söndag 15 mars 2009

Debuten avklarad

Sådär - då var den efterlängtade debuten avklarad. Det var lite nervöst eftersom det var första gången. Jag visste inte riktigt hur man gjorde och var rädd att göra fel. Jag tänkte att de andra skulle prata om det och skratta åt mig. Men det gick bra, riktigt bra. Så bra så att jag kommer göra det igen. Det kommer hända fler gånger.

Ja, surfa alltså - vad trodde ni?!?!

Klockan 07.00 imorse knatade jag de dryga 25 meterna ner till stranden för min första surflektion. Jag måste erkänna att jag inte var supertaggad i början då det var alldeles för tidigt, kallt i vattnet och framförallt - de flertalet hajattacker mot surfare som har skett de senaste veckorna har alltid skett antingen i gryning eller solnedgång. Men dessa tankar skingrades ganska omgående...Den första halvtimmen ägnades åt att lära sig rida med de småvågor som redan hade brutits längre ut i havet liggandes på magen. Därefter gällde det att fånga dem stående vilket var betydligt svårare. Men jag hade nybörjarturen på min sida och lyckades faktiskt ganska väl. Tur var väl det för jag visste att det fanns en risk att jag med mitt korta tålamod skulle tröttna ganska snabbt om jag bara fick lära mig hur man bäst trillade av en bräda för att inte slå sig. Den sista timmen fick jag prova på att surfa (dvs försöka stå upp och hålla balansen någorlunda) på de gröna vågorna, vilket är de större och obrutna vågorna längre ut. Även detta gick över förväntan och jag kan inte sluta längta efter min nästa lektion!

Eftermiddagen ägnades åt första "fotbollsträningen" med Europe United - det fotbollslag bestående av utbytesstudenter som vi registrerat till universitetets six-a-side. Vi hade bestämt oss för att mötas upp vid fyra-tiden nere i Bronte Beach för att lira lite och därefter grilla. Som vanligt i Sydney är det omöjligt att ens komma någorlunda i tid och folk droppade in mellan fyra och kvart över fem. Ännu mer som vanligt var det såklart killen som (skulle ha) bollen som kom sist. Nu visade det sig att han inte hade hittat en, men vi lyckades låna en av några vänliga själar på stranden. Tyvärr fick vi avbryta efter en halvtimme då himlen öppnade sig och regnet börjat vräka ner. De senaste dagarna har alla följt samma mönster. Strålande solsken på dan följt av åska, blixtar och ösregn på kvällen. Det blev dock en liten grillning när det slutat regna och det visade sig dessutom att ett trettiotal andra utbytesstudenter från vårt universitet hade kommit på samma tanke. Det är väldigt tacksamt att grilla här nere då det står gasgrillar uppställda på rad längst stranden redo att användas bara man trycker på en liten svart knapp.

Man träffar väldigt mycket folk och lever ett ganska bekvämt liv som utbytesstudent men jag måste också erkänna att jag verkligen börjat sakna att umgås med riktiga vänner. Folk man känner sedan länga och bara kan vara sig själv med. Personer som man inte behöver ställa samma uttjatade frågor som varifrån de kommer eller vad de läser för någonting. Människor som man känner utan och innan. Vänner som man kan sitta tyst med i flera minuter utan att det känns dumt och man måste komma på något konstlat att säga bara för att bryta tystnaden.

Allmäna observationer:

Irländska kan vara den fulaste av alla engelska dialekter.

Amerikanerna här nere fortsätter att ge mig vatten på min kvarn. Idag berättade en kille att när de snöade hemma hos honom senast och han var för lat för att skotta kom han på den briljanta idén att köpa en "fire-blower" för att smälta all snö (detta kan alltså köpa i närmaste vapenaffär i USA tillsammans med valfritt vapen). Det enda han inte tänkte på var att sopa undan vattnet, så det smälte till is med resultatet att när han körde upp med sin bil på garageuppfaren fick han sladd och körde rakt in i garagedörren.

Det saknar all logik i rugby/amerikansk fotboll när det redan ligger typ nio killar i en hög och slås om en boll som ligger underst och det kommer ytterliggare en kille och slänger sig över dem. Vad hoppas han på att åstadkomma egentligen?

Varför får man maten på McDonalds här nere i en papperspåse även om man ska äta på restaurangen?

Det var allt för denna gången! Jag hoppas ni mår väl!

tisdag 10 mars 2009

Lite allt möjligt

Då har jag avklarat de första föreläsningarna/seminarierna i de tre kurserna jag ska läsa i början av terminen. Den fjärde börjar ju inte förrän i maj.
En del saker är sig lika, andra inte så mycket...Den för mig självklara akademiska kvarten gäller inte (officielt) här nere vilket jag inte riktigt hade insett den första dagen. Då jag kom instövlandes en kvart sen första dagen och hela klassrummet var fullt av människor som satt och lyssnade på en malande professor slog det mig att det här med akademiska kvarter hänger ihop med att fattiga studenter för några hundra år sedan inte hade råd med klockor och fick lyssna efter kyrkornas klockslag och då visste att de hade en kvart på sig att bege sig till föreläsningarna. Det gäller alltså inte i länder vars universitet grundades efter andra världskriget. Samtidigt verkar jag räddas lite av att australiensarna verkar ha influerats en hel del av manjana-kulturen då ingenting någonsin har börjat eller varit i tid här!

Kurserna jag valt är precis så slappa som de verkade när jag började. I två av dem har vi ingen obligatorisk kurslitteratur, bara "rekommenderad läsning" och i den tredje har vi ett studiekompendium. Sportskursen inleder varje föreläsning med en timmes filmvisning och dispute resolution-klassen går mest ut på att leka lekar (förutom för några små föreläsningar då man istället får tillfälle att uppdatera sin blogg så som jag gör precis nu!)

Förutom att australiensarna har blandat ihop såväl årstiderna som på vilken sida av vägen man ska köra på, står man tydligen även på fel sida i rulltrapporna. Det fick jag erfara när jag stod på "fel sida" och höll på att bli nersprungen i morgonrusningen. Det är väl kanske relativt naturligt med tanke på att de har vänstertrafiken men en sak som det däremot inte finns någon som helst logik bakom är varför vattnet i en vask cirkulerar åt fel håll när det rinner ner i avloppet!

Saker som däremot känns familjära är juristernas antagonism med ekonomer. När professorn i cyberspacelaw-kursen (som är öppen för icke-jurister) frågade om det fanns någon som läste något annat vetenskapligt ämne räckte några studenter upp handen. När de förklarade att de läste medicin och fysik nickade han gillande, men när den tredje studenter berättade att han läste ekonomi skrockade professorn och gjorde det tydligt att han frågade efter vetenskapliga ämnen.

De amerikanska utbytesstudenterna är duktiga på att bekräfta alla stereotypa fördomar man har om amerikaner. Killarna är lite buffliga, går alltid klädda i sina basketlinnen och keps på huvudet medan tjejerna är lite yngre, alltför spacklade, har så lite kläder på sig som möjligt och fnittrar lite för högt åt allt möjligt. De tar för givet att alla känner till varenda lite byhåla i deras land som de kommer från samtidigt som de är helt övertygade om att Europa är ett land. Dessutom har de inte, enligt mig, dialekten till sin fördel. Jag tycker faktiskt inte att amerikanska låter särskilt intellektuellt...

Nu har jag äntligen fått internet hemma men kan också konstatera att i det avseendet är Australien något av ett u-land. Man kan välja mellan ett abonnemang eller ett slags "kontantkort" där man köper ett antal GB som man betalar för i förväg och sedan kan använda tills GB tar slut. Men även med abonnemangen har man bara ett begränsat antal GB, därefter kapar de ens hastighet till i princip obefintlig. Inte för att det skulle göra någon skillnad direkt då det snabbaste bredbandet som de lanserar som "För heavy users" är på hela 1 Mbit/sek. Dvs hälften av Com Hems small-paket på 2 Mbit/sek för de som bara använder internet till att läsa tidningar och skicka mejl...

Saker jag saknar hemmifrån: Familj, vänner och svenskt godis!!

söndag 8 mars 2009

Mardi Gras

Tillbaka i Sydney på lördagsmorgonen och precis i rätt tid för avslutningen på den stora gay-festivalen Mardi Gras som pågått ända sedan jag kom. Festivalen avslutades med en traditionell parad i sann Pride-anda. Halva stan hade spärrats av för att göra plats för festivaltåget och vi var ute i god tid för att kunna få en skymt av den. Lite för god till skulle det visa sig. Det hade nämligen florerat otaliga rykten om vilken tid tåget skulle börja – allt mellan 19 till 23 och att tåget redan hade gått på förmiddagen. Vi var på plats runt femtiden bara för att inse att sanningen låg någonstans mitt emellan, kvart i åtta skulle marschen börja. När den väl sparkade igång var vi ordentligt trötta på att stå och vänta men piggnade snabbt till lite. Det var alla sorters människor, motorcyklar, lastbilsflak, färger, utklädnader och musik som promenerade förbi. Slående var alla budskap som grupperna stod för. Det var alltifrån det mer väntade jämlikhet för alla till det lite mer otippade om stöd till offrena för bränderna utanför Melbourne. Men det som imponerade mest på mig var faktiskt statsapparatens och myndigheternas manifestation. Det var poliser, brandmän, ambulanspersonal, militär, lokaltrafik och politiker som tydliggjorde att de stödde och verkade för HTB-rörelsen. Och då inte bara de som själva var homosexuella utan även deras vänner, familjer och kollegor. Detta i ett land där homosexualitet var kriminellt för bara ett tjugotal år sedan. Detta i samma stad där den första paraden för 31 år sedan avbröts genom att polisen, efter att ha trakasserat deltagarna under hela marschen, misshandlade de sista tappra deltagarna, och tidningarna morgonen därefter publicerade namnen på tre hundra deltagare vilket ledde till att flertalet av dem fick sparken från sina jobb.
Utvecklingen går snabbt framåt, som tur är!

lördag 7 mars 2009

Tasmanien – Under down under

På måndagen begav jag mig iväg tillsammans med min roomie Maya, tysken Richi och de två holländarna David och Nanda till den lilla ön söder om Australien känd som Tasmanien där vi hyrde en bil och planerade att bilen norrut längst västkusten, sedan rakt österut och sedan neråt längst östkusten.


Det började lovande i ”huvudstaden” Hobart med ett schysst hostel, hyfsat utbud av såväl restauranger som barer och, vad som senare skulle visa sig essentiellt, mobiltäckning. Därefter var det campingplatser, lokala hak som slutade servera mat efter klockan åtta och svindyra telefonautomater för hela slanten. Men framförallt – en enastående vacker natur. Sagen om ringen spelades visserligen in på Nya Zeeland men Tasmanien hade lika gärna kunnat vara skådeplatsen. Framförallt västkusten bestod i princip bara av stora berg, höga vattenfall, drygt 80 meter höga träd och gigantiska grönområden. Detta fick sin förklaring när vi fick veta att 40 % av det tasmanska landsytan utgörs av nationalparker. Vi började en bergsklättring vid nere vid en sjö i strålande sol och avslutade den 1400 meter högre upp vid snötoppar och regn! Regnet var tyvärr ett allestädes närvarande sällskap under resan upp för västkusten.
Sista dagen bilade vi ner för östkusten och stannade vid Wineglass bay. Efter drygt en och en halv timmes trekkande kom vi fram till en helt orörd vit sandstrand där det skuttade fram wallabees längst strandkanten och hoppade delfiner ute i vattnet. Solen hade också spruckit sig fram mellan molnen så i hann med några lata timmar vid stranden efter allt vandrande de föregående dagarna.


I övrigt kan sägas om (vissa delar av Tasmanien) att det kändes som att man hamnat drygt hundra år tillbaka i tiden. Många av byhålorna såg ut som tagna ur en 1800-talsfilm alternativt från den amerikanska landsbygden i söder. Pubarna befolkades enbart av medelsåldersmän som drack öl, pratade oförståelig engelska och roade sig själva med att dra ner byxorna på varandra hela kvällen. Ska tilläggas att ingen av dem hade några kalsonger. Richis kompis Adam som bor på Tasmanien och som vi mötte upp en av kvällarna beskrev befolkningen ”a bit narrow minded” och människor som är misstänksamma mot främlingar och direkt fientliga till saker som homosexualitet, människor av annan hudfärg eller ja..icke-tasmanier i allmänhet faktiskt. Vi hade turen att slippa uppleva denna sida av Tasmanien, bortsett från några misstänksamma blickar när vi irrade runt i byarna efter mörkrets inbrott (för det mesta letandes efter boende eller mat).


Jag kan ju konstatera att det här med skor inte verkar vara min grej för tillfället. Efter att ha blivit av med mina skor hos en skräddare i Hoi Ann har jag klarat mig runt med mina flipflops vilket gått alldeles utmärkt tills de två föregående lördagarna då Sydneys nattliv tydligen kräver att man har ordentliga skor på fötterna (gäller dock av någon outgrundlig anledning bara killar, tjejer kommer som vanligt alltid in). Första lördagen fick jag låna ett par vit-rosa gympaskor av en tjej på förfesten men nästa lördag var jag förutseende nog att köpa mig ett par vita finskor. Det visade sig att de inte skulle komma till någon större användning då klubben vi gick ut till inte hade något sko-tvång. Däremot tyckte jag de var desto händigare när jag kunde packa ner dem inför Tasmanienresan. Det tyckte jag inte när vi var framme. Efter fyra dagar av regn, lera, trekking och bergsklättring var det inte mycket kvar av dem när vi var tillbaka i Sydney. Det lilla som var kvar slängde jag i tvättmaskinen då jag hoppades kunna rädda dem. Jag har nämligen i hela mitt liv fått höra från höger och vänster att man kan tvätta skor i tvättmaskin, något jag alltid ställt mig väldigt skeptiskt till. Det borde jag ha fortsatt göra. Efter en dryg timme i tvättmaskinen var det i princip bara små tygbitar kvar av skorna… Jag är alltså tillbaka till ruta ett – ett liv utan skor och bara flipflops.

söndag 1 mars 2009

Strandhäng, party, vinfestival och hemlagat – Helg nr 2

Lördagen inleddes med att jag flyttade in i den nya lägenheten, och det var faktiskt en obeskrivligt skön känsla att få en fast punkt i tillvaron. Jag hörde av mig till Åsa, en svensk tjej som jag träffat på Saras Swedish dinner förra helgen, och som jag visste bodde nere i Bondi. Det slumpade sig inte bättre än att hon var nere på stranden med ett stort gäng svenskar så det var bara att bege seg ner dit och sola lite.

På kvällen var vi hembjudna till danskarna på förfest och om världen någonsin har upplevt en kollektiv bitterhet/avundsjuka så var det denna kvällen. Som jag tidigare nämnt håller inte husen här nere riktigt samma standard som vi är vana vid. När vi kom in på danskarnas gård och såg den mysigt belysta gången och den millimeterklippta gräsmattan avfärdade vi det som en snygg yttre fasad som försökte släta över de inre skavankerna. Bara det att det inte fanns några skavanker. Vi klev in i en lägenhet som ser ut att vara tagen från någon av Manhattans dyraste områden. Bara vardagsrummet var större än hela min nya lägenhet och allting var toppmodernt. För att göra det hela ännu bättre har killarna en utsikt från balkongen (och soffan) över Harbour Bridge och operahuset. De pyttsar inte mindre än 20 000 kronor i månaden för stället och förklaringen ligger i att det tydligen är ganska enkelt att få väl tilltagna resestipendier från de danska byråerna som juriststudent. Killarna uttryckte det som att de i princip befinner sig på en betald semester. Själv hankar man sig fram på CSN snåla ”studiemedel” och med tanken på att den svenska kronan i princip är värdelös kan jag berätta att den räcker ännu mindre än den gör där hemma.

På söndagen var jag så där lagom seg som man kan vara efter en utgång på lördagar och kom inte upp förrän två. Jag hade nog legat kvar ett par timmar till om inte Sara tvingade in mig till Hyde Park inne i stan där det pågick en vinfestival. Jag var faktiskt inte så där jättesugen på att dricka vin efter gårdagskvällens utgång men det var ändå en upplevelse. Hela Hyde Park hade förvandlats till en marknad där vinproducenter från alla Australiens vindistrikt ställde ut och bjöd på smakprov på deras viner. Det fanns även hel del matstånd och den kulinariska upplevelsen ackompanjerades av liveband utspridda runt om i parken.

På kvällen gick jag och storhandlade och ställde mig att lagade mat för första gången i år. Jag tycker viserliggen att det är kul att laga mat men trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta det så här mycket. Det var riktigt gött att få slänga ihop en spagetti med köttfärssås där spagettin var kokt exakt så löst som man ville ha den och köttfärssåsen kryddad precis som den ska vara. Jag kunde till och med se det trevliga i att diska upp efter mig, och då har det gått långt! Därefter blev det en kopp te i soffan med Maya. Jag tror jag kommer gilla det här med att dela boende. Bortsett från korridoren ute på Kantorn har jag aldrig bott med andra, men det är (hittills) ganska skönt att alltid ha folk omkring sig. Även om det kan vara skönt att ibland få vara för sig själv kan det även bli ganska ensamt i en tom lägenhet. Om man dessutom är lite bekväm av sig som jag är det guld värt att bo ihop med drivna människor.

Mina roomies förklarade imorse att de planerar att åka till Tasmanien imorgon med ett par andra utbytesstudenter och bila runt. De har redan kollat upp flyg, bokat en bil och hostel för första kvällen. En av mina principer här nere är att försöka vara så spontan som möjligt och även göra sådant som jag i vanliga fall kanske inte hade gjort där hemma så imorgon åker jag iväg till Tasmanien med fyra människor som jag inte hade träffat förrän för två dagar sedan.