Inte hemlös längre

Då ska jag för första gången på två månader bo på ett ställa som faktiskt kan kallas för hem. Jag hade bestämt med Maya att jag skulle komma förbi och kolla på deras lägenhet nere i Bondi Beach men eftersom många av husen här nere håller en betydligt lägre nivå än man är van vid hemifrån tänkte jag att det var bäst att ha lite alternativ. Så jag åkte ner till universitetets Housing Office där det anslag i massor från folk som vill hyra ut rum eller lägenheter. Där finns även datorer och telefoner som man kan använda gratis för att leta boende och ringa runt men det bästa av allt är deras transportservice. Den funkar helt enkelt så att man bokar in ett par visningar och sedan sätter de en i en av deras bilar och kör runt från ställe till ställe. De följer även med på visningarna, granskar boendet nitiskt och ställer alla möjliga och omöjliga frågor som man själv inte hade tänkt på. En ganska schysst service måste jag säga! Jag valde ut ett par ställen och men utan tvekan var det som Maya erbjöd det bästa. Lägenheten var den renaste och fräschaste (med det innebär i princip att den var fri från kackerlackor – där har ni ribban), hade utsikt över havet, ligger tjugo meter från stranden och bebos av tre grymt trevliga studenter. Det tog mig inte många minuter att bestämma mig. På bilden till höger har ni utsikten från vardagsrumsfönstret!

Så imorgon flyttar jag in och ska äntligen få packa upp ryggsäcken som jag packade ner 2008! Jag delar nu lya med Maya från Frankrike, Liam från England och en fjärde brittisk tjej som inte kom ner än och som jag därför inte har en aning om vad hon heter.

Bundeena National Park

Dagen ägnades åt en utflykt med de andra utbytesstudenterna till Bundeena, vilket är en nationalpark drygt två timmar kring Sydney. Vi trekkade runt någon dryg timme innan vi la oss ner på stranden och började sola. Den australiensiska solen är livsfarlig då det i princip inte finns något ozonlager ovanför landet, och det tog inte många timmar innan de flesta européer som kommit direkt från vår vinter var antingen rödbrända eller uttorkade.

I övrigt var det en trevlig dag som började bra men slutade lite sämre. Vi svenskar (och de flesta andra europeer visade det sig) hade gått upp klockan sex på morgonen för att se Champions League matchen mellan Real Madrid och Liverpool. Australiensarna ställer sig helt oförstående till detta, men så är går å andra sidan deras nationalsport ut på att ett tiotal killar jagar och slår ner en stackars kille som springer för sitt liv med en boll i handen. Jag skulle egentligen mött upp David och Andreas på en bar inne i stan kvart i sju på morgonen men insåg natten innan att vi hade ESPN hemma och att jag därför kunde avnjuta matchen direkt från min sköna säng (eller snarare soffa).

Tyvärr lyckades jag med konststycket att få min kamera stulen/borttappad någon gång under dagen. Det är andra gången jag blir av med den kameran. Senast lyckades jag beställa en ny från USA då modellen utgått i Sverige men nu tror jag inte jag kan ha en sån tur. Det märkliga var att jag hade tagit upp kameran för att ta några bilder, minns att jag stoppade ner den i väskan och drog för dragkedjan och sedan när jag skulle knäppa en ny bild tio minuter senare var den borta. Under denna tid hade jag burit väskan på mig hela tiden och vi var ute i en ganska öde nationalpark med ett gäng utbytesstudenter som inte direkt kändes som några tjuvar….

Kvällen avslutades med en fest på Unibar, studentföreningens bar på skolan, som skulle avsluta den s.k. Orientation week som pågått under denna vecka. Det visade sig att det främst var förstaårsstudenter som närvarar på dessa och eftersom många australiensare börjar universitetet när de är mellan 17-18 år gamla var det många som blev avvisade i dörren för att de var för unga för att komma in på ett ställe som serverar alkohol. Det var väl kanske inte den bästa festen jag varit på och en av de två danskar killarna som jag lärt känna dagen innan, Thomas och Kristian, uttryckte det träffande som att ”det är som att vara på Kos för sju år sedan”.

Jag kan ha ett eventuellt boende på g. Under dagen började jag snacka med en fransk tjej, Maya, som bor ute i Bondi Beach med två andra och de letar efter en fjärde roomie. Jag ska dit imorgon och kolla in läget. Återkommer med en rapport.

Dagens Andreas-citat – ”Jag har koll!” apropå vilken väg vi ska ta för att komma till färjan när alla andra (som brukar ha koll) och förvirrat bort sig. Detta sägs samtidigt som såväl Andreas som resten av gänget brister ut i ett gapskratt.

Tredje dagen

Min Iphone har verkligen visat sig komma till så mycket nytta som jag tänkte mig att den skulle göra. Förutom det självklara att kunna ringa, sms och lyssna på musik på den, har jag idag hunnit både mejla och surfa under ”föreläsningen”, plita ner alla vikiga datum i kalendern, fyllt på min ”to-do list”, och kanske det bästa av allt hittat hem! Jag svängde förbi Sara en sväng på kvällen och det blev att jag stannade lite längre än jag tänkt så sista bussen hem till mig hade slutat gå. Jag fick istället ta en buss som jag inte hade tagit tidigare och som kör på en parallell gata till min. Tyvärr är denna parallella gata flera kilometer lång och ligger en dryg kilometer från min egen. Det är med andra ord ganska svårt att veta när och var man ska man hoppa av, särskilt då jag aldrig åkt bussen tidigare och det underlättas inte av att det inte ges någon som helst information på bussen om vilken kommande hållplats är. Jag fick alltså hoppa av på måfå när det kändes vettigt att göra så och det är nu det fina kommer in i bilden. Jag gick in på GPSn på telefonen, knappade in vägbeskrivning från ”nuvarande plats” till ”Read Street 37” och inom fyra sekunder hade jag fått upp såväl en utförlig vägbeskrivning om hur jag ska gå som en detaljerad karta över området med en blå linje som markerade närmaste gångväg…Jag är mycket nöjd!

På tal om att transportera sig kan jag konstatera att jag ALDRIG kommer lära mig att titta till höger innan jag korsar en gata. Det sitter verkligen i ryggmärgen att kolla vänster-höger-vänster, och detta trots att jag snart har vistats två hela månader i länder som nästan samtliga kör på fel sida vägen. Jag tänker fortfarande att bilarna kommer smälla ihop varje gång jag ser folk göra, i mitt tyckte, vansinniga svängar på fel sida vägen och värst ser det ut när de kör in i rondellerna.

Förmiddagen ägnades åt samma typ av genomgångar som föregående dag om Australien, Sydney, universitetet och livet här nere medans eftermiddagen var vikt åt en pubrunda. Som Uppsalastudent ansåg jag mig vara hyfsat van vid och införstådd med vad en pubrunda innebär men det här var något extra. Klockan tolv på dagen satte vi igång med den första ölen och sedan fortsatte det med en öl vart fyrtiofemte minut under resten av eftermiddagen. Jag kan absolut se charmen i en pubrunda men föredrar om den börjar lite senare under eftermiddagen så att man inte är helt förstörd innan middagen. Å andra sidan ska sägas att om en pubrunda ska genomföras under dagtid, så ska det ske i en stad som Sydney. Mellan pubarna han vi se såväl Sydney Opera House som den fantasiska Harbour Bridge.

Dag två - "nollning"

Idag satte så ”nollningen” igång för oss utbytesstudenter. Nollning känns inte som ett helt klockrent ord då det skiljdes sig åt en del från den nollning man känner till hemifrån. Förmiddagen ägnades mest åt välkomsttal och presentationer av universitetet, Sydney, Australien och alla spännande saker vi har framför oss. Det var inte mycket fokus på studierna om jag säger så… Vid lunchtid bjöd de på grillat och vi fick träffa våra Aussie-mates som ska vara våra faddrar. Där måste jag säga att de gjort ett grymt jobb, då min mate Rick läser juridik, ska på utbyte till Uppsala till hösten och har både samma klocka och telefon som jag har! Skön kille som uppfyller alla de stereotypiska fördomarna man kan ha om australiensiska killar. Vi ska börja lira squash ihop och det visade sig att även han ska läsa kursen i Dispute Resolution.

Eftermiddagen skulle ägnas åt någon slags skattjakt på skolan med främsta syfte att man skulle lära sig hitta på campus (mer om det snart) men var ganska dåligt uppstyrt. Vi var egentligen uppdelade i grupper men av det blev det inget. Jag hade som sagt tur att dels hitta min mate överhuvudtaget, till skillnad från många andra, och dels få en trevlig sådan så vi kunde vara med och leka lite men det var många som var ganska bortkollrade och avvek ganska snabbt. Synd eftersom man inte riktigt fick tillfälle att prata med någon annan av studenterna.

På kvällen var det Stand up på baren och de hade tydligen dragit dit någon kille, Adam Hills, som var lika välkänd för australiensarna som Magnus Betner är för oss svenskar. Och jag kan förstå varför. Killen var hur duktigt som helst och om någon kan interagera med sin publik så är han mannen. Han hann med att sno en killes laptop och använda den på scen under showen, få upp en annan kille som rev ner affischerna från sponsorerna och ytterliggare fyra killar som skulle bilda ett Bon Jovi band och sjunga Livin on a prayer. Innan Hills var det en presentatör, en riktigt ung grabb och en äldre lesbisk kvinna (döm inte mig, det var hon som pratade om sin sexuella läggning genomgående under hela hennes stand up) som värde upp publiken. Den unge killen var ganska orutinerad och tyvärr gick inte riktigt hans skämt hem. Man märkte hur han började bli nervös och röra ihop saker vilket inte gjorde det hela bättre. Till slut ropade någon ur publiken ”Step down” och därefter tog det inte många minuter innan han tackade för sig. Jag och Andreas led verkligen med honom från våra platser och som tur var hade resten av publiken vett nog att ge honom en ordentlig applåd när han gick av. Men ännu bättre var presentatören som, när han återtog scenen efter killen, vände sig direkt ut mot det håll i publiken där någon ropat och erbjöd personen i fråga att komma ut ur mörkret, upp på scenen och säga samma sak i ansiktet på den lille killen, presentatören och resten av publiken. Därefter ägnade han ett par minuter åt att förlöjliga fega personer som buar ut, i mitt tycke väldigt modiga människor, som ställer sig upp på scen framför 500 personer och gör ett ärligt försök på någonting som de har en passion för. Helt rätt. Om inte personen i mörkret skämdes efter det så vet jag inte vad som skulle kunna få en människa att skämmas. Även Hills avslutade sin show med att berömma killen för hans talang och mod och var övertygad om att killen om några år kommer vara en väletablerad komiker som borde spotta den buande personen i ansiktet nästa gång han ser honom. Det var faktiskt en väldigt intressant kontrast att se de här två komikerna som annars ägnade hela sin tid att skämta och spexa vara genuint förbannade och tala klarspråk.

Jag måste säga några ord om campusområdet också. Det är en gigantisk yta där man samlat samtliga intsitutioner och fakulteter. Raka motsatsen till Uppsala alltså där allting är väldigt utspritt. På campus finns även två banker, ett postkontor, ett tiotal restauranger, ett health center med allmänläkare, ortopeder och tandläkare, ett gigantisk gym med simbassäng, tennis-, fotbolls, rugby- och ett antal andra planer för att utöva alla möjliga och omöjliga bollsporter och en hel säkerhetsavdelning som har öppet 24 timmar om dygnet och eskorterar studenter som pluggar efter mörkrets inbrott till deras bil eller närmaste busshållplats. Jag vet inte om det sistnämnda är något positivt eller inte. Det är ju förvisso schysst att det finns en sådan service men samtidigt är just det lite oroväckande att det behöver finnas en sådan. Förhoppningsvis finns den främst i preventivt syfte. Campuset har under orientationweek förvandlats till en gigantisk marknad där varenda klubb, förening eller organisation har ett litet bås där de ställer ut och det kryllar av företag som bjuder på diverse gratisprodukter.

Nackdelen verkar vara att studentlivet är ganska begränsat, ovanstående till trots. När lektionerna slutar åker alla hem till sitt, och att bo på campus ska inte vara någon hit alls. Ganska ensamt under kvällstid och helger. Föreningar och klubbar finns det visserliggen av i hundratal men de är inte aktiva i långa vägar på samma sätt som i Uppsala och studentkåren annordnar inte mer än ett par tre fester per termin. Å andra sidan menar många att eftersom det finns så himla många ställen att engarera sig på så kan man fylla ut sin vecka ganska bra ändå. Det blir bara det att det får bli lite av mycket och inte tvärtom som det kanske skulle vara om man engagerade sig i en nation i Uppsala.

Australiensarna är ett väldigt trevligt folk som det är lätt att lära känna. Tidigare under dagen satt jag och häckade framför en dator när jag letade boende. Ganska snabbt, och lika naturligt, började jag och tjejen bredvid mig prata och tio minuter senare hade hon erbjudit mig att ge mig en guidad tur runt stan. Något hon bara menade skulle vara roligt då hon faktiskt jobbar som turguide för turister som extraknäck och skulle tycka det var skönt att slippa skeppa runt en stor grupp människor som om hon vallade får.

I övrigt har jag märkt att de har några likheter med jänkare. Alla har en bil och kör precis överallt, de pratar med allt och alla, verkar vara relativt religiösa (av det drygt 150 klubbarna och föreningarna på skolan tror jag säkert att 25 är diverse religiösa studentorganisationer och hyser en stark tilltro till charitywork. Av vad jag har förstått av amerikaner tror de betyldigt mer på charity än att betala skatter som staten sedan fördelar, och australiernserna verkar ha ett liknande synsätt. Överallt ser man insamlingar för offren för bränderna utanför Melbourne och UNSW ska kommande helg annordna en stor utomhuskoncert med välkända artiser som uppträder gratis och där alla intäkter oavkortat kommer doneras till återuppbygganden av de brandhärjade områdena.

Dagens Andreas-citat – ”Jag har ingen j*vla moral överhuvudtaget” apropå…ja, kanske bäst att låta vara osagt.

Första dagen av allvar – kurser, boende och lokaltrafik

Dagen har i princip bara flugit förbi men tack vare den otroligt välorganiserade EM har den förflutit väldigt lyckat och smärtfritt. Det första som skulle göras var att gå och registrerar mig hos Exchange Office. EM hade övertalat mig att gå dit tidigt, redan vid åtta, eftersom denna vecka skulle samtliga 40 000 studenter vid UNSW vara på plats för registrering. Det visade sig vara lite för tidigt då de inte öppnade förrän nio men som tur var hade en kvinna kommit in lite tidigare och hjälpte mig direkt. Jag fick en lång ”To do – list” och första uppgiften var att skaffa ett studentkort och studentID. Utan dessa kunde man i princip inte göra någonting annat. Givetvis behövde man sitt pass sa kvinnan och lika självklart var det att jag lämnat mitt hemma. Jag begav mig ändå bort till FM som administrerar korten och hoppades på det bästa. Kön var ungefär lika lång som en tågresa från Uppsala till Malmö brukar kännas men som tur var stod EM längst fram i kön så jag lyckades slinka in till henne. Och lika tur var det att de lät mig hämta ut mitt kort med bara körkort som ID och inte pass. Nästa uppgift var att välja kurser, få dem godkända och stämplade av juridiska institutionen och slutligen få internationella kontoret att registrera mig på kursen. Jag försökte plocka bland lite kurser som verkade intressanta och fastande till slut för:

• Sports and the Law in the western world – En komparativ kurs av idrottsjuridiken i Australien, USA och Europa

• International criminal law – Kurser berör främst brott mot krigets lagar och de internationella tribunaler som satts upp efter andra världskriget, Jugoslavien, Rwanda m.fl. för att lagföra krigsförbrytare.

• Dispute resoltion – Vilket närmast motsvarar vår Förhandling och medlingskurs och precis som i Uppsala ska det vara en ganska slapp sådan.

• Cyberspacelaw – Grundläggande kurs som berör dagsakutuella juridiska problem som kan förekomma på internet (vågar man gissa på att den främst kommer behandla nedladdning?)

Den sista kursen fick jag slänga in då jag måste komma upp i 24 units of credits vilket i vanliga fall antingen utgörs av 3 st 8 poängskurser eller 4 st 6 poängskurser. Mina kurser var dock en blandning vilket innebar att jag bara kom upp i 22 poäng och fick slänga in den här sista lilla kursen som bara utgör 3 poäng och medför att jag kommer upp i 25 poäng. Internationella hade visserligen inga problem med att jag bara läste 22 poäng, och det hade verkligen inte jag heller som ni kanske förstår, men juridiska där hemma kräver att man läser 24 poäng för att jag ska kunna tillgodoräkna mig kurserna som min tematiska termin. Hade jag bara läst 22, eller t.om. 23,5 för den delen, hade jag inte fått tillgodoräkna mig någonting. Snacka om allt eller inget.

Det visade sig att några kurser redan var fulla, de har ett system där studenterna själva registrerar sig på kurserna och en först till kvarn-princip, men de reserverar alltid ett par platser för oss utbytesstudenter som australiensarna bara kan ta ifall ingen av oss vill ha dem. Som tur var hade ingen annan utbytesstudent orkat ta sig upp klockan åtta på morgonen så alla extraplatser fanns kvar och jag fick alla mina fyra förstahandsval.

Nästa potentiella hinder var att scheman inte fick krocka på några kurser – då skulle man inte få dem godkända. Det visade sig vara det minsta problemet för mig då två av kurserna är intensivkurser som man läser under en heldag, en gång i veckan vid fyra tillfällen. Dispute Resolution går alltså fyra onsdagar i rad i mars och International criminal law vid fyra heldagar i maj. De andra två löper över hela terminen med föreläsningar en dag i veckan/kurs. Därmed kommer jag aldrig behöva läsa mer än tre kurser åt gången eftersom Dispute Resolution och International criminal law aldrig sammanfaller och de andra två kurserna har föreläsningar på måndagar och tisdagar.

För att sammanfatta det hela betyder detta i klartext att jag bara läser tre kurser parallelt istället för fyra, endast har föreläsningar på måndagar-tisdagar (och fyra onsdagar i mars) och därmed är ledig varje torsdag och fredag under hela terminen. Det visade sig även vara bättre än så – ingen av kurserna jag läser har några sluttentor. I vanliga fall har man tre veckor ledigt för tentaplugg i juni och därefter tentar man samtliga sina kurser under sista veckan i juni. Men eftersom jag som sagt inte har några sluttentor har jag inte heller något tentaplugg och min termin slutar alltså i slutet på maj! Glömde jag säga att lektionerna inte drar igång förrän den 9 mars? Jag börjar förstå varför det är så populärt att vara en utbytesstudent!

Resten av dagen gick åt att leta boende vilket tyvärr gick sådär. Folk lägger visserligen ut ton med annonser men aldrig några bilder vilket gör det ganska svårt att få en uppfattning. Och det är inte direkt en stad av Uppsalas storlek där man kan cykla runt överallt utan man behöver minst någon timme för att ta sig mellan platser. Framförallt av den anledningen att kollektivtrafiken är ganska taskigt utbyggd i det här landet då alla kör bil. Det går bussar från alla områden in till stan eller större knutpunkter men väldigt sällan mellan de olika områdena. Man behöver alltså många gånger åka in till stan och sedan byta buss för att komma ut till ett annat område som kan ligga granne med det första området. Och det är inte heller så fiffigt att man kan åka på samma biljett, eller köpa en biljett för hela resan på första bussen. Nej nej, varje bussresa är en separat resa som man måste betala mellan 10 och 15 kronor för. Men lite cred ska australiensarna faktiskt också ha, man betalar nämligen bara halva priset på all kollektivtrafik som student. Och köper man ett veckokort kan man åka obegränsat för ganska lite pengar. Det roliga är dock att det inte går att köpa månadskort eller terminskort i vanliga affärer. Detta måste man ansöka om hos bussbolaget.

Som sagt, kollektivtrafik är inte deras starkaste kort.

Det sista värt att skriva om är att det tydligen görs en distinktion mellan exchange students och international students. Exchange students är sådana som jag, som är här på utbyte från partneruniversitet. International students är alla icke-australiensare som är här och betalar för sig. Det finns egentligen ingen större skillnad mellan oss, utom två som visat sig vara ganska viktiga. De internationella studenterna har inga platser reserverade för sig på kurserna som vi har, och de är inte heller berättigade till rabatten på kollektivtrafiken som jag skrev om ovan. Lite knasigt med tanke på att de betalar för sig, och inte vi.

Kvällen ägnades åt grillning med svenskarna från Uppsala nere på Bronte Beach och för första gången sedan jag kom ner hit hade jag mindre än 20 minuters väg hem!

Dagens Andreas-citat - "Det gör inget, jag är j*vligt ofräsch av mig" apropå att man har så mycket att göra de första dagarna att man knappt hinner duscha.

Första helgen avklarad

Då har man hunnit spendera några dagar i Sydney och hittills finns det inte mycket att klaga på. Jag kom tidigt på fredag morgon och Katjas pojkväns syster Karin som bor i Sydney hade vänligheten nog att kliva upp tidigt i ottan för att hämta mig på flygplatsen och låta mig bo hennes i några dagar tills jag har hittat ett eget boende. Karin bor nere vid Bronte Beach som ligger mitt emellan det , av turister och backpackers populära Bondi Beach, och det enligt mig av det lilla jag har hunnit se lite schysstare Coogee Beach vilket är den närmaste stranden till skolan och där väldigt många studenter bor (förhoppningsvis även jag inom en snar framtid).

Helgen har mest spenderats antingen på stränderna eller på någon pub med Eva-Maria (EM) och David som är kursare till mig och Andreas och Evelina som läser ekonomi och biomedicin i Uppsala. Vi ska alla läsa tillsammans på UNSW utom David som är här för att jobba och hålla flickvännen sällskap. Andreas verkar vara en riktigt spjuver full av sarkasm som spottar ur sig citat på löpande man. Kan vara värda att spara för framtida publicering av en humorbok. Jag kommer hålla er uppdaterade!

På lördag kvällen hann jag även med en utgång med Sara och hennes fyra roomies. Hon bor ihop med en annan svensk tjej från Uppsala och tre aussies så tjejerna hade bestämt sig för att bjuda på en klassisk svensk sittning med allt vad det innebär (snaps, sångvisor och bordsskålar). För middagen hade de begett sig ut till IKEA och laddat upp med köttbullar, gräddsås och lingonsylt – mycket uppskattat!

Imorgon drar allvaret (nåja) igång. Den första veckan heter Orientation week och motsvarar i princip vår nollning. Då är det dags för mig att efter sju veckor på resande fot börja ta tag i mitt liv och sätta min fot på ett universitetsområde för första gången sedan början av december.

Uppdatering - igen

Som ni kanske märkt har det kommit ut rätt många inlägg de senaste dagarna. Det är inte så att jag lagt på ett ordentlig kol och avverkar i princip ett område per dag utan snarare så, vilket ni säkert förstått, att jag varit dels lite för lat för att skriva och dels haft dålig tillgång till internet så att jag inte kunnat ladda upp de texter jag har skrivit.

Ja – jag är alltså framme i Sydney sen några dagar sedan och tänkte börja uppdatera er i realtid. Jag tycker i alla fall själv att det är lite mer spännande att läsa om vad en person har för sig för tillfället, istället för vad som skedde för tre veckor sedan. Lite som att läsa en gammal dagstidning… Det återstår ett par texter om mina besök i Krabi, Kuala Lumpur och Singapore som jag tänkte lägga upp när det råder lite nyhetstorka här nere,

Det är intressant vad snabbt man vänjer sig av bokstäverna å,ä,ö när man inte har tillgång till dem. Hit ner har nämligen mina kära föräldrar skeppat min dator så jag skriver nu på ett svenskt tangentbord men kommer hela tiden på mig själv med att substituera å och ä mot ett a och ö mot o. Detta är egentligen bara en bortförklaring till varför det ibland kan diffa i texterna.

Tack för alla kommentarer – de uppskattas verkligen och motiverar mig att fortsätta skriva när jag vet att det finns folk som läser!

Sammanfattning

Här ska jag bara lite snabbt plita ner några av de tankar som slagit mig så här i efterhand.

Om jag får chansen att göra om en liknande resa skulle jag nog föredra att göra den med ett permanent resesällskap, men kommer aldrig avstå från resan om jag måste göra den själv.

Jag klarade mig undan mina två största rädslor som jag var säker på att råka ut för minst en av, nämligen att bli magsjuk (tack Duccoral) och att bli bestulen. Jag blev visserligen av med VISA-kortet under resans gång men hann spärra kortet och tömma kontot innan någon annan hann före.

Jag har även undkommit malarian, hoppas jag, trots att jag inte tagit de två sista doserna då de har smulats till pulver i ryggsäcken.

Författaren till The Beach, Alex Garland, ger en klockren beskrivning av en konstant och tvetydliga känsla jag burit på under resan när han i boken skriver ”I don´t like dealing with money transactions in poor countries. I get confused between the feeling that I shouldn´t haggle with poverty and hating getting ripped off”.

Prostitutionen är utbredd – alldeles för utbredd – i Sydostasien. Det är lika smutsigt, äckligt och avskyvärt varje gång man ser en alldeles för ung flicka med en alldeles för gammal och blekfet man.

Singapore

Resan mellan Kuala Lumpur och Singapore tog bara drygt sex timmar, på en av de bekvämaste bussarna som någonsin kan ha konstruerats. Förutom en väldigt rymlig fåtölj till stol, serverades det mat och visades film. Jag är tveksam till om man har det bättre när man flyger första klass.

Redan vid bussterminalen i KL blev jag påmind om de relativt hårda lagarna som gälller i Singapore. På bussen fick man ta med sig två väskor, därefter fick man betala extra för varje väska. Ett par meter ifrån mig vid bussterminalen i KL stod en stor familj med en ännu större samling väskor. Dottern i familjen kommer fram till mig och frågade om jag, som bara hade en stor ryggsäck, kunde ta med mig en av deras väskor på bussen så att de skulle slippa betala extra. ”Självklart” svarade jag direkt utan att riktigt tänka efter. Därefter slogs jag av frågan som man alltid brukar sucka åt och avfärda som idiotisk på flygplatser och andra transportterminaler och lyder ”Har du packat din väska själv eller har någon annan bett dig bära någonting åt dem?” Detta samtidigt som jag läste på biljetten som jag höll i min hand där det förklarades att det är förenat med dödsstraff att smuggla narkotika in i Singapore. Detta sammantaget gjorde att jag kände mig betydligt mindre villig att hjälpa familjen att spara de 10 kronorna som de behövde betala för sin extra väska. Nu löste detta sig väldigt smidigt då det visade sig att min handväska också räknades till de två väskorna som varje passagerare fick ta med sig och därmed var problemet ur världen.

Väl framme i Singapore hade klockan hunnit bli ganska mycket och det var alldeles för sent/mörkt för att ge sig ut på traditionell sightseeing. Det fick alltså bli lite otraditionell sådan, genom ett besök på nattsafarit. Det var ganska coolt och lite småläskigt att irra runt bland lejon och fladdermöss i mörkret men tyvärr också lite småtråkigt då de flesta av djuren, precis som vi människor, sover under nattetid. Då jag tyvärr börjat tröttna lite på att bara se på klassiska sevärdheter varannan dag tog jag nästa dag linbanan ut till Sentosa Island – en ö som under de senaste åren förvandlats till ett gigantiskt lyx- och nöjesfält med attraktioner av alla dess slag. Jag plockade och blandade lite friskt där höjdpunkterna var en delfinshow, de underjordiska tunnlarna från andra världskriget och ”the Ludge” vilket var en go-cartsliknande låda som man körde i en brant nerförsbacke i högsta fart och avslutades med linbana upp tillbaka till toppen. Kvällen avslutades med en drink på sjuttionde våningen på New Asia Bar där man hade en oslagbar utsikt över staden. Sista dagen i Singapore innan det var dags att bege sig av mot Sydney kikade jag lite snabbt på de obligatoriska sevärdheterna och avslutade med ett måste när man är i elektronikens huvudstad – shopping. Man kunde verkligen köpa allt mellan himmel och jord som var gjort av eller bestod av ett plasthölje och innehöll elektroder men det var också tyvärr lite dyrare än jag hade tänkt mig. Det blev i alla fall en kortläsare för digitalkameror i minimalt format så att man slipper plugga in och installera kameror till datorn varje gång man vill föra över bilder.

Singapore kan beskrivas som en trendig, högpulserande, västerländsk oas i hjärtat av Sydostasien med ett gratis trådlöst nätverk som täcker hela staden/landet, futuristiska nattklubbar och en nästan manisk besatthet av miljömedvetenhet. Överallt möts man av slagorden ”reduce, reuse and recycle”. Bara för skojs skull tog jag vid ett antal tillfällen tiden mellan det att jag behövde en papperskorg till dess att jag hittade en. Jag räknade aldrig längre än till sju – sekunder! Enkelbiljetterna på tunnelbanan utgörs av ett kort i hårdplast som man måste betala en dryg femma för i pant, vilket är nästan halva kostanden för hela biljetten, och som man får tillbaka om man lämnar tillbaka kortet efter avslutad resa. Samtidigt som jag givetvis ser fördelarna i att staten efter bästa förmåga får sina medborgare och turister att handla och agera på ett visst sätt måste jag även erkänna att jag tycker att den singaporeanska regeringen tagit det ett steg för långt. Där det i de flesta länder uppmanas att inte göra saker som att cykla i tunnlar eller röka på särskilda platser skyltas det stort i Singapore med hot om böter på summor upp till 50 000 kronor vid minsta förseelse. Överallt möts man av uppmaningar hur man ska agera. Det kan vara så banala och i andra länder självklara saker som var man ska stå vid ett övergångsställe eller till vem man ska lämna sin plats till på tunnelbanan men även mera allvarliga ting som den video av bombningarna av Londons tunnelbanor 2005 som konstant visades nere i tunnelbanan eller skyltarna i vart och vartannat hörn som uppmanade folk att polisanmäla allt suspekt beteende då ”Little crime does not mean no crime”. Den initiala känslan av att löjlighen övergick ganska snabbt till en mer obehaglig sådana av att regeringen verkade ägna sig åt någon slags skrämselpropagande för att hålla sina medborgare i schak. Det gick inte heller att undkomma känslan att man konstant var övervakad med tanke på de tusentals videokameror som var uppsatta överallt och verkade täcka varenda kvadratmilimeter av ön. Till en början avfärdade jag det hela som paranoida tankar men kunde ändå inte släppa tanken och diskuterade saken med mitt manliga resesällskap på planet ner till Sydney. Mannen var australiensare men bodde i Singapore sedan flera år tillbaka då han var gift med en singaporeanska. Även om han älskade landet och dess folk kunde han inte låta bli att beskriva det som den bäst maskerade diktaturen i världen och berättade att landet inte har några som helst lagar som tillförsäkrar medborgarna någon rätt privatliv. Landet har haft tre premiärministrar sedan dess självständighet efter andra världskriget varav den förste innehade makten i trettio år och den tredje är dennes son, tillika lärjunge. Mannen beskrev maktbalansen dem emellan som den nu förekommande mellan Putin och Medveded i Ryssland där den ena är ansiktet utåt och den andre drar i trådarna i bakgrunden. Han menade att i Singapore kan man leva ostört och får man tänka och tycka vad man vill – bara man lever, tänker och tycker som regeringen. Inte helt olikt vissa andra mindre demokratiska länder i vår väld men med den viktiga och avgörande skillnaden att i Singapore är regeringens åsikter väldigt snarlika de som förekommer i de västerländska demokratierna. Då detta är ett statsskick som medger medborgarna ett drägligt liv där de är fria är jobba, klä sig, resa och leva sitt liv efter eget behag blir det i realiteten sällan några problem. Det går dock inte att frånkomma problematiken i att friheten ändå är begränsad till att bara gälla så länge den har statens godkännande och att människors tyckande och tänkande står i överenstämmelse med statens mer p.g.a. statens konstanta och allestädes närvarande uppforstran genom kontroll och hot om straff istället för genom egen vilja. Mannen menade även att det ovannämnda trådlösa nätverk som jag var väldigt imponerad över var ytterliggare ett sätt för staten att ha fullständig kontroll på vad som sker i landet och han förklarade att ”opassande” sidor på internet censureras. Återigen är det inte de klassiska sidor som man skulle tänka sig censureras i en diktatur utan sådana som även i vår del av världen kan anses olämpligt (men inte olagligt) som pornografi.

Om singaporeanerna kan sägas att de är ett behagligt folk som talar en engelska bättre än många gör i engelsktalande länder och med ordet ”serviceminded” inpräntat i deras DNA.

Så har alltså dessa sju veckor redan kommit till sitt slut och jag har hunnit få se och uppleva väldigt mycket på väldigt kort tid. Det har varit en resa som jag senast i somras aldrig trodde jag skulle ta mig eller hinna få tid till att göra men min syster hade (som vanligt) rätt när hon sa att det kommer dyka upp en lämplig tidpunkt när du som minst anar det. Det har funnits stunder av skratt och glädje men även av ensamhet och hemlängtan. Det är alldeles säkert en del som inte har hunnits smältas och processats riktigt än och som jag kanske inte kommer uppskatta förrän det är borta. Av det jag redan har tagit till mig har det varit en spännande och väldigt lärorik resa som nu ska fortsätta på ett mer permanent och mindre kringflackande sätt. Sydney – here I come!

Malaysia – Eller snarare Kuala Lumpur

När jag lämnade Sverige var tanken att jag skulle resa ner genom hela Malaysia på min färd ner till Singapore. Det visade sig dock vara lite för optimistiskt att försöka klämma in hela Malaysia utöver allt annat på mina sju veckor så jag fick nöja mig med Kuala Lumpur, vilket var synd eftersom jag fått mersmak på både landet och folket efter Borneo.

För att spara tid, och eftersom jag inte var sugen på att åka buss i 28 timmar, fick det bli flyg mellan Krabi och Kuala Lumpur. Det visade sig vara lättare sagt än gjort då det inte var det enklaste att planera resan till Krabis flygplats. Jag bodde ju som sagt ut på Ton Sai som endast kunde nås med båt från fastlandet. Jag skulle flyga runt ett på dagen och siktade därför på att ta en flygbuss runt halv tolv från Krabi. När jag försökte få klarhet i när bussarna mer precist gick fick jag tre olika bud av tre olika thailändare. En menade att det inte gick några bussar, en annan att det gick tre om dagen och en trede att det gick en buss i timmen. Det enda de var överens om (i alla fall de två sistnämda) var att bussarna inte avgick vid någon särskild tid utan när de var fulla. Jag bestämde mig för att lita på mannen som sa att det gick en buss i timmen och begav mig ner till hamnen för att utreda vilken tid jag skulle behöva ta en båt för att kunna tajma min flygbuss. Är det verkligen någon vid det här laget som tror att båtarna avgick vid en förutbestämd tidpunkt? De avgick så klart när de var fulla. Jag skulle alltså ta en båt som avgick när det var tillräckligt många människor på den, för att ta en flygbuss som (förhoppningsvis) gick när den var full för att hinna med ett flygplan som lyfte klockan ett. Tack för det. Jag fick helt enkelt kliva upp vid åtta på morgonen för att försäkra mig om att hinna med flyget – vilket jag också gjorde.

Att ta sig in från flygplatsen till Kuala Lumpur och vidare till mitt hostel var också det ett projekt i sig så jag kom inte fram förrän alldeles för sent för att göra något vettigt av dagen. Det fick bli ett snabbt besök på nattmarknaden i Little India och sedan sovdags.

Nästa dag avverkade jag de obligatoriska sevärdheterna. Tyvärr, vilket känns både dumt och till och med lite smått arrogant att skriva, har en känsla av ”same same” börjat infinna sig. Jag blir inte lika exalterad över en pampig byggnad, ett mäktigt vattenfall eller vacker paradisstrand. Det kan är väl baksidan att resa en längre tid, och det är väldigt synd då man inte uppskattar upplevelser som egentligen är oslagbara. Värt att nämna från denna dagen var i alla fall att jag hamnade mitt i Tour de Langkawi – en stor cykeltävling genom hela Malaysia för vilken de hade spärrat av gator och torg och folk hade gått man ur huse för att få se. Jag ville även se nationalmosken som ska vara en av Sydostasiens största och vackraste. När jag kom dit såg jag ett antal besvikna västerlänningar stå utanför och en stor skylt där det stod ”Closed for non-muslim tourists”. Jag fortsatte ändå framåt och när jag kom fram till ingången drog jag en rövare. Jag fortsatte bara rakt fram som om det var det naturligaste i världen, vakten tittade lite slött på mig och fråga om jag var där för att be. Jag tvekade en sekund, det kändes inte helt rätt att ljuga i den situationen men beslutade mig ändå för att den gud jag tror på håller sitt hus öppet för alla oavsett religion, och svarade JA. Därefter kunde jag glida förbi medan jag kände ett antal brännande blickar i nacken från de andra turisterna. Ibland kan det löna sig att snåla in på rakblad…Kvällen avslutades med att Azzahir, malayen jag träffade på Borneo, och hans kompis tog med mig ut för att bjuda på riktigt malaysisk mat och öl. Tyvärr är den populäraste ölen i Malaysia Carlsberg, men maten gick inte att klaga på. Apropå Carlsberg fick jag veta att det visserligen är den mest omtyckte ölen och serveras i vart och vartannat hörn men att regeringen förbjudit fotbollslaget Liverpool att komma i landet då de är sponsrade av ett ölbryggeri – som råkar vara Carlsberg. Detta har däremot gjort Liverpool oerhört populär hos malayerna själva, och det verkar råda en viss diskrepans mellan regeringens inställning till alkohol och folkets.

Sista dagen var den helt klart mest minnesvärda. Jag inledde dagen med att gå upp tidigt för att åka i Petronas Towers som är de två högsta tvillingsskyskraporna i världen. Petronas är det malaysiska oljebolaget som äger i princip allt som går att äga i Malaysia och har väldigt nära band till regeringen. När staten vill få något gjort, ger man för det mesta Petronas i uppdrag att göra det. När man ville gagna det egna industrin höjde man skatterna på utländska bilar samtidigt som man gav Petronas i uppdrag att börja tillverka egna bilar som subventionerades kraftigt till folket, för att ta ett exempel. Jag hade fått veta att man måste vara där tidigt då det endast finns ett begränsat antal biljetter per dag och att de delas ut enligt principen först till kvar. Döm av min förvåning då det bara stod två tjejer i kön när jag kom dit en halvtimme för sent. Det visade sig inte bättre än så att tornen var stängda på måndagar för besökare och det fick istället bli ett besök till KL-tower där man kunde få en minst lika magnifik utsikt över staden. Jag skrev tidigare att jag börjat känna mig lite likgiltig för sevärdheter men en sak som fortfarande är lika kul är upplevelser i hög hastighet. Vid KL-tornet kunde man spänna fast sig i en sele och därefter en lina på ena sidan tornet och sedan kasta sig rakt ut i luften, ett tjugotal meter ovanför marken) och flyga med längst linan över till andra sidan. Då man i princip bara hängde i ett snöre kunde man dessutom snurra och svänga sig i vilken riktning man än ville. Min favorit var att ”stå” på huvudet rakt ovanför marken. Jag har varit dålig att lägga upp bilder, men till detta inlägg måste jag göra det då det är svårt att förklara exakt hur det hela gick till. Jag köpte biljetter till två turer, men instruktörerna verkade vara så uttråkade för dagen att de erbjöd mig att åka flera gånger till då de ändå inte hade något bättre för sig. Eftermiddagen ägandes i en fjärilspark som påminde mig om en som jag brukade besöka med min familj när jag var liten och därefter gjorde jag lite obligatorisk elektronisk shoppning.

Jag gillar Malaysia skarpt. Thailand kallas för ”the land om smiles” men i det avseendet tycket jag att malayerna utklassar dem. De är vänliga, hjälpsamma och väldigt tillmötesgående. Dessutom är de ena jävlar på engelska jämfört med resten av Sydostasien, vilket visserligen inte alls är något jag förutsätter att folk ska kunna, men kan inte heller förneka att det underlättar resandet när man kan göra sig förstådd och framförallt förstå dem. Landet är billigt samtidigt som man inte ser den utbredda fattigdomen som man gjort på andra ställen. Det enda som kan klagas lite på , är att maten inte håller någon vidare klass. Lika mycket som jag dragit mig för snabbmat tidigare under resan, lika mycket drogs jag till det i Kuala Lumpur.

För er som har sett Fredik Härens föreläsning på Kunskapens dag på Youtube (eller om det finns någon som faktiskt fortfarande tittar på SVT på riktigt) som kan jag ge honom vatten på sin kvarn när han menar att asiaterna är så mycket väl välutbildade än vad vi är. Han menar på att de känner till såväl sin egen som vår politiska, ekonomiska och kulturella värld medan vi bara känner till våra egna och för att illustrera detta ber han publiken lista ledarna för världens två största länder, tio asiatiska företag och en enda asiatisk musikgrupp. Jaja, tillbaka till poängen. På skytåget står jag bredvid ett gäng ungar som inte kan varit mer än tretton år gamla. De spelar upp musiken på sina mobiler så där lite lagom högt så att hela tåget ska höra det, och helt plötsligt drar de igång Boten Anna. Det som förvånade mig mest var inte att de kände till sången utan att hela gänget sjöng med i den på vad som nästan måste karaktiseras som perfekt svenska! Den dagen jag kan sjunga en sång på melayu skulle jag bli väldigt imponerad av mig själv.

Imorgon bär det av till sista anhalten på denna delen av resan – Singapore.