Tillbaka i Sydney

Då var jag tillbaka i Sydney efter ett par veckor på resande fot. Efter de två veckorna på Nya Zealand väntade en vecka hemma i Malmö med familjen vilken planerades i sista sekund. Ibland händer saker här i livet som gör att man måste ändra sina planer lite men det var en välbehövlig vecka som dessutom gjorde att livet här nere kommer kännas mycket lättare den resterande tiden.

Under resan på Nya Zealand hade jag lovat mig själv att inte tappa bort något efter att hittills blivit av med en kamera, visa-kort, ett par skor och lite annat smått och gott. Jag finkammade säng och rum på varje på hostel när det var dags att lämna och trippelkollade mina värdesaker ett par gånger om dagen. På söndagen fick jag skjuts ut till flygplatsen av min nyfunne Sydney-vän som jag hoppat fallskärm med. När han släpper av mig och vi som bäst utbyter lite artighetsfraser erbjuder han sig att öppna bagageluckan så att jag kan ta ut min väska. Och i samma ögonblick slår det oss båda att jag aldrig lyft in någon väska - varken i bagageutrymmet eller någon annanstans i bilen. Jag har glömt den på kontoret där vi bokade fallskärmshoppet då jag ställde väskan där i väntan på våra bilder och vi gick och käkade lunch. Så mycket för att komma ihåg saker. Som tur är hade min nyfunne vän inget bättre för sig den eftermiddagen och dessutom vänligheten att köra mig såväl tillbaka till stan som till flygplatsen igen (vilket iochförsig bara var en 7-8 minuters körning i det lilla Queenstown). Jag vidhåller att australiensare är hur trevliga och hjälpsamma som helst!

I Sydney skiner solen fortfarande även om det börjar bli lite kallare. Eller tja, det här med kallt är ju uppenbarliggen en ren definitionsfråga. Vädret här är fullt jämförbart med den svenska våren jag upplevde och njöt mycket av förra veckan. Men min aussi-mate Ricky förklarade för mig att det visst är kallt och det är det varje dag som han måste ha på sig en tjock tröja på överkroppen. Jag tog tillfället i akt och förklarade att för oss är det varmt varje dag vi klarar oss med bara en tröja.

I kommande maj månad har jag tre större uppsatser och lite mindre uppgifter som ska in men det ska verkligen bli skönt att komma igång och börja göra någonting produktivt. Resa och glida runt i all ära men jag måste erkänna att i längden tror jag inte man mår bra av att inte göra någonting alls. Jag tror att jag behöver något av en struktur på min vardag (eller i vart fall en vardag) och lite hjärnstimulans för att trivas som bäst då det vissa dagar kan kännas som en emotionell berg-och-dal bana att vara på utbyte så långt ifrån det välbekanta, vänner och familj.

Trots (eller snarare kanske tack vare) att jag har varit borta har vårt fotbollslag European United tagit ännu en skalp och spelat en oavgjord match vilket betyder att vi efter att den första rundan är avslutad har tagit fyra segrar, spelat en oavgjord och kommit på första plats i tabellen. Inte dåligt för ett gäng grabbar som aldrig känt varandra förrän första matchen. Nu kommer grupperna göras om där de tre främsta i de båda grupperna slås ihop till en ny grupp, och det samma gäller för de tre sämsta i varje. Det kommer bli intressant och betydligt tuffare då de två lagen som medföljer oss är dels det första laget vi mötte och som vi nätt och jämt besegrade tack vare att de inte hade några avbytare och därmed blev alltför trötta mot slutet och dels det andra utbytes-studentlaget som vi endast klarade oavgjort mot trots att de spelade med en man mindre p.g.a. bristande manskap. Det kanske förresten säger något om hur stor (läs obetydlig) fotbollen är här nere två det är två lag bestående av för varandra okända utbytesstudenter som ligger i topp.

Idag var första dagen i skola på ett tag och jag slås återigen av hur nivån på vissa kurser alltför mycket påminner om gymnasiet. Den ena av de två grupper som skulle delta i en debatt idag kunde inte göra det för de hade inte förstått att det var dom som skulle delta och min debattgrupp bad vår lärare skjuta fram vår debatt ytterliggare en veckan för de hade alldeles för mycket att göra i skolan.

Nu är det dags att övergå från ord till handling (bokstavligt talat) då jag ska slå slag i saken och börja plugga lite. Börjar få dåligt samvete då EM sitter här bredvid mig och är hur flitit som helst...

Fritt fall i 200 km/h i 45 sekunder från 4000 meter

Hur beskriver man det här bäst då?
Nervositet? Ångest? Rädsla?
Eller...
Spänning, förväntan och slutligen eufori?
Kanske en blandning av allting..

Efter mycket om och men, tvekande, velande och funderande beslöt jag mig för att boka ett fallskärmshopp över glaciären Franz Jossef tidigt samma morgon som vi skulle lämna stan. Efter en natt av (mar)drömmar fick jag på morgonen veta att det hela blev inställt p.g.a. dåligt väder. Jag kan fortfarande inte avgöra om den spontana känslan var besvikelse eller lättnad. Jag gjorde ytterliggare ett försök två dagar senare, i Wanaka. Återigen blev det inställt i sista sekund efter en natt fylld av obeskrivbara känslor. Sista "chansen" skulle bli i Queenstown. Väl framme på torsdagen fick vi veta att det var fullbokat fram till söndag då de hade ett par platser lediga runt lunchtid. Då jag skulle flyga söndag eftermiddag bokade jag en plats mot löfte om att de skulle släppa av mig på flygplasten direkt efter då det skulle vara min enda chans att hinna med flyget. Söndagen ägnades åt att ömsom hoppas på att de tunga molnen skulle lätta upp, ömsom hoppas att molnen skulle bli ännu tätare och dimmiga så att jag skulle lämna NZ med iallafall tron om att jag gjort ett försök att hoppa.

Väl ute på flygfältet var det länge tveksam om jag och min nyfunne Sydney-vän som skulle hoppa samtidigt som mig skulle få komma upp i luften. Vi stod uppkittade och klara och väntade bara på att piloten skulle komma tillbaka ner på jorden och hämta oss. Den första signalen han gör är att han drar med fingret över halsen - vilket för normalt funtade människor hade tolkats som ett hot eller fara. Tydligen inte för fallskärmshoppare eftersom det fick min instruktör att spricka upp i ett leende och satte av i högsta fart mot planet. Vi trängdes oss in i ett flygplan som var så lågt i takhöjd att jag inte kunde stå rakt upp på knä och så trångt att jag fick sitta i knäet på min instruktör. Dessutom gick inte skjutdörren igen ordentligt utan en annan kille fick sitta och hålla emot hela resan upp. Vid det laget hade jag tagit både en och två funderingar över vad jag egentligen sysslade med och hur jag värdesätter mitt liv. Efter drygt fem minuter i luften får jag klapp på axeln av min instruktör vilket var signalen - hasa dig mot dörren, öppna den och sätt dig med benen utanför planet. Då stängde jag av. Känslor och tankar blev bara blanka. Jag tror det är så man måste förhålla sig första gången man ska slänga sig ut ur ett flygplan på 4000 meters höjd med bara en annan människa och en ryggsäck på ryggen. Detta då man i vanliga fall inför varje flygning i hela sitt liv har blivit välgödd med information om säkerhetsbälte, nödutgångar, syrgasmaskar och flytvästar. Här fanns det inga säkerhetsremmar, bara en utgång och verkligen inga västar av något slag.

Tillbaka till flygplanet. Efter ett par sekunders sittandes med benen dinglande i luften och ett krampaktigt tag om flygplanets alla möjliga och omöjliga delar som gick att hålla fast i får jag en ordentlig knuff i ryggen och börjar falla - och faller - och faller - och faller. I 200 km/h, i 45 sekunder faller vi från 4000 meters höjd. Och känslan är obeskrivlig. Tidigare känslor som rädsla, nervositet och ångest försvann i samma ögonblick som vi hoppade och jag överväldigades av dess motsatser. Adrenalinet pumpade för fullt och en frihetskänsla väldes över mig. Det var bara att njuta av det faktum att man föll fritt mot marken och veta att man var i trygga händer. Efter de fyrtiofem sekunderna poppade fallskärmen ut och därefter väntade en betydligt långsammare färd neråt i ytterliggare fem minuter. Nu kunde man börja samliga tankarna och njuta av den fina utsikten över bergen och sjöarna runt Queenstown. Ett par minuter senare stod jag återigen med fötterna tryggt på jorden och ett gigantiskt leende i ansiktet som jag trodde skulle försvinna när jag somnade men som fanns kvar när jag vaknade nästa morgon.

Riverboarding

Riverboardingen som jag hade ägnat lördagen åt och som jag hade bland de högsta förväntningarna på bland aktiviteterna här nere var något av en besvikelse. Som jag förstod det skulle man åka nedför en flod på en bodyboard i drygt 8 kilometer och under tiden njuta av utsikten och skumpa lite på vågorna. Det visade sig snarare vara en utmaning som borde vara med på Ironman eller något liknande. Vår chaufför hade visserligen varnat för att det skulle vara den mest fysiskt krävande aktiviteten på Nya Zealand men kombinationen av att han brukade överdriva lite och att övriga aktiviteter inte varit så ansträngande gjorde att jag tog lätt på hans ord. Det borde jag inte ha gjort. Strömmarna i floden var riktigt starka och drog allt som oftast en ut mot klipporna samtidigt som vågorna kom sköljande över en i parti och minut och man knappt hann hämta andan och rensa lungorna från vatten innan det var dags för nästa kallsup. Den mesta av tiden gick alltså åt att hålla sig flytande och andades istället för att ha kul. Det var en upplevelse att prova på men jag skulle varken göra om det eller rekommendera det.

Fran Wanaka till Queenstown med en svang forbi Milford Sounds

Pa onsdagen lamnade vi Franz Josef med destination Wanaka. En ganska liten, men mysig, by som framst bjuder pa en vacker naturomgivning. Pa eftermiddagen blev det en tur till Puzzling World. Intradet pa tio dollar, drygt femtio kronor, kan ha varit de mest valspenderade pengarna hittils pa Nya Zealand. Forst fick man vandra runt i fyra olika illusionsrum dar allt man tagit for ratt och riktigt vandes upp-och-ner. Stor blev liten och rak blev sned. Det ar ganska svart att forklara men stallet kan nog bast sammanfattas med att det innefattande ett lutande biljardbord dar bollen rullades uppat av egen kraft och att jag var bade snurrig och illamaende nar jag gick ut ur ett vad som syntes vara ett helt vanligt rum. Pa kvallen var det dags for karaoke och lika skeptiska som folk brukar vara infor - lika bra drag var det pa scen nar folk borjade slappa loss.

Pa torsdagen akte vi vidare till Queenstown, tillika min sista destionation pa den har resan. Queenstown ar framst kant for att vara ett upplevelsernas mecka dar man kan gora allt fran att slanga sig ut fran en bro 134 meter over marken och studsta tillbaka upp med hjalp av ett rep fast runt fotterna, a.k.a. bungyjump, till att aka forsranning ner for en rasande flod endast flytande pa en liten brada. Da vi kom fram for sent for att gora nagot vettigt blev det ett par akturer pa ludgen vilket ar en slags go-cart bilar som man kor i skarpa kurver ner for en backe. Da vi var ett gang pa nio stycken var det betydligt roligare an senast jag gjorde det ensam i Singapore omgiven av smabarn som stod still och blockerade vagen.

Fredagen dedikerades till Milford Sounds vilket ar en stor fjord ute pa vastkusten, ganska snarlik fjordarna i Norge sags det. Jag hade hort att detta skulle vara en av de absoluta hjodpunkterna pa Nya Zealand som absolut maste goras. Kan inte riktigt forneka att det var en storslagen vy men tyvarr fordunkaldes utflykten lite av att regnet oste ner och molnen hangde tattare an nagonsin. Det var darfor lite svart att motivera den fyra timmar lange bussresan dit, enkel vag, for en tva timmars battur runt i fjorden.

I min Dispute Resolution kurs gjorde vi ett grupparbete for nagra veckor sedan om en fiktiv Facebook-konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgtagarna hade uttalat sig nedsattande om kunder till foretaget pa Facebook varpa arbetsgivaren ville avskeda dem. Killen som spelade arbetsgivare ville aven hota med att heltidsanstalla folk som skulle overvaka de anstalldas aktivitet pa Facebook. Ganska lojluigt och verklighetsframmande tyckte vi andra. Enda tills han skickade oss denna lanken idag.
http://www.smh.com.au/news/technology/web/2009/04/17/1239475038317.html

Nio poang for tre matcher, ny arena och stabilt spel - vill inte ga sa langt som vissa kvallstidningar verkar gora och tala om guld men arets upplaga av MFF ser faktiskt hogintressant ut. Maste erkanna att jag njot extra mycket av 0-1 segern borta mot gnagarna, de ar de basta (ja, alltsa inte gnagarna utan uddamalssegrar). All heder till Jens dock var stor nog att bjuda mig pa en nagorlunda sanningsenlig SMS-uppdatering trots att hans sympatier av nagon outrgrundlig anledning lag hos motstandarna.

Nu borjar dagarna ta slut och pa sondag ar det dags att lamna landet. Som tur var har jag sparat de tva basta aktiviterna till sist!

Glaciarvandring i (pa) Franz Josef

Pa mandag eftermiddag kom vi fram till den lilla byn Franz Josef som egentligen endast ar valkand for att den ligger vid foten av den dryga 3000 meter hoga glaciaren Franz Josef. Pa mandagen var det for sent for att borja klattra sa det blev istallet en omgang paintball i osregnet. Var busschauffor hade lovat att spela en omgang i bara sina boxer om vi lyckades namna 10 kroppsdelar med tre bokstaver i sig (pa engelska) pa tva minuter. Han hade nog inte raknat med att 97 % av bussen skulle engagera sig och att alla utom jag av dessa dessutom har engelska som modersmal. Alltsa fick han lira den sista omgangen, dar lagen dessutom splittrades upp och alla motte alla, nastan naken i strilande, iskallt regn. Efter matchen vantade ett par timmar i den 40-gradiga utomhuspoolen som hostelet stallde till forfogande.

Pa tisdagen var det dags for en heldagsvandringen pa glaciaren. Efter femtion minuters bussakande och ytterliggare tre (!) kilometers vandring var vi framme vid dess fot. Darefter delades vi in i grupper om elva och sen var det bara dags att borja klattra. Vissa partier var flakare dar man bara kunde vandra runt och lata sig imponeras av detta gigantiska isberg medans andra delar bestod av tranga passager som man fick klamma sig igenom eller sma tunnlar som man fick krypa fram i. Pa vissa stallen hade isen smallt till en liten vattenpol med klarblatt vattnet. Efter ett par sekunders tvekan smakade jag pa det, och det kan ha varit det friskaste vatten jag nagonsin druckit. Om ni inte tror mig ar det bara att kolla pa en av bilderna jag forhoppningsvis kommer lyckas ladda upp. Vad jag daremot avstod att gora, aven om det var valdigt frestande, var att slicka pa isen och se om tungan skulle fastna.
Langst var i truppen gick var guide Bruce som narmast liknade William Wallace i Braveheart. Med ishackan i hogsta hugg hackade han fram stiger, trappsteg och passager pa stallen dar folk inte gatt tidigare och jag tvekar inte en sekund pa att han skulle vara kapabel att bygga ett nytt ishotell pa en halvdag. Pa kvallen vankades det turnering i stex-sax-pase nere i hostelets bar med min i Sverige (nastan) alltid fungerande taktik holl inte hela vagen och jag akte ut i kvartsfinalen.

Forhoppningsvis kommer jag lyckas ladda upp lite bilder for en gangs skull nu nar jag har kopt en ny kamera. Det blev en Ricoh R8 som verkar ta valdigt schyssta bilder om man tar sig tiden att mecka lite med alla avancerade installningar men det blir inte klockrent om man bara tar upp och trycker av (som man oftast gor). Om nagon har nagon erfarenhet av Ricoh far ni garna dela med er!

Lite alla mojliga och omojliga tankar

Man hinner bada tanka och prata ganska under heldagar av bussakande sa har kommer lite gott och blandat fran den senate tiden.

Sveriges socialforsakrings- och utbildningssystem ar faktiskt ganka unikt inser man nar man pratar med folk fran lite har och dar. Inte bara att man kan ta en (flera) universitetsexamen helt gratis, man far dessutom pengar for att plugga (hellre lite pengar an inget alls)och har dessutom mojlighet att komma ivag vart som helst i hela varlden for att "plugga" en termin eller tva.

Killen bredvid mig pa bussen har samma kamera som jag agde innan den blev stulen (for andra gangen). Jag blir lika bitter varje gang han tar upp den for att foto.

Kom pa att jag kanske inte riktigt har preciserat hur jag tar mig runt har nere pa Nya Zealand. Jag aker buss runt den sodra on med ett foretag som heter Kiwi Experience. Det ar en s.k. hop-on hop-off buss med samma koncept som det later. Man hoppar av i en stad, stannar sa lange man vill och hoppar pa bussen nar man vill vidare. Kiwi erbjuder saval att boka boende som aktiviteter pa kommande destination (vilket ar ganksa bekvamt ibland) men man kan ocksa valja att bara anvande dem som ett transportmedel. Det schyssta med att bo pa hostelet de ordnar ar att de flesta andra man umgas med pa bussen bor dar och pa kvallarna blir det ofta ganska schysst hang i baren.

Pa Nya Zealand finns det fyrtio miljoner far - vilket ar tio ganger fler an manniskor.

Premiaren pa Nya Malmo Stadion verkar ha infriat de flesta forvantningar och det blev val inte samre av att det blev en bekvam 3-0 seger. Imorgon krossar vi rattorna. Jens - om du vill kan du satta in den dar tjugan direkt sa slipper du rantan!

Nar Sofie var pa besok var vi pa en ghost tour nere i The Rocks vilket ar en stadsdel angransande till hamnen och operahuset. Det var ett tillhall for fulla sjoman och ljusskygga ungdomsgang. Tydligen har uttrycket "Saved by the bell" sitt ursprung fran the Rocks. Nagon gang mellan det av britterna koloniserade Australien och idag graserade boldpesten som varst. Man begravda allt och alla som inte andades for studen och rakade da aven begrava folk som lag i koma, men inte hade avlidit. Darfor band man fast deras hand till ett rep, och repet till en klocka over marken. Om den "dode" vaknade i sin grav, kunde han bara rycka lite med handen for att tillkalla uppmarksamhet och bli uppgravd. Laskigt!

Jag kan kopa att engelsmannen bade kor pa fel sida gata och gar fel i rulltrapporna men varfor spelar de kort moturs??

Nar britterna och Maori-folket, ursprungsbefolkningen pa Nya Zealand, slot fred 1840 och signerade Waitangi-traktatet skiljde sig tydligen den brittiska oversattningen fran den pa maori. Nar det i den brittiska version stod att britterna skulle fa suveranitet over marken stod det i den maoriska versionen att de endast skulle fa ratt att styra. Detta har lett till att en tribunal satts upp som frangangsrikt lyckats losa en hel del dispyter mellan marori-stammar och den Nya Zealandska staten. Tydligen sa framgangsrikt att regeringsforetradare fran landerna med liknande problematik, bl.a. Kanada, kommit for att se och lara. Och jag tror dessutom att jag hittat ett intressant uppsatsamne for min kurs i Dispute Resolution.

Det var allt for den har gangen!

Jetboating i Westport

Langfredagen spenderades i Nelson pa norra sydon. En dryg timme utanfor Nelson ligger vad som ska vara den valdigt vackra Abel Tasman nationalparken. Tyvarr kom vi fram sa sent pa eftermiddagen och skulle lamna sa tidigt pa lordagsmorgonen att det inte hanns med. I Nelson agnades kvallen at en olprovning pa hostelet och inte mycket mer.

Pa lordagen bar det av till Westport dar det vankades jetboating. En jetboat ar en ganska snabb och framforallt smidig bat som kan svanga runt 360 grader pa en femoring. Hela tjusningen gar ut pa att kora i hog hastigthet rakt mot klippor for att bara nagon meter i fran det tvarvanda pa skutan. En ganska rolig upplevelse men jag hade hoppats pa en lite storre adrenalinskick.
Kvallen i Westport agnades at en trebenad pubrunda - vilket pa ren svenska betyder att man knyter ihop sitt ena ben med en annan persons och sedan hanger man ihop resten av kvallen. Jag fick en ganska trevlig engelska till sallskap och vi hade kul ihop - tills jag fick veta att hon hade tagit studenten och var -91a. Da sparkade istallet aldersnojjan in.

Pa sondagen akte vi vidare till Lake Mahinaupa dar hela syftet med besoket var en helkvall pa ett hostel som drivs av en 83-arig ung gubbe. Varje kvall ordnar han en temafest pa sitt stalle och har gjort sa i fyrtio tre ar. Han halsar alla sallskap valkomna personligen och ansvarar for att grilla upp stekar till allihopa. Pa sondagen var vi 83 st! Ganska imponerande far man saga. Temat for kvallen var ABc - anything but clothes. Man fick alltsa ha pa sig precis vad man ville - utom klader. Det mest innovativa var en kille som blaste upp ett gang balonger och band runt hela kroppen och en annan som pa nagot satt lyckades tra pa sig sin ryggsack. For egen del lyckades jag av en svart sopsack gora ett par taights, en mantel och maskera mig till nagon slags superhjalte.

Tyvarr verkar det inte som att det blev nagot resesallskap har nere pa Nya Zealand. Jonas som skulle mota upp i Westport ar fast i Sydney da han har fatt problem med sin flygbiljett.

Nu har tre engelsman, oberoende av varandra, svarat identiskt pa min fraga vad de ska gora pa sin stundande fodelsedag - I'll get pist. Enough said!

Det har med att resa ensam varierar verkligen fran dag till dag. Har man tur kan man traffa ett gang superharliga manniskor som man verkligen trivs och har roligt med for att nasta dag verkligen kanna av att man befinner sig ensam pa andra sidan jordklotet.

Ikvall ar det premiar for MFF pa Nya Malmo Stadion och ni ska veta att jag ar ordentligt bitter for att jag missar det. Enda sedan man stod pa Stortorget 2004 nar Malmo vann guld senast och skrek efter en ny stadion har jag vantat pa denna dag. Jag hoppas pa att fa hora rapporter hemifran och vilken storslagen invigning det var och hur Malmo spelade ut Orgryte efter noter. Om nagon vanlig sjal hade velat SMS slutresultatet hade det varit mycket uppskattat da matchen spelas mitt i natten har nere sa jag har inget mojlighet att kolla resultatet forran morgon darpa.

Hoppas ni haft en trevlig pask dar hemma!

Simmandes med delfiner i Kaikura

Tanken var en tidig avfärd från Christchurch till Kaikura där man
ska kunna kika på valar stora som fyra elefanter och simma med
delfiner. Kvinnan på hostelet hade varit väldigt tydlig med att jag
måste ta bussen 6.44 och allra senast 6.52 in till stan för att hinna
med Kiwi-bussen som ska ta mig runt sydön. Givetvis tolkade jag detta
som att det fick utmärkt att ta den senare bussen. När jag vaknar vid
6.30 är jag så nöjd att jag tom funderar på att sätta mig vid
datorn o surfa lite. Som den vettiga människa jag är, gjorde jag inte
det utan packade ihop och gick ut till busshållplatsen. Jag lyckades
även gissa rätt på vilket håll stan låg åt. Tyvärr var jag inte
lika vettig när det kom till höger-vänster-trafik-problematiken.
När jag som bäst står och väntar börjar jag fundera på varför
alla bilar som körde mot stan körde på andra sidan gatan och gör
sent om sider den ganska logiska kopplingen. Jag springer över på
andra sidan och börjar leta efter busshållplatsen jag ser bussen
komma farande. Som tur är stannar den för mig trots att jag bara
står längst trotoaren. Vad som inte var lika tur var att chauffören
inte hade någon växel och hennes vänligjet sträckte sig inte så
långt som till att åka gratis. En språngmarch I regnet, en
bensinmack, och två telefonsamtal senare sitter jag i en taxi som
bryter de flesta trafikregler för att få ner mig i tid till stan.
Lyckligtvis hinner jag precis i tid och det visade sig dessutom att
jag inte var den mest förvirrade människan på bussen utan killen som
la sin ryggsäck på en buss och sen hoppade av en annan.

Därefter gick torsdagen lite i antiklimaxens tecken. Hela resan upp
till Kaikura hade det pratats om valar stora som fyra elefanter och de
stora flockar med delfiner som man kunde simma med. Då jag inte kunde
bestämma mig bokade jag in valarna på torsdag eftermiddag och
delfinerna fem på fredag morgon. Väl på plats visade det sig att
valskådningen var inställd p.g.a frånvaron av valar att skåda. Jag
försökte boka om fredagsmorgonens delfinsimning till torsdagen då
Kaikura inte direkt är världens metropol men då visade det sig att
även denna var inställd på torsdagen p.g.a det stormiga vädret.
Nej, det är inte särskilt varmt på Nya Zealand om någon trodde det.
Dan fick istället ägnas åt Yatzi och kvällen åt vad som kan ha
varit världens längsta quizkväll med nästan hundra frågor..Det
blev lite uttjatat till slut som ni kanske kan ana...

Fredagen var desto bättre med uppgång fyra på morgonen. Därefter
skulle man slänga på sig våtdräkten och hoppa ombord på båten på
jakt efter delfiner. När vi såg ett stim var det bara att hoppa i och
försöka få deras uppmärksamhet. Det var riktigt häftigt när man
väl lyckades och de började simma runt en och hoppa upp och göra
volter i luften. Tyvärr kändes vattnet kallare än is och då det
blåste ganska kraftigt uppstod en kombination av sjösjuka och
nerkylning på samma gång. Jag har mått bättre om jag säger så.
Jag skippade de sista turerna, ganska nöjd med min morgon trots allt.

Polisforhor och en natt i cell

Ja, nu ar det inte sa dramatiskt som rubriken kanske antyder men det ar iallafall ingen underdrift att saga att australiensarna och nya zeelendarna har jarnkoll pa sina granser. Nar jag lamnade Sydney kravde de redan vid incheckningen en utresebiljett fran Nya Zeeland och dubbelkollade att mitt visum tillat mig att komma in i Australien igen. Darefter gick jag igenom den rigorosa sakerhetskontrollen och nar jag kom ut fran skatteaterbetalningskontoret dar jag fick igen momsen som jag betalade for min kamera blev jag inplockad av polisen for en extra sakerhetskontroll dar de scannade saval mig som min vaska efter sprangamnen.
Pa plats i Nya Zeeland skulle man forst ta sig igenom den vanliga visumkontrollen kompletterad med godskontrollen dar ge kontrollerar att man inte har med sig mat eller andra produkter som riskerar att skada den nya zeelendska saunan, vaxt- och naturlivet. Darefter blev jag aterigen stoppad av en polis for en sakerhetskontroll dar jag fick i princip uppge the storie of my life och syftet med min resa hit.
Till manniskorna i landerna dar allt ar upp-och-ners forsvar ska iallafall tillaggas att man alltid blir valdigt vanligt bemott och alltid med ett leende pa lapparna.

Natten i cellen ar annu mer odramatisk, men desto roligare. Hostelet jag bor pa i Christchurch ar namligen den gamla fangelset som de har byggt om. Man bor alltsa i gamla fangelseceller dar de stallt in lite sangar och nar man vandrar ner for korridoren sa ekar det sa dar monotont fran fotstegen precis som det gor i alla fangelsefilmer fran sextiotalet.

Dagen agnades i Christchurch som inte hade mycket sarskilt att bjuda pa. En smamysig liten stad med ett vader som narmast paminer om en riktigt kall hostdag i Sverige. Da det kommer bli en del vandrande i naturen och jag tankte undvika att gora samma tabbe som pa Tasmanien (komma dit i endast ett par tajta jeans och lite schysstare tygskor) akte jag och storhandlade vandrarkangor, mossa, vantar,ullstrumpor och ett par skona mjukisbyxor - allt for 350 kronor. Kan vara det basta kopet jag nagonsin gjort. Tanken var iallafall att denna utrustning skulle anvandas ute i naturen men med den kylan som radde har akte allt pa direkt sa fort jag kom ut fran affaren.

Imorgon borjar resan runt Nya Zeeland - forsta stoppet Kaikura.

Besök hemifrån

Det har ju inte blivit så mycket skrivande de sista tre veckorna men det finns faktiskt en såväl naturlig som, framför allt, trevlig förklaring till detta. Jag skrev ju för ett par inlägg sedan att jag framförallt saknade två saker. För två måndagar sedan slog mina önskningar in. Sofie kom ner för ett 16 dagar långt besök och hade dessutom med sig en hel påse godis som jag hade en förhoppning om skulle räcka ett tag men lyckades trycka i mig på några dagar.

Precis som jag skrivit tidigare har jag verkligen saknat att få umgås med någon som man känner väl och som man bara kan vara med. Umgås utan att behöva tänka efter vad man säger eller hur man säger det. Någon som man kan sitta tyst med utan att det uppstår någon pinsam tystnad. Allt detta och mycket mer fick jag när min söta flicka kom ner på besök. Då Sofie redan bott i Sydney tidigare slapp vi avverka alla tråkiga, obligatoriska sevärdheter utan kunde ägna oss åt höjdpunkterna istället. Kortfattat blev det goda middagar, en del sol, bad och grillning på "de fem stränderna", en promenad över Harbour Bridge där vi blev vänligt men bestämt informerade om att det kostade ett antal hundra dollar i böter att knata på fel sida bron som vi gjorde, en pjäs på Sydney Opera House och en trevlig utflykt längst "the food and wine trail" med Eva-Maria och David. E-M och David hade dessutom vänligheten nog att låna oss deras extrarum i deras lägenhet så att vi slapp trängas i min våningssäng med min roomie Liam.

Tyvärr har alla goda ting ett slut och i onsdags åkte Sofie hem och passade dessutom på att ta med solen hem till Sverige. Sedan hos åkte har det i princip regnat varje dag medan jag får ständiga rapporter om strålande sol och annalkande vårstämning där hemma.

På tal om något helt annat håller jag på att bli hur allmänbildad som helst tack vare Sveriges Radio P3 och de gigantiska avstånden i den här staden. Det kanske inte verkar som om kopplingen är självklar här men den finns. Olle tipsade mig nämligen för ett tag sedan att man kunde ladda ner P3 dokumentärer som podcasts, och eftersom man får räkna med en dryg fyrtio minuters enkelresa på bussen vart man än ska ta sig, så har jag hunnit avverka rätt många årtiondes historia.

Det har även hunnits med lite skolarbete och imorgon har jag en presentation tillsammans med två italienare om Bosman-domens legala implikationer på fotbollen. Det ska bli intressant att försöka förklara EU och de fyra friheterna för ett tjugotal sportstokiga amerikaner som tror att Sverige är en liten stad någonstans i USA (jag vet att ni säkert har hört det förut - men denna gången är det inget skämt). Italienarna är hur trevliga som helst men att umgås med dem har även gett mig en liten (läs gigantisk) fingervisning om varför Italien haft ett drygt sextiotal regeringar på lika många år och en stor portion förståelse för vad Oscar ibland upplever som den "italienska (in)effektiviteten". Varannan minut tar de en kafferast, och varannan en rökpaus samtidigt som alla deras diskussioner låter som om de vill ta livet av varandra. Anledningen till att jag förresten kan skriva detta blogginlägg är för att jag blivit klar med min del för ungefär en timme sedan medan italienarna fortfarande "jobbar" på sina... Och just när jag tvekade om det var orättvis att skriva de senaste meningarna frågade en av dem mig "George - do you e smoke"? och sedan försvann han (igen).

Imorgon bär det av för en två veckors semester till Nya Zeeland. Jag har köpt ett busspass som tar mig runt södra ön. Det ingick även ett nordpass men det är tveksamt om det kommer hinnas med. Efter tre dagar kommer Jonas som jag träffade på Koh Pan Ngang att ansluta i Westport så jag kommer få lite resesällskap den här gången.

Passa på och njut av våren där hemma, särskilt Uppsala gör sig som bäst under den här tiden på året. Önskar att jag kunde vara där med er!