskrepans mellan regeringens inställning till alkohol och folkets.
Sista dagen var den helt klart mest minnesvärda. Jag inledde dagen med att gå upp tidigt för att åka i Petronas Towers som är de två högsta tvillingsskyskraporna i världen. Petronas är det malaysiska oljebolaget som äger i princip allt som går att äga i Malaysia och har väldigt nära band till regeringen. När staten vill få något gjort, ger man för det mesta Petronas i uppdrag att göra det. När man ville gagna det egna industrin höjde man skatterna på utländska bilar samtidigt som man gav Petronas i uppdrag att börja tillverka egna bilar som subventionerades kraftigt till folket, för att ta ett exempel. Jag hade fått veta att man måste vara där tidigt då det endast finns ett begränsat antal biljetter per dag och att de delas ut enligt principen först till kvar. Döm av min förvåning då det bara stod två tjejer i kön när jag kom dit en halvtimme för sent. Det visade sig inte bättre än så att tornen var stängda på måndagar för besökare och det fick istället bli ett besök till KL-tower där man kunde få en minst lika magnifik utsikt över staden. Jag skrev tidigare att jag börjat känna mig lite likgiltig för sevärdheter men en sak som fortfarande är lika kul är upplevelser i hög hastighet. Vid KL-tornet kunde man spänna fast sig i en sele och därefter en lina på ena sidan tornet och sedan kasta sig rakt ut i luften, ett tjugotal meter ovanför marken) och flyga med längst linan över till andra sidan. Då man i princip bara hängde i ett snöre kunde man dessutom snurra och svänga sig i vilken riktning man än ville. Min favorit var att ”stå” på huvudet rakt ovanför marken. Jag har varit dålig att lägga upp bilder, men till detta inlägg måste jag göra det då det är svårt att förklara exakt hur det hela gick till. Jag köpte biljetter till två turer, men instruktörerna verkade vara så uttråkade för dagen att de erbjöd mig att åka flera gånger till då de ändå inte hade något bättre för sig. Eftermiddagen ägandes i en fjärilspark som påminde mig om en som jag brukade besöka med min familj när jag var liten och därefter gjorde jag lite obligatorisk elektronisk shoppning.
Jag gillar Malaysia skarpt. Thailand kallas för ”the land om smiles” men i det avseendet tycket jag att malayerna utklassar dem. De är vänliga, hjälpsamma och väldigt tillmötesgående. Dessutom är de ena jävlar på engelska jämfört med resten av Sydostasien, vilket visserligen inte alls är något jag förutsätter att folk ska kunna, men kan inte heller förneka att det underlättar resandet när man kan göra sig förstådd och framförallt förstå dem. Landet är billigt samtidigt som man inte ser den utbredda fattigdomen som man gjort på andra ställen. Det enda som kan klagas lite på , är att maten inte håller någon vidare klass. Lika mycket som jag dragit mig för snabbmat tidigare under resan, lika mycket drogs jag till det i Kuala Lumpur.
För er som har sett Fredik Härens föreläsning på Kunskapens dag på Youtube (eller om det finns någon som faktiskt fortfarande tittar på SVT på riktigt) som kan jag ge honom vatten på sin kvarn när han menar att asiaterna är så mycket väl välutbildade än vad vi är. Han menar på att de känner till såväl sin egen som vår politiska, ekonomiska och kulturella värld medan vi bara känner till våra egna och för att illustrera detta ber han publiken lista ledarna för världens två största länder, tio asiatiska företag och en enda asiatisk musikgrupp. Jaja, tillbaka till poängen. På skytåget står jag bredvid ett gäng ungar som inte kan varit mer än tretton år gamla. De spelar upp musiken på sina mobiler så där lite lagom högt så att hela tåget ska höra det, och helt plötsligt drar de igång Boten Anna. Det som förvånade mig mest var inte att de kände till sången utan att hela gänget sjöng med i den på vad som nästan måste karaktiseras som perfekt svenska! Den dagen jag kan sjunga en sång på melayu skulle jag bli väldigt imponerad av mig själv.
Imorgon bär det av till sista anhalten på denna delen av resan – Singapore.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar