Georgieboy goes down under

Vardagen börjar infinna sig

2009-05-04T18:27:00.000-07:00

Jag skrev i mitt förra inlägg att det skulle bli skönt att börja plugga igen. Får jag ta tillbaka det? De första dagarna var visserligen lite småmysiga och jag hade verkligen saknat att sitta och plugga ett tag, ta en rast och snacka lite skit med folk, tillbaka till böckerna och köra på denna rutinen under resten av dagen. Som vanligt blev det för korta stunder med böckerna och för långa raster. Men det var som sagt bara kul i några dagar. Nu börjar jag bli ordentligt trött på att bara se insidan av bibliotekets väggar dag ut och dag in. Inte för att jag skulle ha så mycket bättre att göra eftersom det börjar närma sig tentatider och folk har insett att det är bara kul att vara på utbyte de första månaderna. För det innebär att den sista måste man ta igen allt man inte gjorde när man trodde att man var på semester. Aja, det är bara en månad så det är bara att bita ihop och se fram emot sommarlovet! Och jag kan åtminsone glädja mig åt att det har börjat regna de senaste dagarna så man slipper sitta och titta ut på solen var tredje sekund vilket annars hör till vanligheterna under tentaplugget i Uppsala i maj månad.

Missade ju mitt första valborgsfirande på rätt många år, och avundades alla som kunde fira kvalborg, champagnegalopp och alla andra festligheter som hör valborg till. Själv fick jag nöja mig med att fira den holländska drottningens födelsedag (eller egentligen drottningens mor) då var och varann utbytesstudent är från Holland. Det var faktiskt en skaplig fest på en schysst klubb inne i stan där alla var klädda i alla oranga dumheter de kunde hitta. Själv lyckades jag på tag i en ganska ful fleece-väst, ett par oranga latex-vantar och gjorde ett "halsband" av mitt skonsöre och oranga klädnypor. Får tacka, eller kanske skylla, det på Elias som var i Sydney på mellanlandning och hjälpte mig med utstyrlsen.

Har insett att den absolut bästa tiden att blogga, skicka mejl och diska av gamla FB-inlägg som måste besvaras är under föreläsningarna. Under ingen annan tid på dagen får jag så mycket lung och ro till att göra detta! Alltsom oftast är det under föreläsningarna i Sports and the Law kursen då de oftast handlar om konstiga sporter som amerikansk fotboll eller netball (kvinlig variant av basket där man inte får röra varandra). Förresten borde de överväga att ta bort "and the Law" från kursnamnet då det hittils inte förekommit många sådana inslag och just när jag skriver detta sa föreläsaren att han skulle hoppa ett par slides på powerpointen för att han inte vill uttråka oss med "this legal stuff".

Jag måste fortsätta hacka lite på amerikanerna. När vi lekte en slags blandvariant av pictionary och charader förra helgen så skulle någon beskriva Zlatan Ibrahimovic och få de andra i sitt lag att gissa vem de försökte beskriva. Denna någon blev den enda amerikanen i församlingen. När han tog upp lappen och läste vem han skulle beskriva förvreds han ansikte till ett frågetecken och han ifrågasatte högt vem som hade skrivit ner namet på en totalt okänd människa. När tio personer unisont förklarade skakade han bara på huvudet och menade att han aldrig hört talas om varken honom eller någon annan fotbollsspelare. Och för att ytterliggare förstärka bilden av den allmänbildade amerikanen måste jag delge er detta klipp:
http://www.youtube.com/watch?v=WALIARHHLII

Första förlusten för Euopeans United igår och den sved rejält faktiskt. 0-1 mot ett gäng antingen bara kunde sparka bollen så långt bort de kunde eller på våra hälar. Jag ska ge dem att de försvarade sig väldigt skickligt och att vi inte spelade på topp men det var faktiskt lite för mycket fulspel från deras sida för att det skulle vara ok.

Nu är det dags för lunch och därefter ska jag hålla en debatt om att man ska lagstifta för lika TV-tid för kvinnlig och manlig idrott. Det var inte jag som valde ämnet.

Tillbaka i Sydney

2009-04-27T18:52:00.000-07:00

Då var jag tillbaka i Sydney efter ett par veckor på resande fot. Efter de två veckorna på Nya Zealand väntade en vecka hemma i Malmö med familjen vilken planerades i sista sekund. Ibland händer saker här i livet som gör att man måste ändra sina planer lite men det var en välbehövlig vecka som dessutom gjorde att livet här nere kommer kännas mycket lättare den resterande tiden.

Under resan på Nya Zealand hade jag lovat mig själv att inte tappa bort något efter att hittills blivit av med en kamera, visa-kort, ett par skor och lite annat smått och gott. Jag finkammade säng och rum på varje på hostel när det var dags att lämna och trippelkollade mina värdesaker ett par gånger om dagen. På söndagen fick jag skjuts ut till flygplatsen av min nyfunne Sydney-vän som jag hoppat fallskärm med. När han släpper av mig och vi som bäst utbyter lite artighetsfraser erbjuder han sig att öppna bagageluckan så att jag kan ta ut min väska. Och i samma ögonblick slår det oss båda att jag aldrig lyft in någon väska - varken i bagageutrymmet eller någon annanstans i bilen. Jag har glömt den på kontoret där vi bokade fallskärmshoppet då jag ställde väskan där i väntan på våra bilder och vi gick och käkade lunch. Så mycket för att komma ihåg saker. Som tur är hade min nyfunne vän inget bättre för sig den eftermiddagen och dessutom vänligheten att köra mig såväl tillbaka till stan som till flygplatsen igen (vilket iochförsig bara var en 7-8 minuters körning i det lilla Queenstown). Jag vidhåller att australiensare är hur trevliga och hjälpsamma som helst!

I Sydney skiner solen fortfarande även om det börjar bli lite kallare. Eller tja, det här med kallt är ju uppenbarliggen en ren definitionsfråga. Vädret här är fullt jämförbart med den svenska våren jag upplevde och njöt mycket av förra veckan. Men min aussi-mate Ricky förklarade för mig att det visst är kallt och det är det varje dag som han måste ha på sig en tjock tröja på överkroppen. Jag tog tillfället i akt och förklarade att för oss är det varmt varje dag vi klarar oss med bara en tröja.

I kommande maj månad har jag tre större uppsatser och lite mindre uppgifter som ska in men det ska verkligen bli skönt att komma igång och börja göra någonting produktivt. Resa och glida runt i all ära men jag måste erkänna att i längden tror jag inte man mår bra av att inte göra någonting alls. Jag tror att jag behöver något av en struktur på min vardag (eller i vart fall en vardag) och lite hjärnstimulans för att trivas som bäst då det vissa dagar kan kännas som en emotionell berg-och-dal bana att vara på utbyte så långt ifrån det välbekanta, vänner och familj.

Trots (eller snarare kanske tack vare) att jag har varit borta har vårt fotbollslag European United tagit ännu en skalp och spelat en oavgjord match vilket betyder att vi efter att den första rundan är avslutad har tagit fyra segrar, spelat en oavgjord och kommit på första plats i tabellen. Inte dåligt för ett gäng grabbar som aldrig känt varandra förrän första matchen. Nu kommer grupperna göras om där de tre främsta i de båda grupperna slås ihop till en ny grupp, och det samma gäller för de tre sämsta i varje. Det kommer bli intressant och betydligt tuffare då de två lagen som medföljer oss är dels det första laget vi mötte och som vi nätt och jämt besegrade tack vare att de inte hade några avbytare och därmed blev alltför trötta mot slutet och dels det andra utbytes-studentlaget som vi endast klarade oavgjort mot trots att de spelade med en man mindre p.g.a. bristande manskap. Det kanske förresten säger något om hur stor (läs obetydlig) fotbollen är här nere två det är två lag bestående av för varandra okända utbytesstudenter som ligger i topp.

Idag var första dagen i skola på ett tag och jag slås återigen av hur nivån på vissa kurser alltför mycket påminner om gymnasiet. Den ena av de två grupper som skulle delta i en debatt idag kunde inte göra det för de hade inte förstått att det var dom som skulle delta och min debattgrupp bad vår lärare skjuta fram vår debatt ytterliggare en veckan för de hade alldeles för mycket att göra i skolan.

Nu är det dags att övergå från ord till handling (bokstavligt talat) då jag ska slå slag i saken och börja plugga lite. Börjar få dåligt samvete då EM sitter här bredvid mig och är hur flitit som helst...

Fritt fall i 200 km/h i 45 sekunder från 4000 meter

2009-04-19T17:52:00.000-07:00

Hur beskriver man det här bäst då?
Nervositet? Ångest? Rädsla?
Eller...
Spänning, förväntan och slutligen eufori?
Kanske en blandning av allting..

Efter mycket om och men, tvekande, velande och funderande beslöt jag mig för att boka ett fallskärmshopp över glaciären Franz Jossef tidigt samma morgon som vi skulle lämna stan. Efter en natt av (mar)drömmar fick jag på morgonen veta att det hela blev inställt p.g.a. dåligt väder. Jag kan fortfarande inte avgöra om den spontana känslan var besvikelse eller lättnad. Jag gjorde ytterliggare ett försök två dagar senare, i Wanaka. Återigen blev det inställt i sista sekund efter en natt fylld av obeskrivbara känslor. Sista "chansen" skulle bli i Queenstown. Väl framme på torsdagen fick vi veta att det var fullbokat fram till söndag då de hade ett par platser lediga runt lunchtid. Då jag skulle flyga söndag eftermiddag bokade jag en plats mot löfte om att de skulle släppa av mig på flygplasten direkt efter då det skulle vara min enda chans att hinna med flyget. Söndagen ägnades åt att ömsom hoppas på att de tunga molnen skulle lätta upp, ömsom hoppas att molnen skulle bli ännu tätare och dimmiga så att jag skulle lämna NZ med iallafall tron om att jag gjort ett försök att hoppa.

Väl ute på flygfältet var det länge tveksam om jag och min nyfunne Sydney-vän som skulle hoppa samtidigt som mig skulle få komma upp i luften. Vi stod uppkittade och klara och väntade bara på att piloten skulle komma tillbaka ner på jorden och hämta oss. Den första signalen han gör är att han drar med fingret över halsen - vilket för normalt funtade människor hade tolkats som ett hot eller fara. Tydligen inte för fallskärmshoppare eftersom det fick min instruktör att spricka upp i ett leende och satte av i högsta fart mot planet. Vi trängdes oss in i ett flygplan som var så lågt i takhöjd att jag inte kunde stå rakt upp på knä och så trångt att jag fick sitta i knäet på min instruktör. Dessutom gick inte skjutdörren igen ordentligt utan en annan kille fick sitta och hålla emot hela resan upp. Vid det laget hade jag tagit både en och två funderingar över vad jag egentligen sysslade med och hur jag värdesätter mitt liv. Efter drygt fem minuter i luften får jag klapp på axeln av min instruktör vilket var signalen - hasa dig mot dörren, öppna den och sätt dig med benen utanför planet. Då stängde jag av. Känslor och tankar blev bara blanka. Jag tror det är så man måste förhålla sig första gången man ska slänga sig ut ur ett flygplan på 4000 meters höjd med bara en annan människa och en ryggsäck på ryggen. Detta då man i vanliga fall inför varje flygning i hela sitt liv har blivit välgödd med information om säkerhetsbälte, nödutgångar, syrgasmaskar och flytvästar. Här fanns det inga säkerhetsremmar, bara en utgång och verkligen inga västar av något slag.

Tillbaka till flygplanet. Efter ett par sekunders sittandes med benen dinglande i luften och ett krampaktigt tag om flygplanets alla möjliga och omöjliga delar som gick att hålla fast i får jag en ordentlig knuff i ryggen och börjar falla - och faller - och faller - och faller. I 200 km/h, i 45 sekunder faller vi från 4000 meters höjd. Och känslan är obeskrivlig. Tidigare känslor som rädsla, nervositet och ångest försvann i samma ögonblick som vi hoppade och jag överväldigades av dess motsatser. Adrenalinet pumpade för fullt och en frihetskänsla väldes över mig. Det var bara att njuta av det faktum att man föll fritt mot marken och veta att man var i trygga händer. Efter de fyrtiofem sekunderna poppade fallskärmen ut och därefter väntade en betydligt långsammare färd neråt i ytterliggare fem minuter. Nu kunde man börja samliga tankarna och njuta av den fina utsikten över bergen och sjöarna runt Queenstown. Ett par minuter senare stod jag återigen med fötterna tryggt på jorden och ett gigantiskt leende i ansiktet som jag trodde skulle försvinna när jag somnade men som fanns kvar när jag vaknade nästa morgon.

Riverboarding

2009-04-18T18:48:00.001-07:00

Riverboardingen som jag hade ägnat lördagen åt och som jag hade bland de högsta förväntningarna på bland aktiviteterna här nere var något av en besvikelse. Som jag förstod det skulle man åka nedför en flod på en bodyboard i drygt 8 kilometer och under tiden njuta av utsikten och skumpa lite på vågorna. Det visade sig snarare vara en utmaning som borde vara med på Ironman eller något liknande. Vår chaufför hade visserligen varnat för att det skulle vara den mest fysiskt krävande aktiviteten på Nya Zealand men kombinationen av att han brukade överdriva lite och att övriga aktiviteter inte varit så ansträngande gjorde att jag tog lätt på hans ord. Det borde jag inte ha gjort. Strömmarna i floden var riktigt starka och drog allt som oftast en ut mot klipporna samtidigt som vågorna kom sköljande över en i parti och minut och man knappt hann hämta andan och rensa lungorna från vatten innan det var dags för nästa kallsup. Den mesta av tiden gick alltså åt att hålla sig flytande och andades istället för att ha kul. Det var en upplevelse att prova på men jag skulle varken göra om det eller rekommendera det.

Fran Wanaka till Queenstown med en svang forbi Milford Sounds

2009-04-17T02:01:00.000-07:00

Pa onsdagen lamnade vi Franz Josef med destination Wanaka. En ganska liten, men mysig, by som framst bjuder pa en vacker naturomgivning. Pa eftermiddagen blev det en tur till Puzzling World. Intradet pa tio dollar, drygt femtio kronor, kan ha varit de mest valspenderade pengarna hittils pa Nya Zealand. Forst fick man vandra runt i fyra olika illusionsrum dar allt man tagit for ratt och riktigt vandes upp-och-ner. Stor blev liten och rak blev sned. Det ar ganska svart att forklara men stallet kan nog bast sammanfattas med att det innefattande ett lutande biljardbord dar bollen rullades uppat av egen kraft och att jag var bade snurrig och illamaende nar jag gick ut ur ett vad som syntes vara ett helt vanligt rum. Pa kvallen var det dags for karaoke och lika skeptiska som folk brukar vara infor - lika bra drag var det pa scen nar folk borjade slappa loss.

Pa torsdagen akte vi vidare till Queenstown, tillika min sista destionation pa den har resan. Queenstown ar framst kant for att vara ett upplevelsernas mecka dar man kan gora allt fran att slanga sig ut fran en bro 134 meter over marken och studsta tillbaka upp med hjalp av ett rep fast runt fotterna, a.k.a. bungyjump, till att aka forsranning ner for en rasande flod endast flytande pa en liten brada. Da vi kom fram for sent for att gora nagot vettigt blev det ett par akturer pa ludgen vilket ar en slags go-cart bilar som man kor i skarpa kurver ner for en backe. Da vi var ett gang pa nio stycken var det betydligt roligare an senast jag gjorde det ensam i Singapore omgiven av smabarn som stod still och blockerade vagen.

Fredagen dedikerades till Milford Sounds vilket ar en stor fjord ute pa vastkusten, ganska snarlik fjordarna i Norge sags det. Jag hade hort att detta skulle vara en av de absoluta hjodpunkterna pa Nya Zealand som absolut maste goras. Kan inte riktigt forneka att det var en storslagen vy men tyvarr fordunkaldes utflykten lite av att regnet oste ner och molnen hangde tattare an nagonsin. Det var darfor lite svart att motivera den fyra timmar lange bussresan dit, enkel vag, for en tva timmars battur runt i fjorden.

I min Dispute Resolution kurs gjorde vi ett grupparbete for nagra veckor sedan om en fiktiv Facebook-konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgtagarna hade uttalat sig nedsattande om kunder till foretaget pa Facebook varpa arbetsgivaren ville avskeda dem. Killen som spelade arbetsgivare ville aven hota med att heltidsanstalla folk som skulle overvaka de anstalldas aktivitet pa Facebook. Ganska lojluigt och verklighetsframmande tyckte vi andra. Enda tills han skickade oss denna lanken idag.
http://www.smh.com.au/news/technology/web/2009/04/17/1239475038317.html

Nio poang for tre matcher, ny arena och stabilt spel - vill inte ga sa langt som vissa kvallstidningar verkar gora och tala om guld men arets upplaga av MFF ser faktiskt hogintressant ut. Maste erkanna att jag njot extra mycket av 0-1 segern borta mot gnagarna, de ar de basta (ja, alltsa inte gnagarna utan uddamalssegrar). All heder till Jens dock var stor nog att bjuda mig pa en nagorlunda sanningsenlig SMS-uppdatering trots att hans sympatier av nagon outrgrundlig anledning lag hos motstandarna.

Nu borjar dagarna ta slut och pa sondag ar det dags att lamna landet. Som tur var har jag sparat de tva basta aktiviterna till sist!

Glaciarvandring i (pa) Franz Josef

2009-04-14T02:20:00.000-07:00

Pa mandag eftermiddag kom vi fram till den lilla byn Franz Josef som egentligen endast ar valkand for att den ligger vid foten av den dryga 3000 meter hoga glaciaren Franz Josef. Pa mandagen var det for sent for att borja klattra sa det blev istallet en omgang paintball i osregnet. Var busschauffor hade lovat att spela en omgang i bara sina boxer om vi lyckades namna 10 kroppsdelar med tre bokstaver i sig (pa engelska) pa tva minuter. Han hade nog inte raknat med att 97 % av bussen skulle engagera sig och att alla utom jag av dessa dessutom har engelska som modersmal. Alltsa fick han lira den sista omgangen, dar lagen dessutom splittrades upp och alla motte alla, nastan naken i strilande, iskallt regn. Efter matchen vantade ett par timmar i den 40-gradiga utomhuspoolen som hostelet stallde till forfogande.

Pa tisdagen var det dags for en heldagsvandringen pa glaciaren. Efter femtion minuters bussakande och ytterliggare tre (!) kilometers vandring var vi framme vid dess fot. Darefter delades vi in i grupper om elva och sen var det bara dags att borja klattra. Vissa partier var flakare dar man bara kunde vandra runt och lata sig imponeras av detta gigantiska isberg medans andra delar bestod av tranga passager som man fick klamma sig igenom eller sma tunnlar som man fick krypa fram i. Pa vissa stallen hade isen smallt till en liten vattenpol med klarblatt vattnet. Efter ett par sekunders tvekan smakade jag pa det, och det kan ha varit det friskaste vatten jag nagonsin druckit. Om ni inte tror mig ar det bara att kolla pa en av bilderna jag forhoppningsvis kommer lyckas ladda upp. Vad jag daremot avstod att gora, aven om det var valdigt frestande, var att slicka pa isen och se om tungan skulle fastna.
Langst var i truppen gick var guide Bruce som narmast liknade William Wallace i Braveheart. Med ishackan i hogsta hugg hackade han fram stiger, trappsteg och passager pa stallen dar folk inte gatt tidigare och jag tvekar inte en sekund pa att han skulle vara kapabel att bygga ett nytt ishotell pa en halvdag. Pa kvallen vankades det turnering i stex-sax-pase nere i hostelets bar med min i Sverige (nastan) alltid fungerande taktik holl inte hela vagen och jag akte ut i kvartsfinalen.

Forhoppningsvis kommer jag lyckas ladda upp lite bilder for en gangs skull nu nar jag har kopt en ny kamera. Det blev en Ricoh R8 som verkar ta valdigt schyssta bilder om man tar sig tiden att mecka lite med alla avancerade installningar men det blir inte klockrent om man bara tar upp och trycker av (som man oftast gor). Om nagon har nagon erfarenhet av Ricoh far ni garna dela med er!

Lite alla mojliga och omojliga tankar

2009-04-13T01:51:00.000-07:00

Man hinner bada tanka och prata ganska under heldagar av bussakande sa har kommer lite gott och blandat fran den senate tiden.

Sveriges socialforsakrings- och utbildningssystem ar faktiskt ganka unikt inser man nar man pratar med folk fran lite har och dar. Inte bara att man kan ta en (flera) universitetsexamen helt gratis, man far dessutom pengar for att plugga (hellre lite pengar an inget alls)och har dessutom mojlighet att komma ivag vart som helst i hela varlden for att "plugga" en termin eller tva.

Killen bredvid mig pa bussen har samma kamera som jag agde innan den blev stulen (for andra gangen). Jag blir lika bitter varje gang han tar upp den for att foto.

Kom pa att jag kanske inte riktigt har preciserat hur jag tar mig runt har nere pa Nya Zealand. Jag aker buss runt den sodra on med ett foretag som heter Kiwi Experience. Det ar en s.k. hop-on hop-off buss med samma koncept som det later. Man hoppar av i en stad, stannar sa lange man vill och hoppar pa bussen nar man vill vidare. Kiwi erbjuder saval att boka boende som aktiviteter pa kommande destination (vilket ar ganksa bekvamt ibland) men man kan ocksa valja att bara anvande dem som ett transportmedel. Det schyssta med att bo pa hostelet de ordnar ar att de flesta andra man umgas med pa bussen bor dar och pa kvallarna blir det ofta ganska schysst hang i baren.

Pa Nya Zealand finns det fyrtio miljoner far - vilket ar tio ganger fler an manniskor.

Premiaren pa Nya Malmo Stadion verkar ha infriat de flesta forvantningar och det blev val inte samre av att det blev en bekvam 3-0 seger. Imorgon krossar vi rattorna. Jens - om du vill kan du satta in den dar tjugan direkt sa slipper du rantan!

Nar Sofie var pa besok var vi pa en ghost tour nere i The Rocks vilket ar en stadsdel angransande till hamnen och operahuset. Det var ett tillhall for fulla sjoman och ljusskygga ungdomsgang. Tydligen har uttrycket "Saved by the bell" sitt ursprung fran the Rocks. Nagon gang mellan det av britterna koloniserade Australien och idag graserade boldpesten som varst. Man begravda allt och alla som inte andades for studen och rakade da aven begrava folk som lag i koma, men inte hade avlidit. Darfor band man fast deras hand till ett rep, och repet till en klocka over marken. Om den "dode" vaknade i sin grav, kunde han bara rycka lite med handen for att tillkalla uppmarksamhet och bli uppgravd. Laskigt!

Jag kan kopa att engelsmannen bade kor pa fel sida gata och gar fel i rulltrapporna men varfor spelar de kort moturs??

Nar britterna och Maori-folket, ursprungsbefolkningen pa Nya Zealand, slot fred 1840 och signerade Waitangi-traktatet skiljde sig tydligen den brittiska oversattningen fran den pa maori. Nar det i den brittiska version stod att britterna skulle fa suveranitet over marken stod det i den maoriska versionen att de endast skulle fa ratt att styra. Detta har lett till att en tribunal satts upp som frangangsrikt lyckats losa en hel del dispyter mellan marori-stammar och den Nya Zealandska staten. Tydligen sa framgangsrikt att regeringsforetradare fran landerna med liknande problematik, bl.a. Kanada, kommit for att se och lara. Och jag tror dessutom att jag hittat ett intressant uppsatsamne for min kurs i Dispute Resolution.

Det var allt for den har gangen!

Jetboating i Westport

2009-04-13T01:33:00.000-07:00

Langfredagen spenderades i Nelson pa norra sydon. En dryg timme utanfor Nelson ligger vad som ska vara den valdigt vackra Abel Tasman nationalparken. Tyvarr kom vi fram sa sent pa eftermiddagen och skulle lamna sa tidigt pa lordagsmorgonen att det inte hanns med. I Nelson agnades kvallen at en olprovning pa hostelet och inte mycket mer.

Pa lordagen bar det av till Westport dar det vankades jetboating. En jetboat ar en ganska snabb och framforallt smidig bat som kan svanga runt 360 grader pa en femoring. Hela tjusningen gar ut pa att kora i hog hastigthet rakt mot klippor for att bara nagon meter i fran det tvarvanda pa skutan. En ganska rolig upplevelse men jag hade hoppats pa en lite storre adrenalinskick.
Kvallen i Westport agnades at en trebenad pubrunda - vilket pa ren svenska betyder att man knyter ihop sitt ena ben med en annan persons och sedan hanger man ihop resten av kvallen. Jag fick en ganska trevlig engelska till sallskap och vi hade kul ihop - tills jag fick veta att hon hade tagit studenten och var -91a. Da sparkade istallet aldersnojjan in.

Pa sondagen akte vi vidare till Lake Mahinaupa dar hela syftet med besoket var en helkvall pa ett hostel som drivs av en 83-arig ung gubbe. Varje kvall ordnar han en temafest pa sitt stalle och har gjort sa i fyrtio tre ar. Han halsar alla sallskap valkomna personligen och ansvarar for att grilla upp stekar till allihopa. Pa sondagen var vi 83 st! Ganska imponerande far man saga. Temat for kvallen var ABc - anything but clothes. Man fick alltsa ha pa sig precis vad man ville - utom klader. Det mest innovativa var en kille som blaste upp ett gang balonger och band runt hela kroppen och en annan som pa nagot satt lyckades tra pa sig sin ryggsack. For egen del lyckades jag av en svart sopsack gora ett par taights, en mantel och maskera mig till nagon slags superhjalte.

Tyvarr verkar det inte som att det blev nagot resesallskap har nere pa Nya Zealand. Jonas som skulle mota upp i Westport ar fast i Sydney da han har fatt problem med sin flygbiljett.

Nu har tre engelsman, oberoende av varandra, svarat identiskt pa min fraga vad de ska gora pa sin stundande fodelsedag - I'll get pist. Enough said!

Det har med att resa ensam varierar verkligen fran dag till dag. Har man tur kan man traffa ett gang superharliga manniskor som man verkligen trivs och har roligt med for att nasta dag verkligen kanna av att man befinner sig ensam pa andra sidan jordklotet.

Ikvall ar det premiar for MFF pa Nya Malmo Stadion och ni ska veta att jag ar ordentligt bitter for att jag missar det. Enda sedan man stod pa Stortorget 2004 nar Malmo vann guld senast och skrek efter en ny stadion har jag vantat pa denna dag. Jag hoppas pa att fa hora rapporter hemifran och vilken storslagen invigning det var och hur Malmo spelade ut Orgryte efter noter. Om nagon vanlig sjal hade velat SMS slutresultatet hade det varit mycket uppskattat da matchen spelas mitt i natten har nere sa jag har inget mojlighet att kolla resultatet forran morgon darpa.

Hoppas ni haft en trevlig pask dar hemma!

Simmandes med delfiner i Kaikura

2009-04-10T12:00:00.000-07:00

Tanken var en tidig avfärd från Christchurch till Kaikura där man
ska kunna kika på valar stora som fyra elefanter och simma med
delfiner. Kvinnan på hostelet hade varit väldigt tydlig med att jag
måste ta bussen 6.44 och allra senast 6.52 in till stan för att hinna
med Kiwi-bussen som ska ta mig runt sydön. Givetvis tolkade jag detta
som att det fick utmärkt att ta den senare bussen. När jag vaknar vid
6.30 är jag så nöjd att jag tom funderar på att sätta mig vid
datorn o surfa lite. Som den vettiga människa jag är, gjorde jag inte
det utan packade ihop och gick ut till busshållplatsen. Jag lyckades
även gissa rätt på vilket håll stan låg åt. Tyvärr var jag inte
lika vettig när det kom till höger-vänster-trafik-problematiken.
När jag som bäst står och väntar börjar jag fundera på varför
alla bilar som körde mot stan körde på andra sidan gatan och gör
sent om sider den ganska logiska kopplingen. Jag springer över på
andra sidan och börjar leta efter busshållplatsen jag ser bussen
komma farande. Som tur är stannar den för mig trots att jag bara
står längst trotoaren. Vad som inte var lika tur var att chauffören
inte hade någon växel och hennes vänligjet sträckte sig inte så
långt som till att åka gratis. En språngmarch I regnet, en
bensinmack, och två telefonsamtal senare sitter jag i en taxi som
bryter de flesta trafikregler för att få ner mig i tid till stan.
Lyckligtvis hinner jag precis i tid och det visade sig dessutom att
jag inte var den mest förvirrade människan på bussen utan killen som
la sin ryggsäck på en buss och sen hoppade av en annan.

Därefter gick torsdagen lite i antiklimaxens tecken. Hela resan upp
till Kaikura hade det pratats om valar stora som fyra elefanter och de
stora flockar med delfiner som man kunde simma med. Då jag inte kunde
bestämma mig bokade jag in valarna på torsdag eftermiddag och
delfinerna fem på fredag morgon. Väl på plats visade det sig att
valskådningen var inställd p.g.a frånvaron av valar att skåda. Jag
försökte boka om fredagsmorgonens delfinsimning till torsdagen då
Kaikura inte direkt är världens metropol men då visade det sig att
även denna var inställd på torsdagen p.g.a det stormiga vädret.
Nej, det är inte särskilt varmt på Nya Zealand om någon trodde det.
Dan fick istället ägnas åt Yatzi och kvällen åt vad som kan ha
varit världens längsta quizkväll med nästan hundra frågor..Det
blev lite uttjatat till slut som ni kanske kan ana...

Fredagen var desto bättre med uppgång fyra på morgonen. Därefter
skulle man slänga på sig våtdräkten och hoppa ombord på båten på
jakt efter delfiner. När vi såg ett stim var det bara att hoppa i och
försöka få deras uppmärksamhet. Det var riktigt häftigt när man
väl lyckades och de började simma runt en och hoppa upp och göra
volter i luften. Tyvärr kändes vattnet kallare än is och då det
blåste ganska kraftigt uppstod en kombination av sjösjuka och
nerkylning på samma gång. Jag har mått bättre om jag säger så.
Jag skippade de sista turerna, ganska nöjd med min morgon trots allt.

Polisforhor och en natt i cell

2009-04-08T01:41:00.000-07:00

Ja, nu ar det inte sa dramatiskt som rubriken kanske antyder men det ar iallafall ingen underdrift att saga att australiensarna och nya zeelendarna har jarnkoll pa sina granser. Nar jag lamnade Sydney kravde de redan vid incheckningen en utresebiljett fran Nya Zeeland och dubbelkollade att mitt visum tillat mig att komma in i Australien igen. Darefter gick jag igenom den rigorosa sakerhetskontrollen och nar jag kom ut fran skatteaterbetalningskontoret dar jag fick igen momsen som jag betalade for min kamera blev jag inplockad av polisen for en extra sakerhetskontroll dar de scannade saval mig som min vaska efter sprangamnen.
Pa plats i Nya Zeeland skulle man forst ta sig igenom den vanliga visumkontrollen kompletterad med godskontrollen dar ge kontrollerar att man inte har med sig mat eller andra produkter som riskerar att skada den nya zeelendska saunan, vaxt- och naturlivet. Darefter blev jag aterigen stoppad av en polis for en sakerhetskontroll dar jag fick i princip uppge the storie of my life och syftet med min resa hit.
Till manniskorna i landerna dar allt ar upp-och-ners forsvar ska iallafall tillaggas att man alltid blir valdigt vanligt bemott och alltid med ett leende pa lapparna.

Natten i cellen ar annu mer odramatisk, men desto roligare. Hostelet jag bor pa i Christchurch ar namligen den gamla fangelset som de har byggt om. Man bor alltsa i gamla fangelseceller dar de stallt in lite sangar och nar man vandrar ner for korridoren sa ekar det sa dar monotont fran fotstegen precis som det gor i alla fangelsefilmer fran sextiotalet.

Dagen agnades i Christchurch som inte hade mycket sarskilt att bjuda pa. En smamysig liten stad med ett vader som narmast paminer om en riktigt kall hostdag i Sverige. Da det kommer bli en del vandrande i naturen och jag tankte undvika att gora samma tabbe som pa Tasmanien (komma dit i endast ett par tajta jeans och lite schysstare tygskor) akte jag och storhandlade vandrarkangor, mossa, vantar,ullstrumpor och ett par skona mjukisbyxor - allt for 350 kronor. Kan vara det basta kopet jag nagonsin gjort. Tanken var iallafall att denna utrustning skulle anvandas ute i naturen men med den kylan som radde har akte allt pa direkt sa fort jag kom ut fran affaren.

Imorgon borjar resan runt Nya Zeeland - forsta stoppet Kaikura.

Besök hemifrån

2009-04-05T19:25:00.001-07:00

Det har ju inte blivit så mycket skrivande de sista tre veckorna men det finns faktiskt en såväl naturlig som, framför allt, trevlig förklaring till detta. Jag skrev ju för ett par inlägg sedan att jag framförallt saknade två saker. För två måndagar sedan slog mina önskningar in. Sofie kom ner för ett 16 dagar långt besök och hade dessutom med sig en hel påse godis som jag hade en förhoppning om skulle räcka ett tag men lyckades trycka i mig på några dagar.

Precis som jag skrivit tidigare har jag verkligen saknat att få umgås med någon som man känner väl och som man bara kan vara med. Umgås utan att behöva tänka efter vad man säger eller hur man säger det. Någon som man kan sitta tyst med utan att det uppstår någon pinsam tystnad. Allt detta och mycket mer fick jag när min söta flicka kom ner på besök. Då Sofie redan bott i Sydney tidigare slapp vi avverka alla tråkiga, obligatoriska sevärdheter utan kunde ägna oss åt höjdpunkterna istället. Kortfattat blev det goda middagar, en del sol, bad och grillning på "de fem stränderna", en promenad över Harbour Bridge där vi blev vänligt men bestämt informerade om att det kostade ett antal hundra dollar i böter att knata på fel sida bron som vi gjorde, en pjäs på Sydney Opera House och en trevlig utflykt längst "the food and wine trail" med Eva-Maria och David. E-M och David hade dessutom vänligheten nog att låna oss deras extrarum i deras lägenhet så att vi slapp trängas i min våningssäng med min roomie Liam.

Tyvärr har alla goda ting ett slut och i onsdags åkte Sofie hem och passade dessutom på att ta med solen hem till Sverige. Sedan hos åkte har det i princip regnat varje dag medan jag får ständiga rapporter om strålande sol och annalkande vårstämning där hemma.

På tal om något helt annat håller jag på att bli hur allmänbildad som helst tack vare Sveriges Radio P3 och de gigantiska avstånden i den här staden. Det kanske inte verkar som om kopplingen är självklar här men den finns. Olle tipsade mig nämligen för ett tag sedan att man kunde ladda ner P3 dokumentärer som podcasts, och eftersom man får räkna med en dryg fyrtio minuters enkelresa på bussen vart man än ska ta sig, så har jag hunnit avverka rätt många årtiondes historia.

Det har även hunnits med lite skolarbete och imorgon har jag en presentation tillsammans med två italienare om Bosman-domens legala implikationer på fotbollen. Det ska bli intressant att försöka förklara EU och de fyra friheterna för ett tjugotal sportstokiga amerikaner som tror att Sverige är en liten stad någonstans i USA (jag vet att ni säkert har hört det förut - men denna gången är det inget skämt). Italienarna är hur trevliga som helst men att umgås med dem har även gett mig en liten (läs gigantisk) fingervisning om varför Italien haft ett drygt sextiotal regeringar på lika många år och en stor portion förståelse för vad Oscar ibland upplever som den "italienska (in)effektiviteten". Varannan minut tar de en kafferast, och varannan en rökpaus samtidigt som alla deras diskussioner låter som om de vill ta livet av varandra. Anledningen till att jag förresten kan skriva detta blogginlägg är för att jag blivit klar med min del för ungefär en timme sedan medan italienarna fortfarande "jobbar" på sina... Och just när jag tvekade om det var orättvis att skriva de senaste meningarna frågade en av dem mig "George - do you e smoke"? och sedan försvann han (igen).

Imorgon bär det av för en två veckors semester till Nya Zeeland. Jag har köpt ett busspass som tar mig runt södra ön. Det ingick även ett nordpass men det är tveksamt om det kommer hinnas med. Efter tre dagar kommer Jonas som jag träffade på Koh Pan Ngang att ansluta i Westport så jag kommer få lite resesällskap den här gången.

Passa på och njut av våren där hemma, särskilt Uppsala gör sig som bäst under den här tiden på året. Önskar att jag kunde vara där med er!

Debuten avklarad

2009-03-15T03:53:00.000-07:00

Sådär - då var den efterlängtade debuten avklarad. Det var lite nervöst eftersom det var första gången. Jag visste inte riktigt hur man gjorde och var rädd att göra fel. Jag tänkte att de andra skulle prata om det och skratta åt mig. Men det gick bra, riktigt bra. Så bra så att jag kommer göra det igen. Det kommer hända fler gånger.

Ja, surfa alltså - vad trodde ni?!?!

Klockan 07.00 imorse knatade jag de dryga 25 meterna ner till stranden för min första surflektion. Jag måste erkänna att jag inte var supertaggad i början då det var alldeles för tidigt, kallt i vattnet och framförallt - de flertalet hajattacker mot surfare som har skett de senaste veckorna har alltid skett antingen i gryning eller solnedgång. Men dessa tankar skingrades ganska omgående...Den första halvtimmen ägnades åt att lära sig rida med de småvågor som redan hade brutits längre ut i havet liggandes på magen. Därefter gällde det att fånga dem stående vilket var betydligt svårare. Men jag hade nybörjarturen på min sida och lyckades faktiskt ganska väl. Tur var väl det för jag visste att det fanns en risk att jag med mitt korta tålamod skulle tröttna ganska snabbt om jag bara fick lära mig hur man bäst trillade av en bräda för att inte slå sig. Den sista timmen fick jag prova på att surfa (dvs försöka stå upp och hålla balansen någorlunda) på de gröna vågorna, vilket är de större och obrutna vågorna längre ut. Även detta gick över förväntan och jag kan inte sluta längta efter min nästa lektion!

Eftermiddagen ägnades åt första "fotbollsträningen" med Europe United - det fotbollslag bestående av utbytesstudenter som vi registrerat till universitetets six-a-side. Vi hade bestämt oss för att mötas upp vid fyra-tiden nere i Bronte Beach för att lira lite och därefter grilla. Som vanligt i Sydney är det omöjligt att ens komma någorlunda i tid och folk droppade in mellan fyra och kvart över fem. Ännu mer som vanligt var det såklart killen som (skulle ha) bollen som kom sist. Nu visade det sig att han inte hade hittat en, men vi lyckades låna en av några vänliga själar på stranden. Tyvärr fick vi avbryta efter en halvtimme då himlen öppnade sig och regnet börjat vräka ner. De senaste dagarna har alla följt samma mönster. Strålande solsken på dan följt av åska, blixtar och ösregn på kvällen. Det blev dock en liten grillning när det slutat regna och det visade sig dessutom att ett trettiotal andra utbytesstudenter från vårt universitet hade kommit på samma tanke. Det är väldigt tacksamt att grilla här nere då det står gasgrillar uppställda på rad längst stranden redo att användas bara man trycker på en liten svart knapp.

Man träffar väldigt mycket folk och lever ett ganska bekvämt liv som utbytesstudent men jag måste också erkänna att jag verkligen börjat sakna att umgås med riktiga vänner. Folk man känner sedan länga och bara kan vara sig själv med. Personer som man inte behöver ställa samma uttjatade frågor som varifrån de kommer eller vad de läser för någonting. Människor som man känner utan och innan. Vänner som man kan sitta tyst med i flera minuter utan att det känns dumt och man måste komma på något konstlat att säga bara för att bryta tystnaden.

Allmäna observationer:

Irländska kan vara den fulaste av alla engelska dialekter.

Amerikanerna här nere fortsätter att ge mig vatten på min kvarn. Idag berättade en kille att när de snöade hemma hos honom senast och han var för lat för att skotta kom han på den briljanta idén att köpa en "fire-blower" för att smälta all snö (detta kan alltså köpa i närmaste vapenaffär i USA tillsammans med valfritt vapen). Det enda han inte tänkte på var att sopa undan vattnet, så det smälte till is med resultatet att när han körde upp med sin bil på garageuppfaren fick han sladd och körde rakt in i garagedörren.

Det saknar all logik i rugby/amerikansk fotboll när det redan ligger typ nio killar i en hög och slås om en boll som ligger underst och det kommer ytterliggare en kille och slänger sig över dem. Vad hoppas han på att åstadkomma egentligen?

Varför får man maten på McDonalds här nere i en papperspåse även om man ska äta på restaurangen?

Det var allt för denna gången! Jag hoppas ni mår väl!

Lite allt möjligt

2009-03-10T15:44:00.000-07:00

Då har jag avklarat de första föreläsningarna/seminarierna i de tre kurserna jag ska läsa i början av terminen. Den fjärde börjar ju inte förrän i maj.
En del saker är sig lika, andra inte så mycket...Den för mig självklara akademiska kvarten gäller inte (officielt) här nere vilket jag inte riktigt hade insett den första dagen. Då jag kom instövlandes en kvart sen första dagen och hela klassrummet var fullt av människor som satt och lyssnade på en malande professor slog det mig att det här med akademiska kvarter hänger ihop med att fattiga studenter för några hundra år sedan inte hade råd med klockor och fick lyssna efter kyrkornas klockslag och då visste att de hade en kvart på sig att bege sig till föreläsningarna. Det gäller alltså inte i länder vars universitet grundades efter andra världskriget. Samtidigt verkar jag räddas lite av att australiensarna verkar ha influerats en hel del av manjana-kulturen då ingenting någonsin har börjat eller varit i tid här!

Kurserna jag valt är precis så slappa som de verkade när jag började. I två av dem har vi ingen obligatorisk kurslitteratur, bara "rekommenderad läsning" och i den tredje har vi ett studiekompendium. Sportskursen inleder varje föreläsning med en timmes filmvisning och dispute resolution-klassen går mest ut på att leka lekar (förutom för några små föreläsningar då man istället får tillfälle att uppdatera sin blogg så som jag gör precis nu!)

Förutom att australiensarna har blandat ihop såväl årstiderna som på vilken sida av vägen man ska köra på, står man tydligen även på fel sida i rulltrapporna. Det fick jag erfara när jag stod på "fel sida" och höll på att bli nersprungen i morgonrusningen. Det är väl kanske relativt naturligt med tanke på att de har vänstertrafiken men en sak som det däremot inte finns någon som helst logik bakom är varför vattnet i en vask cirkulerar åt fel håll när det rinner ner i avloppet!

Saker som däremot känns familjära är juristernas antagonism med ekonomer. När professorn i cyberspacelaw-kursen (som är öppen för icke-jurister) frågade om det fanns någon som läste något annat vetenskapligt ämne räckte några studenter upp handen. När de förklarade att de läste medicin och fysik nickade han gillande, men när den tredje studenter berättade att han läste ekonomi skrockade professorn och gjorde det tydligt att han frågade efter vetenskapliga ämnen.

De amerikanska utbytesstudenterna är duktiga på att bekräfta alla stereotypa fördomar man har om amerikaner. Killarna är lite buffliga, går alltid klädda i sina basketlinnen och keps på huvudet medan tjejerna är lite yngre, alltför spacklade, har så lite kläder på sig som möjligt och fnittrar lite för högt åt allt möjligt. De tar för givet att alla känner till varenda lite byhåla i deras land som de kommer från samtidigt som de är helt övertygade om att Europa är ett land. Dessutom har de inte, enligt mig, dialekten till sin fördel. Jag tycker faktiskt inte att amerikanska låter särskilt intellektuellt...

Nu har jag äntligen fått internet hemma men kan också konstatera att i det avseendet är Australien något av ett u-land. Man kan välja mellan ett abonnemang eller ett slags "kontantkort" där man köper ett antal GB som man betalar för i förväg och sedan kan använda tills GB tar slut. Men även med abonnemangen har man bara ett begränsat antal GB, därefter kapar de ens hastighet till i princip obefintlig. Inte för att det skulle göra någon skillnad direkt då det snabbaste bredbandet som de lanserar som "För heavy users" är på hela 1 Mbit/sek. Dvs hälften av Com Hems small-paket på 2 Mbit/sek för de som bara använder internet till att läsa tidningar och skicka mejl...

Saker jag saknar hemmifrån: Familj, vänner och svenskt godis!!

Mardi Gras

2009-03-08T21:06:00.000-07:00

Tillbaka i Sydney på lördagsmorgonen och precis i rätt tid för avslutningen på den stora gay-festivalen Mardi Gras som pågått ända sedan jag kom. Festivalen avslutades med en traditionell parad i sann Pride-anda. Halva stan hade spärrats av för att göra plats för festivaltåget och vi var ute i god tid för att kunna få en skymt av den. Lite för god till skulle det visa sig. Det hade nämligen florerat otaliga rykten om vilken tid tåget skulle börja – allt mellan 19 till 23 och att tåget redan hade gått på förmiddagen. Vi var på plats runt femtiden bara för att inse att sanningen låg någonstans mitt emellan, kvart i åtta skulle marschen börja. När den väl sparkade igång var vi ordentligt trötta på att stå och vänta men piggnade snabbt till lite. Det var alla sorters människor, motorcyklar, lastbilsflak, färger, utklädnader och musik som promenerade förbi. Slående var alla budskap som grupperna stod för. Det var alltifrån det mer väntade jämlikhet för alla till det lite mer otippade om stöd till offrena för bränderna utanför Melbourne. Men det som imponerade mest på mig var faktiskt statsapparatens och myndigheternas manifestation. Det var poliser, brandmän, ambulanspersonal, militär, lokaltrafik och politiker som tydliggjorde att de stödde och verkade för HTB-rörelsen. Och då inte bara de som själva var homosexuella utan även deras vänner, familjer och kollegor. Detta i ett land där homosexualitet var kriminellt för bara ett tjugotal år sedan. Detta i samma stad där den första paraden för 31 år sedan avbröts genom att polisen, efter att ha trakasserat deltagarna under hela marschen, misshandlade de sista tappra deltagarna, och tidningarna morgonen därefter publicerade namnen på tre hundra deltagare vilket ledde till att flertalet av dem fick sparken från sina jobb.
Utvecklingen går snabbt framåt, som tur är!

Tasmanien – Under down under

2009-03-07T21:05:00.000-08:00

På måndagen begav jag mig iväg tillsammans med min roomie Maya, tysken Richi och de två holländarna David och Nanda till den lilla ön söder om Australien känd som Tasmanien där vi hyrde en bil och planerade att bilen norrut längst västkusten, sedan rakt österut och sedan neråt längst östkusten.

Det började lovande i ”huvudstaden” Hobart med ett schysst hostel, hyfsat utbud av såväl restauranger som barer och, vad som senare skulle visa sig essentiellt, mobiltäckning. Därefter var det campingplatser, lokala hak som slutade servera mat efter klockan åtta och svindyra telefonautomater för hela slanten. Men framförallt – en enastående vacker natur. Sagen om ringen spelades visserligen in på Nya Zeeland men Tasmanien hade lika gärna kunnat vara skådeplatsen. Framförallt västkusten bestod i princip bara av stora berg, höga vattenfall, drygt 80 meter höga träd och gigantiska grönområden. Detta fick sin förklaring när vi fick veta att 40 % av det tasmanska landsytan utgörs av nationalparker. Vi började en bergsklättring vid nere vid en sjö i strålande sol och avslutade den 1400 meter högre upp vid snötoppar och regn! Regnet var tyvärr ett allestädes närvarande sällskap under resan upp för västkusten.
Sista dagen bilade vi ner för östkusten och stannade vid Wineglass bay. Efter drygt en och en halv timmes trekkande kom vi fram till en helt orörd vit sandstrand där det skuttade fram wallabees längst strandkanten och hoppade delfiner ute i vattnet. Solen hade också spruckit sig fram mellan molnen så i hann med några lata timmar vid stranden efter allt vandrande de föregående dagarna.

I övrigt kan sägas om (vissa delar av Tasmanien) att det kändes som att man hamnat drygt hundra år tillbaka i tiden. Många av byhålorna såg ut som tagna ur en 1800-talsfilm alternativt från den amerikanska landsbygden i söder. Pubarna befolkades enbart av medelsåldersmän som drack öl, pratade oförståelig engelska och roade sig själva med att dra ner byxorna på varandra hela kvällen. Ska tilläggas att ingen av dem hade några kalsonger. Richis kompis Adam som bor på Tasmanien och som vi mötte upp en av kvällarna beskrev befolkningen ”a bit narrow minded” och människor som är misstänksamma mot främlingar och direkt fientliga till saker som homosexualitet, människor av annan hudfärg eller ja..icke-tasmanier i allmänhet faktiskt. Vi hade turen att slippa uppleva denna sida av Tasmanien, bortsett från några misstänksamma blickar när vi irrade runt i byarna efter mörkrets inbrott (för det mesta letandes efter boende eller mat).

Jag kan ju konstatera att det här med skor inte verkar vara min grej för tillfället. Efter att ha blivit av med mina skor hos en skräddare i Hoi Ann har jag klarat mig runt med mina flipflops vilket gått alldeles utmärkt tills de två föregående lördagarna då Sydneys nattliv tydligen kräver att man har ordentliga skor på fötterna (gäller dock av någon outgrundlig anledning bara killar, tjejer kommer som vanligt alltid in). Första lördagen fick jag låna ett par vit-rosa gympaskor av en tjej på förfesten men nästa lördag var jag förutseende nog att köpa mig ett par vita finskor. Det visade sig att de inte skulle komma till någon större användning då klubben vi gick ut till inte hade något sko-tvång. Däremot tyckte jag de var desto händigare när jag kunde packa ner dem inför Tasmanienresan. Det tyckte jag inte när vi var framme. Efter fyra dagar av regn, lera, trekking och bergsklättring var det inte mycket kvar av dem när vi var tillbaka i Sydney. Det lilla som var kvar slängde jag i tvättmaskinen då jag hoppades kunna rädda dem. Jag har nämligen i hela mitt liv fått höra från höger och vänster att man kan tvätta skor i tvättmaskin, något jag alltid ställt mig väldigt skeptiskt till. Det borde jag ha fortsatt göra. Efter en dryg timme i tvättmaskinen var det i princip bara små tygbitar kvar av skorna… Jag är alltså tillbaka till ruta ett – ett liv utan skor och bara flipflops.

Strandhäng, party, vinfestival och hemlagat – Helg nr 2

2009-03-01T13:42:00.001-08:00

Lördagen inleddes med att jag flyttade in i den nya lägenheten, och det var faktiskt en obeskrivligt skön känsla att få en fast punkt i tillvaron. Jag hörde av mig till Åsa, en svensk tjej som jag träffat på Saras Swedish dinner förra helgen, och som jag visste bodde nere i Bondi. Det slumpade sig inte bättre än att hon var nere på stranden med ett stort gäng svenskar så det var bara att bege seg ner dit och sola lite.

På kvällen var vi hembjudna till danskarna på förfest och om världen någonsin har upplevt en kollektiv bitterhet/avundsjuka så var det denna kvällen. Som jag tidigare nämnt håller inte husen här nere riktigt samma standard som vi är vana vid. När vi kom in på danskarnas gård och såg den mysigt belysta gången och den millimeterklippta gräsmattan avfärdade vi det som en snygg yttre fasad som försökte släta över de inre skavankerna. Bara det att det inte fanns några skavanker. Vi klev in i en lägenhet som ser ut att vara tagen från någon av Manhattans dyraste områden. Bara vardagsrummet var större än hela min nya lägenhet och allting var toppmodernt. För att göra det hela ännu bättre har killarna en utsikt från balkongen (och soffan) över Harbour Bridge och operahuset. De pyttsar inte mindre än 20 000 kronor i månaden för stället och förklaringen ligger i att det tydligen är ganska enkelt att få väl tilltagna resestipendier från de danska byråerna som juriststudent. Killarna uttryckte det som att de i princip befinner sig på en betald semester. Själv hankar man sig fram på CSN snåla ”studiemedel” och med tanken på att den svenska kronan i princip är värdelös kan jag berätta att den räcker ännu mindre än den gör där hemma.

På söndagen var jag så där lagom seg som man kan vara efter en utgång på lördagar och kom inte upp förrän två. Jag hade nog legat kvar ett par timmar till om inte Sara tvingade in mig till Hyde Park inne i stan där det pågick en vinfestival. Jag var faktiskt inte så där jättesugen på att dricka vin efter gårdagskvällens utgång men det var ändå en upplevelse. Hela Hyde Park hade förvandlats till en marknad där vinproducenter från alla Australiens vindistrikt ställde ut och bjöd på smakprov på deras viner. Det fanns även hel del matstånd och den kulinariska upplevelsen ackompanjerades av liveband utspridda runt om i parken.

På kvällen gick jag och storhandlade och ställde mig att lagade mat för första gången i år. Jag tycker viserliggen att det är kul att laga mat men trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta det så här mycket. Det var riktigt gött att få slänga ihop en spagetti med köttfärssås där spagettin var kokt exakt så löst som man ville ha den och köttfärssåsen kryddad precis som den ska vara. Jag kunde till och med se det trevliga i att diska upp efter mig, och då har det gått långt! Därefter blev det en kopp te i soffan med Maya. Jag tror jag kommer gilla det här med att dela boende. Bortsett från korridoren ute på Kantorn har jag aldrig bott med andra, men det är (hittills) ganska skönt att alltid ha folk omkring sig. Även om det kan vara skönt att ibland få vara för sig själv kan det även bli ganska ensamt i en tom lägenhet. Om man dessutom är lite bekväm av sig som jag är det guld värt att bo ihop med drivna människor.

Mina roomies förklarade imorse att de planerar att åka till Tasmanien imorgon med ett par andra utbytesstudenter och bila runt. De har redan kollat upp flyg, bokat en bil och hostel för första kvällen. En av mina principer här nere är att försöka vara så spontan som möjligt och även göra sådant som jag i vanliga fall kanske inte hade gjort där hemma så imorgon åker jag iväg till Tasmanien med fyra människor som jag inte hade träffat förrän för två dagar sedan.

Inte hemlös längre

2009-02-27T13:40:00.000-08:00

Då ska jag för första gången på två månader bo på ett ställa som faktiskt kan kallas för hem. Jag hade bestämt med Maya att jag skulle komma förbi och kolla på deras lägenhet nere i Bondi Beach men eftersom många av husen här nere håller en betydligt lägre nivå än man är van vid hemifrån tänkte jag att det var bäst att ha lite alternativ. Så jag åkte ner till universitetets Housing Office där det anslag i massor från folk som vill hyra ut rum eller lägenheter. Där finns även datorer och telefoner som man kan använda gratis för att leta boende och ringa runt men det bästa av allt är deras transportservice. Den funkar helt enkelt så att man bokar in ett par visningar och sedan sätter de en i en av deras bilar och kör runt från ställe till ställe. De följer även med på visningarna, granskar boendet nitiskt och ställer alla möjliga och omöjliga frågor som man själv inte hade tänkt på. En ganska schysst service måste jag säga! Jag valde ut ett par ställen och men utan tvekan var det som Maya erbjöd det bästa. Lägenheten var den renaste och fräschaste (med det innebär i princip att den var fri från kackerlackor – där har ni ribban), hade utsikt över havet, ligger tjugo meter från stranden och bebos av tre grymt trevliga studenter. Det tog mig inte många minuter att bestämma mig. På bilden till höger har ni utsikten från vardagsrumsfönstret!

Så imorgon flyttar jag in och ska äntligen få packa upp ryggsäcken som jag packade ner 2008! Jag delar nu lya med Maya från Frankrike, Liam från England och en fjärde brittisk tjej som inte kom ner än och som jag därför inte har en aning om vad hon heter.

Bundeena National Park

2009-02-26T13:36:00.000-08:00

Dagen ägnades åt en utflykt med de andra utbytesstudenterna till Bundeena, vilket är en nationalpark drygt två timmar kring Sydney. Vi trekkade runt någon dryg timme innan vi la oss ner på stranden och började sola. Den australiensiska solen är livsfarlig då det i princip inte finns något ozonlager ovanför landet, och det tog inte många timmar innan de flesta européer som kommit direkt från vår vinter var antingen rödbrända eller uttorkade.

I övrigt var det en trevlig dag som började bra men slutade lite sämre. Vi svenskar (och de flesta andra europeer visade det sig) hade gått upp klockan sex på morgonen för att se Champions League matchen mellan Real Madrid och Liverpool. Australiensarna ställer sig helt oförstående till detta, men så är går å andra sidan deras nationalsport ut på att ett tiotal killar jagar och slår ner en stackars kille som springer för sitt liv med en boll i handen. Jag skulle egentligen mött upp David och Andreas på en bar inne i stan kvart i sju på morgonen men insåg natten innan att vi hade ESPN hemma och att jag därför kunde avnjuta matchen direkt från min sköna säng (eller snarare soffa).

Tyvärr lyckades jag med konststycket att få min kamera stulen/borttappad någon gång under dagen. Det är andra gången jag blir av med den kameran. Senast lyckades jag beställa en ny från USA då modellen utgått i Sverige men nu tror jag inte jag kan ha en sån tur. Det märkliga var att jag hade tagit upp kameran för att ta några bilder, minns att jag stoppade ner den i väskan och drog för dragkedjan och sedan när jag skulle knäppa en ny bild tio minuter senare var den borta. Under denna tid hade jag burit väskan på mig hela tiden och vi var ute i en ganska öde nationalpark med ett gäng utbytesstudenter som inte direkt kändes som några tjuvar….

Kvällen avslutades med en fest på Unibar, studentföreningens bar på skolan, som skulle avsluta den s.k. Orientation week som pågått under denna vecka. Det visade sig att det främst var förstaårsstudenter som närvarar på dessa och eftersom många australiensare börjar universitetet när de är mellan 17-18 år gamla var det många som blev avvisade i dörren för att de var för unga för att komma in på ett ställe som serverar alkohol. Det var väl kanske inte den bästa festen jag varit på och en av de två danskar killarna som jag lärt känna dagen innan, Thomas och Kristian, uttryckte det träffande som att ”det är som att vara på Kos för sju år sedan”.

Jag kan ha ett eventuellt boende på g. Under dagen började jag snacka med en fransk tjej, Maya, som bor ute i Bondi Beach med två andra och de letar efter en fjärde roomie. Jag ska dit imorgon och kolla in läget. Återkommer med en rapport.

Dagens Andreas-citat – ”Jag har koll!” apropå vilken väg vi ska ta för att komma till färjan när alla andra (som brukar ha koll) och förvirrat bort sig. Detta sägs samtidigt som såväl Andreas som resten av gänget brister ut i ett gapskratt.

Tredje dagen

2009-02-25T05:37:00.000-08:00

Min Iphone har verkligen visat sig komma till så mycket nytta som jag tänkte mig att den skulle göra. Förutom det självklara att kunna ringa, sms och lyssna på musik på den, har jag idag hunnit både mejla och surfa under ”föreläsningen”, plita ner alla vikiga datum i kalendern, fyllt på min ”to-do list”, och kanske det bästa av allt hittat hem! Jag svängde förbi Sara en sväng på kvällen och det blev att jag stannade lite längre än jag tänkt så sista bussen hem till mig hade slutat gå. Jag fick istället ta en buss som jag inte hade tagit tidigare och som kör på en parallell gata till min. Tyvärr är denna parallella gata flera kilometer lång och ligger en dryg kilometer från min egen. Det är med andra ord ganska svårt att veta när och var man ska man hoppa av, särskilt då jag aldrig åkt bussen tidigare och det underlättas inte av att det inte ges någon som helst information på bussen om vilken kommande hållplats är. Jag fick alltså hoppa av på måfå när det kändes vettigt att göra så och det är nu det fina kommer in i bilden. Jag gick in på GPSn på telefonen, knappade in vägbeskrivning från ”nuvarande plats” till ”Read Street 37” och inom fyra sekunder hade jag fått upp såväl en utförlig vägbeskrivning om hur jag ska gå som en detaljerad karta över området med en blå linje som markerade närmaste gångväg…Jag är mycket nöjd!

På tal om att transportera sig kan jag konstatera att jag ALDRIG kommer lära mig att titta till höger innan jag korsar en gata. Det sitter verkligen i ryggmärgen att kolla vänster-höger-vänster, och detta trots att jag snart har vistats två hela månader i länder som nästan samtliga kör på fel sida vägen. Jag tänker fortfarande att bilarna kommer smälla ihop varje gång jag ser folk göra, i mitt tyckte, vansinniga svängar på fel sida vägen och värst ser det ut när de kör in i rondellerna.

Förmiddagen ägnades åt samma typ av genomgångar som föregående dag om Australien, Sydney, universitetet och livet här nere medans eftermiddagen var vikt åt en pubrunda. Som Uppsalastudent ansåg jag mig vara hyfsat van vid och införstådd med vad en pubrunda innebär men det här var något extra. Klockan tolv på dagen satte vi igång med den första ölen och sedan fortsatte det med en öl vart fyrtiofemte minut under resten av eftermiddagen. Jag kan absolut se charmen i en pubrunda men föredrar om den börjar lite senare under eftermiddagen så att man inte är helt förstörd innan middagen. Å andra sidan ska sägas att om en pubrunda ska genomföras under dagtid, så ska det ske i en stad som Sydney. Mellan pubarna han vi se såväl Sydney Opera House som den fantasiska Harbour Bridge.

Dag två - "nollning"

2009-02-24T15:32:00.000-08:00

Idag satte så ”nollningen” igång för oss utbytesstudenter. Nollning känns inte som ett helt klockrent ord då det skiljdes sig åt en del från den nollning man känner till hemifrån. Förmiddagen ägnades mest åt välkomsttal och presentationer av universitetet, Sydney, Australien och alla spännande saker vi har framför oss. Det var inte mycket fokus på studierna om jag säger så… Vid lunchtid bjöd de på grillat och vi fick träffa våra Aussie-mates som ska vara våra faddrar. Där måste jag säga att de gjort ett grymt jobb, då min mate Rick läser juridik, ska på utbyte till Uppsala till hösten och har både samma klocka och telefon som jag har! Skön kille som uppfyller alla de stereotypiska fördomarna man kan ha om australiensiska killar. Vi ska börja lira squash ihop och det visade sig att även han ska läsa kursen i Dispute Resolution.

Eftermiddagen skulle ägnas åt någon slags skattjakt på skolan med främsta syfte att man skulle lära sig hitta på campus (mer om det snart) men var ganska dåligt uppstyrt. Vi var egentligen uppdelade i grupper men av det blev det inget. Jag hade som sagt tur att dels hitta min mate överhuvudtaget, till skillnad från många andra, och dels få en trevlig sådan så vi kunde vara med och leka lite men det var många som var ganska bortkollrade och avvek ganska snabbt. Synd eftersom man inte riktigt fick tillfälle att prata med någon annan av studenterna.

På kvällen var det Stand up på baren och de hade tydligen dragit dit någon kille, Adam Hills, som var lika välkänd för australiensarna som Magnus Betner är för oss svenskar. Och jag kan förstå varför. Killen var hur duktigt som helst och om någon kan interagera med sin publik så är han mannen. Han hann med att sno en killes laptop och använda den på scen under showen, få upp en annan kille som rev ner affischerna från sponsorerna och ytterliggare fyra killar som skulle bilda ett Bon Jovi band och sjunga Livin on a prayer. Innan Hills var det en presentatör, en riktigt ung grabb och en äldre lesbisk kvinna (döm inte mig, det var hon som pratade om sin sexuella läggning genomgående under hela hennes stand up) som värde upp publiken. Den unge killen var ganska orutinerad och tyvärr gick inte riktigt hans skämt hem. Man märkte hur han började bli nervös och röra ihop saker vilket inte gjorde det hela bättre. Till slut ropade någon ur publiken ”Step down” och därefter tog det inte många minuter innan han tackade för sig. Jag och Andreas led verkligen med honom från våra platser och som tur var hade resten av publiken vett nog att ge honom en ordentlig applåd när han gick av. Men ännu bättre var presentatören som, när han återtog scenen efter killen, vände sig direkt ut mot det håll i publiken där någon ropat och erbjöd personen i fråga att komma ut ur mörkret, upp på scenen och säga samma sak i ansiktet på den lille killen, presentatören och resten av publiken. Därefter ägnade han ett par minuter åt att förlöjliga fega personer som buar ut, i mitt tycke väldigt modiga människor, som ställer sig upp på scen framför 500 personer och gör ett ärligt försök på någonting som de har en passion för. Helt rätt. Om inte personen i mörkret skämdes efter det så vet jag inte vad som skulle kunna få en människa att skämmas. Även Hills avslutade sin show med att berömma killen för hans talang och mod och var övertygad om att killen om några år kommer vara en väletablerad komiker som borde spotta den buande personen i ansiktet nästa gång han ser honom. Det var faktiskt en väldigt intressant kontrast att se de här två komikerna som annars ägnade hela sin tid att skämta och spexa vara genuint förbannade och tala klarspråk.

Jag måste säga några ord om campusområdet också. Det är en gigantisk yta där man samlat samtliga intsitutioner och fakulteter. Raka motsatsen till Uppsala alltså där allting är väldigt utspritt. På campus finns även två banker, ett postkontor, ett tiotal restauranger, ett health center med allmänläkare, ortopeder och tandläkare, ett gigantisk gym med simbassäng, tennis-, fotbolls, rugby- och ett antal andra planer för att utöva alla möjliga och omöjliga bollsporter och en hel säkerhetsavdelning som har öppet 24 timmar om dygnet och eskorterar studenter som pluggar efter mörkrets inbrott till deras bil eller närmaste busshållplats. Jag vet inte om det sistnämnda är något positivt eller inte. Det är ju förvisso schysst att det finns en sådan service men samtidigt är just det lite oroväckande att det behöver finnas en sådan. Förhoppningsvis finns den främst i preventivt syfte. Campuset har under orientationweek förvandlats till en gigantisk marknad där varenda klubb, förening eller organisation har ett litet bås där de ställer ut och det kryllar av företag som bjuder på diverse gratisprodukter.

Nackdelen verkar vara att studentlivet är ganska begränsat, ovanstående till trots. När lektionerna slutar åker alla hem till sitt, och att bo på campus ska inte vara någon hit alls. Ganska ensamt under kvällstid och helger. Föreningar och klubbar finns det visserliggen av i hundratal men de är inte aktiva i långa vägar på samma sätt som i Uppsala och studentkåren annordnar inte mer än ett par tre fester per termin. Å andra sidan menar många att eftersom det finns så himla många ställen att engarera sig på så kan man fylla ut sin vecka ganska bra ändå. Det blir bara det att det får bli lite av mycket och inte tvärtom som det kanske skulle vara om man engagerade sig i en nation i Uppsala.

Australiensarna är ett väldigt trevligt folk som det är lätt att lära känna. Tidigare under dagen satt jag och häckade framför en dator när jag letade boende. Ganska snabbt, och lika naturligt, började jag och tjejen bredvid mig prata och tio minuter senare hade hon erbjudit mig att ge mig en guidad tur runt stan. Något hon bara menade skulle vara roligt då hon faktiskt jobbar som turguide för turister som extraknäck och skulle tycka det var skönt att slippa skeppa runt en stor grupp människor som om hon vallade får.

I övrigt har jag märkt att de har några likheter med jänkare. Alla har en bil och kör precis överallt, de pratar med allt och alla, verkar vara relativt religiösa (av det drygt 150 klubbarna och föreningarna på skolan tror jag säkert att 25 är diverse religiösa studentorganisationer och hyser en stark tilltro till charitywork. Av vad jag har förstått av amerikaner tror de betyldigt mer på charity än att betala skatter som staten sedan fördelar, och australiernserna verkar ha ett liknande synsätt. Överallt ser man insamlingar för offren för bränderna utanför Melbourne och UNSW ska kommande helg annordna en stor utomhuskoncert med välkända artiser som uppträder gratis och där alla intäkter oavkortat kommer doneras till återuppbygganden av de brandhärjade områdena.

Dagens Andreas-citat – ”Jag har ingen j*vla moral överhuvudtaget” apropå…ja, kanske bäst att låta vara osagt.

Första dagen av allvar – kurser, boende och lokaltrafik

2009-02-23T05:53:00.000-08:00

Dagen har i princip bara flugit förbi men tack vare den otroligt välorganiserade EM har den förflutit väldigt lyckat och smärtfritt. Det första som skulle göras var att gå och registrerar mig hos Exchange Office. EM hade övertalat mig att gå dit tidigt, redan vid åtta, eftersom denna vecka skulle samtliga 40 000 studenter vid UNSW vara på plats för registrering. Det visade sig vara lite för tidigt då de inte öppnade förrän nio men som tur var hade en kvinna kommit in lite tidigare och hjälpte mig direkt. Jag fick en lång ”To do – list” och första uppgiften var att skaffa ett studentkort och studentID. Utan dessa kunde man i princip inte göra någonting annat. Givetvis behövde man sitt pass sa kvinnan och lika självklart var det att jag lämnat mitt hemma. Jag begav mig ändå bort till FM som administrerar korten och hoppades på det bästa. Kön var ungefär lika lång som en tågresa från Uppsala till Malmö brukar kännas men som tur var stod EM längst fram i kön så jag lyckades slinka in till henne. Och lika tur var det att de lät mig hämta ut mitt kort med bara körkort som ID och inte pass. Nästa uppgift var att välja kurser, få dem godkända och stämplade av juridiska institutionen och slutligen få internationella kontoret att registrera mig på kursen. Jag försökte plocka bland lite kurser som verkade intressanta och fastande till slut för:

Sports and the Law in the western world – En komparativ kurs av idrottsjuridiken i Australien, USA och Europa

International criminal law – Kurser berör främst brott mot krigets lagar och de internationella tribunaler som satts upp efter andra världskriget, Jugoslavien, Rwanda m.fl. för att lagföra krigsförbrytare.

Dispute resoltion – Vilket närmast motsvarar vår Förhandling och medlingskurs och precis som i Uppsala ska det vara en ganska slapp sådan.

Cyberspacelaw – Grundläggande kurs som berör dagsakutuella juridiska problem som kan förekomma på internet (vågar man gissa på att den främst kommer behandla nedladdning?)

Den sista kursen fick jag slänga in då jag måste komma upp i 24 units of credits vilket i vanliga fall antingen utgörs av 3 st 8 poängskurser eller 4 st 6 poängskurser. Mina kurser var dock en blandning vilket innebar att jag bara kom upp i 22 poäng och fick slänga in den här sista lilla kursen som bara utgör 3 poäng och medför att jag kommer upp i 25 poäng. Internationella hade visserligen inga problem med att jag bara läste 22 poäng, och det hade verkligen inte jag heller som ni kanske förstår, men juridiska där hemma kräver att man läser 24 poäng för att jag ska kunna tillgodoräkna mig kurserna som min tematiska termin. Hade jag bara läst 22, eller t.om. 23,5 för den delen, hade jag inte fått tillgodoräkna mig någonting. Snacka om allt eller inget.

Det visade sig att några kurser redan var fulla, de har ett system där studenterna själva registrerar sig på kurserna och en först till kvarn-princip, men de reserverar alltid ett par platser för oss utbytesstudenter som australiensarna bara kan ta ifall ingen av oss vill ha dem. Som tur var hade ingen annan utbytesstudent orkat ta sig upp klockan åtta på morgonen så alla extraplatser fanns kvar och jag fick alla mina fyra förstahandsval.

Nästa potentiella hinder var att scheman inte fick krocka på några kurser – då skulle man inte få dem godkända. Det visade sig vara det minsta problemet för mig då två av kurserna är intensivkurser som man läser under en heldag, en gång i veckan vid fyra tillfällen. Dispute Resolution går alltså fyra onsdagar i rad i mars och International criminal law vid fyra heldagar i maj. De andra två löper över hela terminen med föreläsningar en dag i veckan/kurs. Därmed kommer jag aldrig behöva läsa mer än tre kurser åt gången eftersom Dispute Resolution och International criminal law aldrig sammanfaller och de andra två kurserna har föreläsningar på måndagar och tisdagar.

För att sammanfatta det hela betyder detta i klartext att jag bara läser tre kurser parallelt istället för fyra, endast har föreläsningar på måndagar-tisdagar (och fyra onsdagar i mars) och därmed är ledig varje torsdag och fredag under hela terminen. Det visade sig även vara bättre än så – ingen av kurserna jag läser har några sluttentor. I vanliga fall har man tre veckor ledigt för tentaplugg i juni och därefter tentar man samtliga sina kurser under sista veckan i juni. Men eftersom jag som sagt inte har några sluttentor har jag inte heller något tentaplugg och min termin slutar alltså i slutet på maj! Glömde jag säga att lektionerna inte drar igång förrän den 9 mars? Jag börjar förstå varför det är så populärt att vara en utbytesstudent!

Resten av dagen gick åt att leta boende vilket tyvärr gick sådär. Folk lägger visserligen ut ton med annonser men aldrig några bilder vilket gör det ganska svårt att få en uppfattning. Och det är inte direkt en stad av Uppsalas storlek där man kan cykla runt överallt utan man behöver minst någon timme för att ta sig mellan platser. Framförallt av den anledningen att kollektivtrafiken är ganska taskigt utbyggd i det här landet då alla kör bil. Det går bussar från alla områden in till stan eller större knutpunkter men väldigt sällan mellan de olika områdena. Man behöver alltså många gånger åka in till stan och sedan byta buss för att komma ut till ett annat område som kan ligga granne med det första området. Och det är inte heller så fiffigt att man kan åka på samma biljett, eller köpa en biljett för hela resan på första bussen. Nej nej, varje bussresa är en separat resa som man måste betala mellan 10 och 15 kronor för. Men lite cred ska australiensarna faktiskt också ha, man betalar nämligen bara halva priset på all kollektivtrafik som student. Och köper man ett veckokort kan man åka obegränsat för ganska lite pengar. Det roliga är dock att det inte går att köpa månadskort eller terminskort i vanliga affärer. Detta måste man ansöka om hos bussbolaget.

Som sagt, kollektivtrafik är inte deras starkaste kort.

Det sista värt att skriva om är att det tydligen görs en distinktion mellan exchange students och international students. Exchange students är sådana som jag, som är här på utbyte från partneruniversitet. International students är alla icke-australiensare som är här och betalar för sig. Det finns egentligen ingen större skillnad mellan oss, utom två som visat sig vara ganska viktiga. De internationella studenterna har inga platser reserverade för sig på kurserna som vi har, och de är inte heller berättigade till rabatten på kollektivtrafiken som jag skrev om ovan. Lite knasigt med tanke på att de betalar för sig, och inte vi.

Kvällen ägnades åt grillning med svenskarna från Uppsala nere på Bronte Beach och för första gången sedan jag kom ner hit hade jag mindre än 20 minuters väg hem!

Dagens Andreas-citat - "Det gör inget, jag är j*vligt ofräsch av mig" apropå att man har så mycket att göra de första dagarna att man knappt hinner duscha.

Första helgen avklarad

2009-02-22T05:53:00.000-08:00

Då har man hunnit spendera några dagar i Sydney och hittills finns det inte mycket att klaga på. Jag kom tidigt på fredag morgon och Katjas pojkväns syster Karin som bor i Sydney hade vänligheten nog att kliva upp tidigt i ottan för att hämta mig på flygplatsen och låta mig bo hennes i några dagar tills jag har hittat ett eget boende. Karin bor nere vid Bronte Beach som ligger mitt emellan det , av turister och backpackers populära Bondi Beach, och det enligt mig av det lilla jag har hunnit se lite schysstare Coogee Beach vilket är den närmaste stranden till skolan och där väldigt många studenter bor (förhoppningsvis även jag inom en snar framtid).

Helgen har mest spenderats antingen på stränderna eller på någon pub med Eva-Maria (EM) och David som är kursare till mig och Andreas och Evelina som läser ekonomi och biomedicin i Uppsala. Vi ska alla läsa tillsammans på UNSW utom David som är här för att jobba och hålla flickvännen sällskap. Andreas verkar vara en riktigt spjuver full av sarkasm som spottar ur sig citat på löpande man. Kan vara värda att spara för framtida publicering av en humorbok. Jag kommer hålla er uppdaterade!

På lördag kvällen hann jag även med en utgång med Sara och hennes fyra roomies. Hon bor ihop med en annan svensk tjej från Uppsala och tre aussies så tjejerna hade bestämt sig för att bjuda på en klassisk svensk sittning med allt vad det innebär (snaps, sångvisor och bordsskålar). För middagen hade de begett sig ut till IKEA och laddat upp med köttbullar, gräddsås och lingonsylt – mycket uppskattat!

Imorgon drar allvaret (nåja) igång. Den första veckan heter Orientation week och motsvarar i princip vår nollning. Då är det dags för mig att efter sju veckor på resande fot börja ta tag i mitt liv och sätta min fot på ett universitetsområde för första gången sedan början av december.

Uppdatering - igen

2009-02-22T05:50:00.000-08:00

Som ni kanske märkt har det kommit ut rätt många inlägg de senaste dagarna. Det är inte så att jag lagt på ett ordentlig kol och avverkar i princip ett område per dag utan snarare så, vilket ni säkert förstått, att jag varit dels lite för lat för att skriva och dels haft dålig tillgång till internet så att jag inte kunnat ladda upp de texter jag har skrivit.

Ja – jag är alltså framme i Sydney sen några dagar sedan och tänkte börja uppdatera er i realtid. Jag tycker i alla fall själv att det är lite mer spännande att läsa om vad en person har för sig för tillfället, istället för vad som skedde för tre veckor sedan. Lite som att läsa en gammal dagstidning… Det återstår ett par texter om mina besök i Krabi, Kuala Lumpur och Singapore som jag tänkte lägga upp när det råder lite nyhetstorka här nere,

Det är intressant vad snabbt man vänjer sig av bokstäverna å,ä,ö när man inte har tillgång till dem. Hit ner har nämligen mina kära föräldrar skeppat min dator så jag skriver nu på ett svenskt tangentbord men kommer hela tiden på mig själv med att substituera å och ä mot ett a och ö mot o. Detta är egentligen bara en bortförklaring till varför det ibland kan diffa i texterna.

Tack för alla kommentarer – de uppskattas verkligen och motiverar mig att fortsätta skriva när jag vet att det finns folk som läser!

Sammanfattning

2009-02-20T05:53:00.000-08:00

Här ska jag bara lite snabbt plita ner några av de tankar som slagit mig så här i efterhand.

Om jag får chansen att göra om en liknande resa skulle jag nog föredra att göra den med ett permanent resesällskap, men kommer aldrig avstå från resan om jag måste göra den själv.

Jag klarade mig undan mina två största rädslor som jag var säker på att råka ut för minst en av, nämligen att bli magsjuk (tack Duccoral) och att bli bestulen. Jag blev visserligen av med VISA-kortet under resans gång men hann spärra kortet och tömma kontot innan någon annan hann före.

Jag har även undkommit malarian, hoppas jag, trots att jag inte tagit de två sista doserna då de har smulats till pulver i ryggsäcken.

Författaren till The Beach, Alex Garland, ger en klockren beskrivning av en konstant och tvetydliga känsla jag burit på under resan när han i boken skriver ”I don´t like dealing with money transactions in poor countries. I get confused between the feeling that I shouldn´t haggle with poverty and hating getting ripped off”.

Prostitutionen är utbredd – alldeles för utbredd – i Sydostasien. Det är lika smutsigt, äckligt och avskyvärt varje gång man ser en alldeles för ung flicka med en alldeles för gammal och blekfet man.

Singapore

2009-02-19T01:58:00.000-08:00

Resan mellan Kuala Lumpur och Singapore tog bara drygt sex timmar, på en av de bekvämaste bussarna som någonsin kan ha konstruerats. Förutom en väldigt rymlig fåtölj till stol, serverades det mat och visades film. Jag är tveksam till om man har det bättre när man flyger första klass.

Redan vid bussterminalen i KL blev jag påmind om de relativt hårda lagarna som gälller i Singapore. På bussen fick man ta med sig två väskor, därefter fick man betala extra för varje väska. Ett par meter ifrån mig vid bussterminalen i KL stod en stor familj med en ännu större samling väskor. Dottern i familjen kommer fram till mig och frågade om jag, som bara hade en stor ryggsäck, kunde ta med mig en av deras väskor på bussen så att de skulle slippa betala extra. ”Självklart” svarade jag direkt utan att riktigt tänka efter. Därefter slogs jag av frågan som man alltid brukar sucka åt och avfärda som idiotisk på flygplatser och andra transportterminaler och lyder ”Har du packat din väska själv eller har någon annan bett dig bära någonting åt dem?” Detta samtidigt som jag läste på biljetten som jag höll i min hand där det förklarades att det är förenat med dödsstraff att smuggla narkotika in i Singapore. Detta sammantaget gjorde att jag kände mig betydligt mindre villig att hjälpa familjen att spara de 10 kronorna som de behövde betala för sin extra väska. Nu löste detta sig väldigt smidigt då det visade sig att min handväska också räknades till de två väskorna som varje passagerare fick ta med sig och därmed var problemet ur världen.

Väl framme i Singapore hade klockan hunnit bli ganska mycket och det var alldeles för sent/mörkt för att ge sig ut på traditionell sightseeing. Det fick alltså bli lite otraditionell sådan, genom ett besök på nattsafarit. Det var ganska coolt och lite småläskigt att irra runt bland lejon och fladdermöss i mörkret men tyvärr också lite småtråkigt då de flesta av djuren, precis som vi människor, sover under nattetid. Då jag tyvärr börjat tröttna lite på att bara se på klassiska sevärdheter varannan dag tog jag nästa dag linbanan ut till Sentosa Island – en ö som under de senaste åren förvandlats till ett gigantiskt lyx- och nöjesfält med attraktioner av alla dess slag. Jag plockade och blandade lite friskt där höjdpunkterna var en delfinshow, de underjordiska tunnlarna från andra världskriget och ”the Ludge” vilket var en go-cartsliknande låda som man körde i en brant nerförsbacke i högsta fart och avslutades med linbana upp tillbaka till toppen. Kvällen avslutades med en drink på sjuttionde våningen på New Asia Bar där man hade en oslagbar utsikt över staden. Sista dagen i Singapore innan det var dags att bege sig av mot Sydney kikade jag lite snabbt på de obligatoriska sevärdheterna och avslutade med ett måste när man är i elektronikens huvudstad – shopping. Man kunde verkligen köpa allt mellan himmel och jord som var gjort av eller bestod av ett plasthölje och innehöll elektroder men det var också tyvärr lite dyrare än jag hade tänkt mig. Det blev i alla fall en kortläsare för digitalkameror i minimalt format så att man slipper plugga in och installera kameror till datorn varje gång man vill föra över bilder.

Singapore kan beskrivas som en trendig, högpulserande, västerländsk oas i hjärtat av Sydostasien med ett gratis trådlöst nätverk som täcker hela staden/landet, futuristiska nattklubbar och en nästan manisk besatthet av miljömedvetenhet. Överallt möts man av slagorden ”reduce, reuse and recycle”. Bara för skojs skull tog jag vid ett antal tillfällen tiden mellan det att jag behövde en papperskorg till dess att jag hittade en. Jag räknade aldrig längre än till sju – sekunder! Enkelbiljetterna på tunnelbanan utgörs av ett kort i hårdplast som man måste betala en dryg femma för i pant, vilket är nästan halva kostanden för hela biljetten, och som man får tillbaka om man lämnar tillbaka kortet efter avslutad resa. Samtidigt som jag givetvis ser fördelarna i att staten efter bästa förmåga får sina medborgare och turister att handla och agera på ett visst sätt måste jag även erkänna att jag tycker att den singaporeanska regeringen tagit det ett steg för långt. Där det i de flesta länder uppmanas att inte göra saker som att cykla i tunnlar eller röka på särskilda platser skyltas det stort i Singapore med hot om böter på summor upp till 50 000 kronor vid minsta förseelse. Överallt möts man av uppmaningar hur man ska agera. Det kan vara så banala och i andra länder självklara saker som var man ska stå vid ett övergångsställe eller till vem man ska lämna sin plats till på tunnelbanan men även mera allvarliga ting som den video av bombningarna av Londons tunnelbanor 2005 som konstant visades nere i tunnelbanan eller skyltarna i vart och vartannat hörn som uppmanade folk att polisanmäla allt suspekt beteende då ”Little crime does not mean no crime”. Den initiala känslan av att löjlighen övergick ganska snabbt till en mer obehaglig sådana av att regeringen verkade ägna sig åt någon slags skrämselpropagande för att hålla sina medborgare i schak. Det gick inte heller att undkomma känslan att man konstant var övervakad med tanke på de tusentals videokameror som var uppsatta överallt och verkade täcka varenda kvadratmilimeter av ön. Till en början avfärdade jag det hela som paranoida tankar men kunde ändå inte släppa tanken och diskuterade saken med mitt manliga resesällskap på planet ner till Sydney. Mannen var australiensare men bodde i Singapore sedan flera år tillbaka då han var gift med en singaporeanska. Även om han älskade landet och dess folk kunde han inte låta bli att beskriva det som den bäst maskerade diktaturen i världen och berättade att landet inte har några som helst lagar som tillförsäkrar medborgarna någon rätt privatliv. Landet har haft tre premiärministrar sedan dess självständighet efter andra världskriget varav den förste innehade makten i trettio år och den tredje är dennes son, tillika lärjunge. Mannen beskrev maktbalansen dem emellan som den nu förekommande mellan Putin och Medveded i Ryssland där den ena är ansiktet utåt och den andre drar i trådarna i bakgrunden. Han menade att i Singapore kan man leva ostört och får man tänka och tycka vad man vill – bara man lever, tänker och tycker som regeringen. Inte helt olikt vissa andra mindre demokratiska länder i vår väld men med den viktiga och avgörande skillnaden att i Singapore är regeringens åsikter väldigt snarlika de som förekommer i de västerländska demokratierna. Då detta är ett statsskick som medger medborgarna ett drägligt liv där de är fria är jobba, klä sig, resa och leva sitt liv efter eget behag blir det i realiteten sällan några problem. Det går dock inte att frånkomma problematiken i att friheten ändå är begränsad till att bara gälla så länge den har statens godkännande och att människors tyckande och tänkande står i överenstämmelse med statens mer p.g.a. statens konstanta och allestädes närvarande uppforstran genom kontroll och hot om straff istället för genom egen vilja. Mannen menade även att det ovannämnda trådlösa nätverk som jag var väldigt imponerad över var ytterliggare ett sätt för staten att ha fullständig kontroll på vad som sker i landet och han förklarade att ”opassande” sidor på internet censureras. Återigen är det inte de klassiska sidor som man skulle tänka sig censureras i en diktatur utan sådana som även i vår del av världen kan anses olämpligt (men inte olagligt) som pornografi.

Om singaporeanerna kan sägas att de är ett behagligt folk som talar en engelska bättre än många gör i engelsktalande länder och med ordet ”serviceminded” inpräntat i deras DNA.

Så har alltså dessa sju veckor redan kommit till sitt slut och jag har hunnit få se och uppleva väldigt mycket på väldigt kort tid. Det har varit en resa som jag senast i somras aldrig trodde jag skulle ta mig eller hinna få tid till att göra men min syster hade (som vanligt) rätt när hon sa att det kommer dyka upp en lämplig tidpunkt när du som minst anar det. Det har funnits stunder av skratt och glädje men även av ensamhet och hemlängtan. Det är alldeles säkert en del som inte har hunnits smältas och processats riktigt än och som jag kanske inte kommer uppskatta förrän det är borta. Av det jag redan har tagit till mig har det varit en spännande och väldigt lärorik resa som nu ska fortsätta på ett mer permanent och mindre kringflackande sätt. Sydney – here I come!

Malaysia – Eller snarare Kuala Lumpur

2009-02-16T01:40:00.000-08:00

När jag lämnade Sverige var tanken att jag skulle resa ner genom hela Malaysia på min färd ner till Singapore. Det visade sig dock vara lite för optimistiskt att försöka klämma in hela Malaysia utöver allt annat på mina sju veckor så jag fick nöja mig med Kuala Lumpur, vilket var synd eftersom jag fått mersmak på både landet och folket efter Borneo.

För att spara tid, och eftersom jag inte var sugen på att åka buss i 28 timmar, fick det bli flyg mellan Krabi och Kuala Lumpur. Det visade sig vara lättare sagt än gjort då det inte var det enklaste att planera resan till Krabis flygplats. Jag bodde ju som sagt ut på Ton Sai som endast kunde nås med båt från fastlandet. Jag skulle flyga runt ett på dagen och siktade därför på att ta en flygbuss runt halv tolv från Krabi. När jag försökte få klarhet i när bussarna mer precist gick fick jag tre olika bud av tre olika thailändare. En menade att det inte gick några bussar, en annan att det gick tre om dagen och en trede att det gick en buss i timmen. Det enda de var överens om (i alla fall de två sistnämda) var att bussarna inte avgick vid någon särskild tid utan när de var fulla. Jag bestämde mig för att lita på mannen som sa att det gick en buss i timmen och begav mig ner till hamnen för att utreda vilken tid jag skulle behöva ta en båt för att kunna tajma min flygbuss. Är det verkligen någon vid det här laget som tror att båtarna avgick vid en förutbestämd tidpunkt? De avgick så klart när de var fulla. Jag skulle alltså ta en båt som avgick när det var tillräckligt många människor på den, för att ta en flygbuss som (förhoppningsvis) gick när den var full för att hinna med ett flygplan som lyfte klockan ett. Tack för det. Jag fick helt enkelt kliva upp vid åtta på morgonen för att försäkra mig om att hinna med flyget – vilket jag också gjorde.

Att ta sig in från flygplatsen till Kuala Lumpur och vidare till mitt hostel var också det ett projekt i sig så jag kom inte fram förrän alldeles för sent för att göra något vettigt av dagen. Det fick bli ett snabbt besök på nattmarknaden i Little India och sedan sovdags.

Nästa dag avverkade jag de obligatoriska sevärdheterna. Tyvärr, vilket känns både dumt och till och med lite smått arrogant att skriva, har en känsla av ”same same” börjat infinna sig. Jag blir inte lika exalterad över en pampig byggnad, ett mäktigt vattenfall eller vacker paradisstrand. Det kan är väl baksidan att resa en längre tid, och det är väldigt synd då man inte uppskattar upplevelser som egentligen är oslagbara. Värt att nämna från denna dagen var i alla fall att jag hamnade mitt i Tour de Langkawi – en stor cykeltävling genom hela Malaysia för vilken de hade spärrat av gator och torg och folk hade gått man ur huse för att få se. Jag ville även se nationalmosken som ska vara en av Sydostasiens största och vackraste. När jag kom dit såg jag ett antal besvikna västerlänningar stå utanför och en stor skylt där det stod ”Closed for non-muslim tourists”. Jag fortsatte ändå framåt och när jag kom fram till ingången drog jag en rövare. Jag fortsatte bara rakt fram som om det var det naturligaste i världen, vakten tittade lite slött på mig och fråga om jag var där för att be. Jag tvekade en sekund, det kändes inte helt rätt att ljuga i den situationen men beslutade mig ändå för att den gud jag tror på håller sitt hus öppet för alla oavsett religion, och svarade JA. Därefter kunde jag glida förbi medan jag kände ett antal brännande blickar i nacken från de andra turisterna. Ibland kan det löna sig att snåla in på rakblad…Kvällen avslutades med att Azzahir, malayen jag träffade på Borneo, och hans kompis tog med mig ut för att bjuda på riktigt malaysisk mat och öl. Tyvärr är den populäraste ölen i Malaysia Carlsberg, men maten gick inte att klaga på. Apropå Carlsberg fick jag veta att det visserligen är den mest omtyckte ölen och serveras i vart och vartannat hörn men att regeringen förbjudit fotbollslaget Liverpool att komma i landet då de är sponsrade av ett ölbryggeri – som råkar vara Carlsberg. Detta har däremot gjort Liverpool oerhört populär hos malayerna själva, och det verkar råda en viss diskrepans mellan regeringens inställning till alkohol och folkets.

Sista dagen var den helt klart mest minnesvärda. Jag inledde dagen med att gå upp tidigt för att åka i Petronas Towers som är de två högsta tvillingsskyskraporna i världen. Petronas är det malaysiska oljebolaget som äger i princip allt som går att äga i Malaysia och har väldigt nära band till regeringen. När staten vill få något gjort, ger man för det mesta Petronas i uppdrag att göra det. När man ville gagna det egna industrin höjde man skatterna på utländska bilar samtidigt som man gav Petronas i uppdrag att börja tillverka egna bilar som subventionerades kraftigt till folket, för att ta ett exempel. Jag hade fått veta att man måste vara där tidigt då det endast finns ett begränsat antal biljetter per dag och att de delas ut enligt principen först till kvar. Döm av min förvåning då det bara stod två tjejer i kön när jag kom dit en halvtimme för sent. Det visade sig inte bättre än så att tornen var stängda på måndagar för besökare och det fick istället bli ett besök till KL-tower där man kunde få en minst lika magnifik utsikt över staden. Jag skrev tidigare att jag börjat känna mig lite likgiltig för sevärdheter men en sak som fortfarande är lika kul är upplevelser i hög hastighet. Vid KL-tornet kunde man spänna fast sig i en sele och därefter en lina på ena sidan tornet och sedan kasta sig rakt ut i luften, ett tjugotal meter ovanför marken) och flyga med längst linan över till andra sidan. Då man i princip bara hängde i ett snöre kunde man dessutom snurra och svänga sig i vilken riktning man än ville. Min favorit var att ”stå” på huvudet rakt ovanför marken. Jag har varit dålig att lägga upp bilder, men till detta inlägg måste jag göra det då det är svårt att förklara exakt hur det hela gick till. Jag köpte biljetter till två turer, men instruktörerna verkade vara så uttråkade för dagen att de erbjöd mig att åka flera gånger till då de ändå inte hade något bättre för sig. Eftermiddagen ägandes i en fjärilspark som påminde mig om en som jag brukade besöka med min familj när jag var liten och därefter gjorde jag lite obligatorisk elektronisk shoppning.

Jag gillar Malaysia skarpt. Thailand kallas för ”the land om smiles” men i det avseendet tycket jag att malayerna utklassar dem. De är vänliga, hjälpsamma och väldigt tillmötesgående. Dessutom är de ena jävlar på engelska jämfört med resten av Sydostasien, vilket visserligen inte alls är något jag förutsätter att folk ska kunna, men kan inte heller förneka att det underlättar resandet när man kan göra sig förstådd och framförallt förstå dem. Landet är billigt samtidigt som man inte ser den utbredda fattigdomen som man gjort på andra ställen. Det enda som kan klagas lite på , är att maten inte håller någon vidare klass. Lika mycket som jag dragit mig för snabbmat tidigare under resan, lika mycket drogs jag till det i Kuala Lumpur.

För er som har sett Fredik Härens föreläsning på Kunskapens dag på Youtube (eller om det finns någon som faktiskt fortfarande tittar på SVT på riktigt) som kan jag ge honom vatten på sin kvarn när han menar att asiaterna är så mycket väl välutbildade än vad vi är. Han menar på att de känner till såväl sin egen som vår politiska, ekonomiska och kulturella värld medan vi bara känner till våra egna och för att illustrera detta ber han publiken lista ledarna för världens två största länder, tio asiatiska företag och en enda asiatisk musikgrupp. Jaja, tillbaka till poängen. På skytåget står jag bredvid ett gäng ungar som inte kan varit mer än tretton år gamla. De spelar upp musiken på sina mobiler så där lite lagom högt så att hela tåget ska höra det, och helt plötsligt drar de igång Boten Anna. Det som förvånade mig mest var inte att de kände till sången utan att hela gänget sjöng med i den på vad som nästan måste karaktiseras som perfekt svenska! Den dagen jag kan sjunga en sång på melayu skulle jag bli väldigt imponerad av mig själv.

Imorgon bär det av till sista anhalten på denna delen av resan – Singapore.

Bergsklättring i Krabi, Ao Nang, Ton Sai, eller Rai Leh (Railay) - välj själva!

2009-02-13T01:37:00.000-08:00

Det har blivit något av en omedveten vana att rubriken återspeglar destinationen. Denna gången var det dock svårare ocn jag är fortfarande inte helt själv på det klara med var jag exakt har varit. Tanken var att hoppa av bussen i Krabi för att där lära mig bergsklättra vid Railay beach,, som jag förstod det, låg i Krabi. Bussen släpper emellertid av mig ungefär mitt i ingenstans där det bara finns en resebyrå som kräver att få veta om jag vill ha biljett till Krabi, Ao Nang, Ton Sai eller Railay. Som jag förståt det skulle samtliga tre sistnämnda vara stränder i Krabi och ganska sliten efter full moon festen och dagarna kunde jag inte riktigt aktivera hjärnan till att förstå varför jag inte bara kunde få komma till Krabi, dit jag hade köpt biljett!, och sedan fåta mig till stränderna på egen hand. Men se det gick inte. Det krävdes ju en buss till Krabi, en annan buss eller taxi till Ao Nang och båt till Ton Sai och Railay. Jaha, är det två sista öar? Nej nej, fastland! Thailand i ett nötskal. Det här med point to point är inte riktigt deras grej...Till slut gav jag upp mina hopplösa försök att förstå mig på södra Thailands geografi och slog mig istället ihop med två kanadensare som verkade ha stenkoll. Vi var tydligen bara tio minuter från Krabi stad och de tre andra var tydligen just stränder som tillhör Krabi men låg 45 minuter därifrån. Ao Nang är den enda av de tre stränder som det finns körbara vägar till. De andra två är egentligen bara små vikar inklämda mellan bergensklipporna och måste man antingen forcera djungeln eller åka båt dit. Railay är i sin tur indelad i östra och västa Railay och öster om ösyra Railay fanns tydligen ytterliggareven strand vid namn Phra Nang. Det kansle inte är så snurrigt som jag får de att låta och min enda poäng med det här långa utläggningen är egentligen bara att när man väl kom fram var det värt varenda fövirrande och frustrerande sekund. Krabi stad var inte något att lägga på minnet och Ao Nang såg mest ut som vilket annat semsterbadort som helst i Europa. Men sedan kom man till det häftiga! Man tog som sagt en båt från Ao Nang till i turordning de fyra stränderna Ton Sai (TS), västra Railay (VR), östra Railay (ÖR) och Phra Nang (PN). Dessa fyra låg så avskilda och omgivna av havet och bergen att det kändes som om man befann sig på en ö mitt i ingenstans. Stränderna var i sin tur förbundna med varandra genom stigar genom djungeln, elller längs klipporna om det var lågvatten mellam vilka det inte tog längre än tio minuter att gå. Det korta avståndet till trots var det som att varandra mellan skilda världar. Den första stranden TS var ett riktigt backpacker tillhål med billiga bungalows där jag direkt blev varnad för att se upp för både apor och råttor under natten. Men så länge jag höll mig innanför mitt myggnät borde det vara lungnt! VR hade en betydligt finare strand och bestod bara av lyxiga resorts och bleka, äldre turister. Första kvällen råkade jag promenera precis rakt på ett bröllop i solnedgången och fick senare veta att det kostar en dryg miljon kronor om man vill manifestera sin kärlek till gud där. Inte för att jag har någon aning om vad ett bröllop kostar men det lät ganska saftigt. ÖR i sin tut var direkt smutsig och äcklig och bestod främst av billigare hotell men vistas man där är det enkom klättringen man är ute efter. PN slutligen är en paradisliknande strand där man inte kan bo eller göra något annat än att sola och bada.

Innan jag övergår till att berätta om själva klättringen måste jag klämma in två korta historier om resan dit. Jag har tidigare anklagat vietnameserna för att vara giriga men även thailändarna förtjänar en släng av den sleven och vietnameserna lite upprättelse.. Allting är dyrare här och de är betydligt mindre intresserade av att disskutera affärer (pruta). Ingenting som ingick i det lägra priset i Vietnam ingår här, som internet/wifi, frukost och bagage drip, utan kostar extra. Men det var egentligen inte det jag skulle klaga på utan det här. På nattbåten, som skulle ha liggplatser, från Koh Pa Ngan hade de sålt cirka tre biljetter per liggplats. Båten var med andra ord överfull med arga och ganska bakfulla resenärer som fick stå, sitta och ligga som kollin på varandra. För egen del hade jag ganska tidigt gissat vartåt det barkade och lyckats klämma ner mig på vad som inte vid första anblick verkade vara en så attraktiv plats, mellan trappan och en soptunma, men som senare visade sig vara guld värd då jag faktiskt kunde ligga raklång på golvet och det blev ännu bättre när jag mot all förmoden lyckades hitta en kvadratmilimeter ledig plats att på bottenvåningen att ställa soptunnan på. Detta till trots skulle jag inte dra det så långt som att säga att jag låg bekvämt, bar mindre obekvämt än många andra som inte heller fått någon liggplats. Man kan med lite välvilja få det till att detta berodde på en kombination av girighet och välvilja (att "alla ska med" för att få travestera lite) men det som hände efter båtresan var direkt dåligt. Vi var tillbaka på fastlandet runt fytatiden på morgonen och skulle hinna bli runtskickade på två olika pick-up flak innan vi kom till den riktiga bussen som skulle till Krabi. Mellan dessa stop började magen skrila efter frukost så jag köpte en macka för 20 baht av de som transporterade runt oss. Jag hade bara en 1000 baht sedel då jag precis plockat ut pengar från automaten och blev ombedd att sitta ner och vänta medan de skramlade till växeln. Plötsligt blev det full rulle och det var väldigt bråttom att hoppa på en minibuss för att åka vidare. Jag gick och bad om mina pengar och fick ett "yes yes later" till svar. Jag bad om dem en gång till och menade ju att vi skulle åka vidare men fick samma svar medan han pekade och gestikulerade med en knuten hand på bussen och menade att det var viktigt att jag hoppade på ASAP. Vid det laget var jag rätt trött på honom och lät honom förstå att jag inte skulle hoppa på någon buss innan jag fått mina pengar och vips så öppnade han sin hårt knutna hand och där låg mina jämna 980 baht...att bli lurad på några kronor hit eller dit är inte hela världen och hör nästan till men den här mannen försökte få mig att pyttsa 250 kronor för en rostad macka med smör...

Och nu har det äntligen blivit dags att börja skriva om höjdpunkten av resan till södra Thailand - bergsklättringen! Jag anmälde mig till en heldagskurs och vi var fem st som tidigt på morgonen gav oss ut med vår guide till ÖR. REesten av gruppen utgjordes av två norskor i trettioårs åldern och ett australienskt-slovenskt par i min ålder. Alla andra hade bara valt en halvdag och skulle göra ytterliggare en halvdag dagen därpå. Ganska snabbt förstod jag varför...Då alla andra hade nÅgorlunda klättringserfarenhet rivstartade vår guidr utan någon som helst teori med en 10 meters hög klättring, grad 4 av 10. Han stod tålmodigt och säkrade alla medam de klättrade men när det var min tur, jag hade väntat tills sist då jag tänkte att jag skulle se och lära, gav han sig iväg för att rigga upp nästa klättring och överlät åt en av norskorna att säkra, hålla i och guida mig. Det kändes så där tryggt för att vara ärlig men de var grymt kul! Efter det rev vi av tre klättrimgar till på 15-20 meter, grad 5. Jag fick kasta in handduken inför den sista dåjag var helt utmattad i armar och ben och knappt kunde förmå mig att lyfta en vattenflaska för att dricka och norskorna hade redan gett upp på klättringen innan. Som jag tidigare nämnt var jag den enda som hade en heldag, så jag fick guiden helt för mig själv på eftermiddagen. Det kan låta som någoy positivt men innebär i realiteten mycket klättring och ingen vila! Då jag som sagt var ganska utpumpad och kände att jag inte skulle orka lyfta mig själv många cm över marken föreslog norskorna att jag skulle be guiden ta med mig på absailing. Ovetandes om vad detta innebar frågade jag honom och han samtyckte med glädje. Vi promenerade bort till änden på PN och började klättra genom en grotta. Ganska snart blev det becksvart oh guiden plockade fram en pannlampa med vars hjälp vi lyckades ta oss upp för klippor, stegar och linor. Slutligen hadr vi nått toppen 250 meter över havet och hade en magisk utsikt över VR som enligt guiden ska vara en av top fyra klättringsutsiktsplatserna i världen. Jag är benägen att hålla med. Nu blev jag också varse vad absailing var för något. Guiden började spänna fast en massa linor i berget i ena änden och mig i andra. Sedan sa han helt sonika till mig att luta mig med ryggen mot stupet och gå bakåt. När jag klev av från berget störtdök jag ner tills han fångade upp mig med linorna. Kan ha varit det obehagligaste jag gjort i mitt liv och tanken var att han skulle fortsätta fira ner mig en bra bit till. Jag var faktiskt så där sugen på att fortsätta och föreslog att han skulle hissa upp mig igen men då förklarad han att det gick faktisk inte. Dessutom fanns det ingen annan väg ner...Det krävdes en del "pepptalk" och på min fråga om vad som skulle hända om han tappade taget svarade han kort "you die and I go to jail". Det var med andra ord inte mer att göra än att hoppas på att han inte var så sugen på att besöka ett thailändskt fängelse, börja lita på att han faktisk höll mig i repen och njuta av den sagolika utsikten. Efter den här och förmiddagens övningar kände jag mig mer än nöjd och gick raka vägen och fick en halvtimmes välbehövlig thaimassage. Tjejen masseradre, knådade, drog, ryckte, slet och knäckte min överkropp på ett sätt som i vanliga fall skulle kunna klassas någon form av tortyr men jag njöt så mycket att jag bad hene om en halvtimme till!

Klättringen kan sammansfattas som både rolig och utmanande men jag tror även att jag kan konstatera att höjder jnte riktigt är min grej.

IkvÄll är sista kvällen i Thailand, imorgon bär det ab till Kuala Lumpur sär jag förhoppningsvis ska träffa både Erik från Malmö som pluggar där och Azahir, malayen som var med och dök på Borneo (tillika samma kille som beställde in den godaste kycklingrätten på resan efter att jag hade klagat på det malaysiska köket så jag har höga förhoppningarn på restaurangen han ska ta med mig till i KL)!

Koh Pah Ngan - Full moon party

2009-02-11T13:29:00.000-08:00

Redan på nattbussen från Bangkok visade det sig att jag skulle träffa halva mitt resesällskap för hela vistelsen på Koh Pah Ngan och på båten ut till ön från Surat Thani skulle jag träffa den andra halvan.

Men vi tar det från början. När jag, ganska uttråkad, har stått och väntat på att bussen skulle börja släppa på oss i en dryg halvtimme hör jag plötsligt två killar prata svenska med varandra. Det visar sig ganska snabbt att en av dom är ingen mindre än Joels (som jag läste T5 ihop med) lillebror Elias som är ute och reser med sin kompis Jonas. Det tog inte många minuter för att ha riktigt trevligt med dom grabbarna. På båten börjar någon av dem, när jag är ganska djup försjunken i min nya favoritserie The Office, snacka med två svenska tjejer från Göteborg, Linda och Mimmi, som även de visar sig vara väldigt härliga. När vi kliver av båten på Koh Pah Ngan har det på något vis blivit en självklarhet att vi fem ska leta boende ihop – utan att någon sagt det rakt ut eller ens föreslagit något i den riktningen. Sagt och gjort, men det visade sig vara allt annat än lätt. Det var precis som fullbokat överallt som vi hade anat, då det var dagarna innan det välberömda full moon party. Efter lite snack och mutor lyckades Elias dock få en man att skaka fram en schysst bungalow på västra (eller östra) Har Rin dryga tio minuters promenadväg från östra (eller västra) Hat Rin – där festen äger rum.

De tre närmaste dagarna ägnades, precis som på Ko Samet och Ko Chang, mest åt att ligga i hängmattan, läsa en bok, kolla på film och snacka skit med folk. På kvällarna var det grymt bra fest nere på stranden och jag har fortfarande ingen aning om hur många människor som egentligen var där nere på plats samtidigt. Jag har hört allt mellan 8000 – 35000 och kan verkligen inte säga om det ena är mer sant än det andra. För egen del hade jag nog som roligast de två första kvällarna. Kombinationen av nyhetens behag och det faktum att stranden inte var så full av människor så att man fick kliva över/på dem för att ta sig fram gjorde att det var en riktigt skön stämning. Tredje kvällen, tillika full moon kvällen, var visserligen ingen dålig utekväll men det var lite dräggigare, mer fylla, och testosteron (dvs killar som skulle knuffa och bråka med allt som råkade komma i deras väg vilket var en hel del med tanke på att det var ett tiotal person per kvadratcentimeter strand) än de två föregående. Morgonen, eller snarare eftermiddagen eftersom klockan var efter två på dagen, efter var det fortfarande full rulle på en av klubbarna uppe på en klippa som körde ravemusiken på högsta volym och med det tyngsta gardet med rödsprängda ögon kvar på dansgolvet. Intressant nog var inte en enda av dem under fyrtio år…

Den sista dagen ägnades i princip bara åt att ligga relativt trasiga framför en stor TV och kolla på film hela dagen innan det var dags för mig att lämna mitt nyfunna, och grymt roliga, resesällskap för Krabi. De andra fyra skulle, precis som nästan resten av folket på ön, vidare till Ko Tao. Jag hade gärna anslutit då jag både hade väldigt trevligt med gänget och framförallt eftersom Timbuktu ska uppträda där om några dagar, men mina resedagar börjar närma sig sitt slut och jag måste börja röra mig söderut mot Singapore för att inte missa flyget till Sydney. Resan till Ko Pah Ngan var egentligen en bonus som inte var inplanerad överhuvudtaget. Tanken var att skippa öarna öster om Thailand och fokusera på Krabi och Koh Phi Phi men då det slumpade sig att det var full moon när jag ändå hade vägarna förbi gjorde jag en liten rokad mellan Phi Phi och Koh Pha Ngan.

Jag har även fått förklaringen till alla israeler i Thailand. Tydligen får de inte resa till de muslimska länderna Malaysia och Indonesien (och deras medborgare får i gengäld så klart inte åka till Israel) varför israelernas val av resemål till solen i Sydostasien begränsas till ganska mycket just Thailand.

Jag hoppas att ni alla mår bra där hemma och jag tänker på er varje dag!

Bangkok

2009-02-07T04:18:00.000-08:00

Jag lämnade Chang Mai precis på samma sätt som jag anlände, nämligen raka vägen från trekkingen till nattbussen med destination Bangkok. Det blev med andra ord fjärde natten i rad som jag inte skulle få sova i en säng, efter en nattbus till Chang Mai, två nätter i djungeln och nu ytterliggare en nattbuss tillbaka till Bangkok.

Första dagen i Bangkok klarade jag av de flesta sevärdheter tack vare att jag lyckades rekvirera en tuk-tuk chaufför som körde runt mig hela dagen för femtio spänn. När det började dra ihop sig till eftermiddag insåg han vilken dålig deal han troligtvis hade gjort för då hade plötsligt alla ställen jag ville till stängt för dagen. Som tur var hade jag min resebibel, a.k.a. Loonely Planet med mig och kunde visa på att de skulle vara öppna i flera timmar till och efter lite tjat gav han med sig. Han klämde även ur sig ett pliktskyldigt, men föga övertygande ”Oj, det var visst öppet fortfarande. Konstigt, det måste vara något extra idag” vid varje stopp. Hur som, såg jag det kungliga palatset (mycket imponerande), den stående-, liggande-, sittande-, stora-, gigantiska-, och troligtvis ett par till Buddhan i diverse tempel. Däremellan hann han även köra mig till en smyckesfabrik och en skräddare som delade ut gratis bensinkuponger mot att tuk tuk-chaufförer slussade dit turister, samt erbjuda mig hotell i Bangkok, biljett och boende till Ko Pah Ngan, biljett till Kuala Lumpur…ja i princip resa och logi på varenda plats som återstår på min resa. Efter att ha sett så många tempel och andra sevärdheter så ögonen höll på att trilla ut avverkade jag i snabb takt Chinatown och Little India. Därefter var det dags för lite hederlig thai-boxning. 10 matcher á 5 rundor var så det skulle hålla på några timmar. Jag bänkade mig mitt bland thailändarna och undrade i mitt stilla sinne varför alla andra västerlänningar satt ett tjugotal meter till vänster. Ganska snabbt fick jag ett svar på den frågan. När matcherna drog igång flög thailändarena upp från bänkraderna och började skrika och kasta pengar mot en man som stod längst ner och flitigt antecknade alla rop. Som ni kanske annat hade jag hamnat mitt bland ett gäng spelgalna thailändare som livebetade (och här talar vi inte om någon mesig internet-betting utan riktigt hardcore som man ser på amerikanska filmer från sjuttiotalet) på vem som skulle slå den andre blodig. Jag satt och trivdes ganska bra i kaoset när en äldre man vänder sig om till mig med en förtryckt lapp där han vänligt men bestämt ber mig flytta på mig eftersom jag sitter i betting-zonen. Efter att jag protesterar lite, samlar han ihop ett gäng bestämda thailändare vars ansiktsutryck sa mer än tusen ord och jag flyttade mig ganska omgående över till de andra västerlänningarna en bit bort. Efter ett par matcher började jag tröttna på att kolla på två testosteronfyllda män puckla på varandra och gav mig ut för en helkväll på Ko San Road.

Nästa dag dedikerade jag totalt åt shopping bland galleriorna runt Siam Square. Denna dag lyckades jag även få tre relativt vedertagna uppfattningar/sanningar bekräftade för mig. För det första att Thailand är ett billigt land. För drygt 500 spänn köpte jag ett par schyssta jeans, tredje säsongen av Arrested Developement på ”DVD”, såg vad som kan vara filmhistoriens sämsta film på bio, käkade två mål mat, åkte ett par runder med taxi och tuk tuk samt säkert ett par saker till som jag glömt vid det här laget.
För det andra har jag nu fått bekräftat att engelskan har ett så mycket rikare ordförråd än svenskan som folk gör gällande. Jag har skrivit i ett tidigare inlägg att resa ensam i princip innebär att aldrig vara ensam. Det gällde även i Bangkok. Men i Bangkok kände jag mig väldigt ensam trots att jag inte var själv i många minuter. Det är lite svårt att förklara men för att då ta hjälp av den betydligt mer innehållsrika engelskan kan man enkelt förklara det som skillnaden mellan att vara alone och lonely. Jag var verkligen inte alone i Bangkok, men kände mig väldigt lonely på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Det kan bero på att folket man träffar i större städer är så inne i sitt, det ska turistas, shoppas, och festas. Gärna allt på samma gång och i ett rasande tempo. Ute på öarna, mindre städer och på trekkingen har det mest handlat om att hänga på stranden, hostels eller pubar och bara snacka skit med första bästa människa som ser trevlig ut…
För att återgå till den tredje sanningen gjorde jag först ett tappert försök att köpa ett par snygga Diesel-jeans i en riktigt Diesel affär. Vi talar alltså inte om några kopior för en gångs skull. När jag ber om ett par jeans, storlek 30-32 blir jag informerad att de inte har så långa jeans. Det längsta de har är i storleksordning 30! Thailändarna är verkligen så små som de ser ut att vara…
Kvällen avslutades med att göra något jag inte gjort på hela året – gå på bio. Tyvärr var jag lika dålig på att välja film som jag brukar vara. The day the earth stood still kan vara något av det sämsta som amerikansk filmindustri fått fram, och då finns det mycket dåliga filmer. Keanu Reaves spelar någon slags utomjordning som kommer till jorden för att rädda den – från mänsklighetens naturförstörelse. Jag kan se sensmoralen i filmen och behovet av en sådan film – men för att den ska få någon genomslagskraft ska den gärna ha potential att locka fler än de fyra(!) besökarna som var på plats, och detta var på en lördagkväll. Jag hade troligtvis gått i förtid om det inte var så att jag var väldigt trött, och stolarna några av de bekvämaste jag har suttit i. Det enda minnesvärda från kvällen var att innan filmen började så visades bilder på kungen och hela salongen (alla fyra) skulle stå upp under tiden samt att bioduken verkade större än hela Malmö stad. Människornas händer var större än hela min kropp och om man inte satt allra längst bak var det i princip omöjligt att få en överblick över hela duken.

Sista dagen behövdes mest fördrivas i väntan på nattbussen till Ko Pah Ngan. Jag hade läst i min resebibel att det skulle finnas RiverExpress båtar som körde längst floden och var ett flitigt använt transportmedel av lokalbefolkningen. Jag knatade alltså ner till närmsta pir och blir genast påhoppad av en man som ser ut som behörig företrädare för RiverExpress och vill köra mig längst kanalen – för bara 1000 baht (250 spänn) per timme. Efter att ha skrattat lite åt hans erbjudande får jag till slut ner det till 500 baht men det var självklart ett specialpris bara för mig, och då måste vi vänta på att det kommer fler passagerare så att det ska vara värt att åka. Jag är på vippen att gå med på det, men kan inte riktigt släppa tanken att det skulle vara helt otänkbart för lokalbefolkningen att använda dessa båtar som färdmedel till det priset. Antingen jobbar han inte åt RiverExpress eller så är han på god väg att göra ett par tusen procents vinst på mig. Jag tackar alltså och traskar längst vattnet i tio minuter men kan inte hitta någon annan båt som verkar vara billigare. Jag är precis på väg att ge upp, när jag ser en båt fullpackad med thailändare lägga till ett tiotal meter bort. Jag beger mig dit och för då veta att man kan åka med båten längst hela floden för den facila summan av 13 baht! Sagt och gjort. Jag hoppade på och åkte med båten hela vägen till ändhållplatsen vilket var den gamla hamnen som låg en bra bit utanför staden. Det blev lunch på ett ställe som inte kunde varit mer lokalt även om de försökte. Gatuköket låg inklämd i en smutsig gränd och personalen kunde inte ett ord engelska. Efter en del gester och läten lyckades jag beställa något som visade sig vara en fin portion kyckling med ris för inga pengar alls. Det enda man kunde anmärka på var den totala avsaknaden av hygien och blir jag inte magsjuk efter den lunchen kommer jag aldrig bli det. Därefter visade det sig att ändhållplatsen för båten även var starthållplasten för skytåget som jag velat, men inte hunnit åka, ända sedan jag kom till Bangkok. Jag hoppade av tåget vid Siam Square och hann med en runda på deras gigantiska undervattensvärld innan det var dags att ge sig tillbaka till stan och nattbussen till Ko Pah Ngan, där det vankas full moon party.

Det är med andra ord slut på sevärdheterna och dags för lite fest.

Trekking i Chang Mai

2009-02-04T03:13:00.000-08:00

Efter att inte ha gjort manga knop den senaste veckan ute pa de thailandska oarna kande jag att det var dags att borja aktivera mig. Det blev darfor en tur upp till Chang Mai i norra Thailand som ar kand for sina schyssta trekking-strak. Tyvarr var det en nastan 18 timmars bussresa upp dit - men det var det vart!

Jag kom fram pa morgonen den 2 februari runt sjutiden och klockan tio var det dags att borja trekka, ingen rast och ingen ro. Vi var en grupp om 14 personer som var ute i tre dagar (utom tva som lamnade efter tva). Trevliga manniskor men tyvarr var samtliga utom fyra par som garna tydde sig till varandra. De andra tre, forutom jag da, var en fransk kvinna som reste sjalv och tva (trodde jag!) spanska tjejer i min alder. Flera ganger under resan har det hant att jag hort/sett svenskar pa gatan, och nar jag vant mig om och tilltalat dem direkt pa svenska har de forst blivit lite stallda innan de forstatt att ocksa jag var svensk. Men denna gangen var det min tur att bli forledd av fordomar. En av de tva spanska (trodde jag) slog sig ner vid mig och fragade hur laget var pa flytande svenska. Det tog faktiskt flera sekunder innan jag fick pejl pa laget, da jag forst forsokte forsta vilka spanska eller mojligtvis engelska ord hon hade yttrat. Jag hade bara pratat engelska dittils under resan och svensk ar val kanske inte den forsta nationaliteten man skulle associera mig med om man bara sag mig sa jag blev ganska stalld men till slut foll poletten ner och jag kunde borja prata igen. Hon hade tydligen hort nar jag tidigare sagt till fransyskan att jag var fran Malmo - och det visade hon sig ocksa vara. Och den andra "spanjorskan" visade sig vara fran Argentina men bada tjejerna bodde och arbetade i Barcelona sen nagra ar tillbaka.

Jaja, tillbaka till trekkingen. Den forsta dagen rivstartades med att vi red dryga 45 minuter pa elefanter. Nar alla andra fick sitta i en ganska bekvam och saker kort pa elefantens rygg slumpade det sig sa att nar det var min tur sa fanns det inga platser kvar i korgarna. Guiden som skulle rida elefanten hoppade sonika av och placerade istallet mig pa elefantens huvud dar han tidigare suttit och sedan tog han rast...Det var ganska vingligt oc jag blev nerduschad mer an en gang nar elefanten slangde back sin snabel och tiggde efter mat men grymt mycket roligare an att sitta fastspand i en korg. Darefter knatade vi runt ratt manga kilometer i djungeln och avslutade kvallen uppe i en bergsby dar det bodde ett drygt hundratal ursprungsinvanare. Det slumpade det sig sa att de firade sitt nya ar just den kvallen sa det var festligheter, dans och fyrverkerier for hela slanten. Natten spenderades pa golvet i en trahydda tillsammans med ovriga trekking-gruppen, ackompanjerade av diverse djurlaten som iallafall jag aldrig varit i narheten av att hora tidigare.
Andra dagen kom vi inte ivag forran runt elva-tiden och da stod konstant vandring pa schemat med nagra sma avbrott for att bada i de vattenfallen som vi stotte pa pa vagen. Nar det var dags for lunch gav sig var guide ut i djungeln, hogg ner nagra blad fran bananplantor som fick fungera som tallrikar och nagra bamburor som funktionerade som atpinnar. Den mannen var verkligen ett med djungeln och jag funderade starkt pa att rekomendera for honom att stalla upp i Robinsson, sopa matten med alla och kamma hem den dar miljonen eller hur mycket man nu vann. Kvallen avslutades i en liknande hydda som foregaende natt, men nu mitt i ingenstans. Hojdpunkten pa dagen var nog den slangbellan jag kopte for ett par kronor fran en gumma i en liten by som vi vandrade igenom. Den upptog min fulla uppmarksamhet under resten av dagen, sa till den grad att jag faktiskt tappade bort min grupp vid ett tillfalle nar jag stannat upp for att skjuta prick...
Tredje dagen vankades bara en kort vandring ner till en flod som vi forst fick paddla forsranning ner for, och darefter en lite lungare fard den sista biten pa bambuflottar. Sedan var det ett par timmars bussresa tillbaka till Chang Mai och darmed var mina aventyr i djungeln slut for den har gangen.

Pa hostelet i Chang Mai hann jag forresten traffa en hollandsk kille som berattade en ganska schysst sak om det hollandska studiemedelsystemet. Om man inte sju ar efter sin examen har lyckats fa ett sa pass valbetalt jobb sa att man kan borja betala av sina skulder - sa skrivs de av! Nagot for CSN att tanka pa...

Koh Chang - Jag och min hängmatta

2009-01-31T04:33:00.000-08:00

Då har jag lämnat Koh Samet och Hong Kong gänget för nya äventyr på Koh Chang. Trots att det är en närliggande ö krävdes båt till fastlandet, buss på fastlandet och sist båt från fastlandet...trodde jag! Det visade sig att det behövdes ytterliggare några transportmedel. Väl på fastlandet åkte vi en minibuss i några timmar som man tycker borde kunna köra direkt till färjan. Istället släppte den av oss mitt i ingenstan där vi fick byta till en buss modell större och efter tio minutera busaresa fick vi hoppa av bussen och åka sista sträckan på en pickup då den giganiska bussen inte kom fram på den smala vägen. Omständigt? Behöver jag förrresten tillägga att minibussen hade kommit fram på så väl den stora som den smalare gatan som ledde fram till båten. Vid det här lage var en tysk tjej som var med på resan arg som ett bi då hon med största sannolikhet tyckte att det fanns smidigare sätt att transportera sig på...För egen del hade jag slagit mig ihop med en svensk man, Mattias, i fyrtioårs åldern som var på en två veckors semester från slitet som advokat hemma i Sverige. Trevlig man som jag kom att hålla ihop med under resten av vistelsen på Koh Chang. De två första dagarna bodde vi ganska spartanska bungalows på Loonely beach, ett ganska lunt backpacker tillhåll där dagarna spenderades på stranden och en kvällarna me en öl ii handen. Efter de två dagarna kände Mattias att han behövde få unna sig lite mer på sin semester än en smutsig hydda där man kunde höra diverse oidentifierbara ljud på natten som lät som om de kom innefrån ens egen bungalow och drog med mig till det numera ganska exklusia White sands beach. White Sands var for bara nagra ar sedan ett ganska oexpolaterat omrade framst besokt av backpackers vilket jag hade valdigt svart att se da det idag kryllade av resorts som tavlade i att sla varandra i lyxighet. Detta innebar aven att boendekostanden lag lite over min budget men som tur var hade Mattias vanligheten nog att lata mig hyra in mig i hans dubbelrum for samma peng som jag betalt for bungalown pa Loonely Beach. Aven om det har sin charm att bo lite sunkigare sa sag jag faktiskt emot en varm dusch och A/C pa rummet. Men Mattaias hade inte nojt sig med det. Stallet han valt lag precis vid strandkanten, med en egen pool, gigantiska sangar som maste vara bland de skonaste jag sovit i och handdukar som kandes som len sammet jamfort med den strava resehanduken som varit mitt sallskap de senaste fem veckorna.
Dagarna pa Ko Chang agnade jag mest uppmarksamhet at att hitta lampliga stallen att hanga upp min nyinkopta hangmatta som jag tillsammans med mina nya flipflops pyttsade sammanlagt 100 kronor for.

Life is good!

Tur

2009-01-29T03:39:00.000-08:00

Det verkar som om min livslånga kärlek till fru furtuna har börjat bli besvarad. Har bara sett en gul sol och en blå himmel sedan jag lämnat er där hemma, trots dystra väderleksrapporter och historier om regn på kommande destinationer. I början tillskrev jag det hela Johns lycka men efter att ha varit ensam i en vecka nu med samma ihärdigt stekande sol så började jag tro att även jag har lyckan med mig. Och efter de senaste 24 timmarna är jag övertygad, ta i trä!

Gårdagen började med att jag och en galen norrman hyrde jetskis. Det sista som hände innan vi gav oss ut på havet var en förmaning om att de skulle fingranska jetskiina när vi var tillbaka tillsammans med en bildvisning på skadade eller repade jetskis och medföljande "kostnadsförslag" på hur mycket man skulle betala om något hände. Och jag kan säga så mycket att den efterlängtade CSN-utbetalningen inte hade räckt långt... Det första som hände efter att vi gav oss ut på havet var att en stor våg sköljde över oss, vi krockade och en rätt synbar del av norrmannens jetski skrapades upp! Efter att ha enats om det enda rätta att göra (att insistera att den redan var skadad när vi fick den) njöt vi av vår halvtimme till havs. På väg tillbaka till strandkanten ser vi en förbannad thailändare och anar det värsta...När norrmannen kommer fram till honom med sin jetski sliter han den arg till sig och vi tittar olycksbådande på varandra. Men vi förstår ganska snabbt att hans ilska är riktad mot någon annan, då han direkt hoppar upp på jetskin och bränner ut till havs för att plocka in två killar som överskridit sin tid. Exit George och norrman...

Redan nästa morgon fick jag ett till bevis på Fru Fortunas välvilja. Det har blivit dags för att lämna Ko Samet för nya äventyr på Ko Chang vilket innebär att jag måste konka min 70 liters ryggsäck ner de dryga fyra kilometetna till hamnen. Eftersom taxin bara kostade 20 bath, 5 kr, när jag kom för några dagar sedan tänkte jag att det skulle vara pengar väl investerade. Men nu hade priset plötsligt tiodubblats! Hade jag kunnat kommunicera bättre med honom han säkert skyllt på dåliga tider och finanskriser men jag misstänker starkt att han mest såg (ytterliggare) en möjlighet att lura en ovetande backpacker. Även om det bara är 50 kronor och därmed en av de billigare taxiresorna i mitt liv kände jag mig manad att protestera och vägra åka. Jag började istället knata mot hamnen och bad en stilla bön att han skulle komma ikappkörandes och be mig hoppa in. Det gjorde han inte. Det gjorde däremot två av de holländska Hong Kong studenterna som var på väg att lämna tillbaka sina 4x4 de hadr hyrt dagen innan. Och var hade de hyrt dem? Jodå, nere i hamnen. Behöver jag tillägga att jag inte behövde bära min ryggsäck en enda meter till?

Vänner kan man aldrig ha för många av!

Koh Samet - Att resa ensam(?)

2009-01-28T03:38:00.000-08:00

Efter en kort men händelsrik mellanlandning i Bangkok, utgång som började med fyra britter pa Ko San Road och slutade på en bar med livemusik med ett gäng norskor, har jag kommit till Koh Samet. En liten paradisö med en vitkornig sand finare än mjöl och så klarblått vatten att man lika gärna kan snorkla istället för att behöva dyka neråt!

Inför att Johns resa började närma sig sitt slut kände jag en viss oro inför den kommande ensamheten. Ironiskt nog tror jag att jag var ensam längre stunder om dan när vi reste ihop, och det var varken många eller långa tillfällen, än jag hittils varit på hela resan. Naturligtvis blir man mer benägen att börja prata med kreti oh pleti men samtidigt visar även andra resenärer ett större intresse för en. Britterna i Bangkok träffade jag under en av dessa korta ensamma stunder när jag käkade middag och de vinkade över mig till deras bord för att jag satt ensam..

På resan till Ko Samet slog jag mig i slang med tre studenter från Syd-Korea som var här på semester. De hade mycket spännande saker att berätta samtidigt som en del av deras seder och vanor var lite oförståeliga för mig. De bad tusen gånger om ursäkt innan de ställde den stötande frågan hur gammal jag var och när jag på jakt eftet boende föreslog att vi skulle dela upp uppgiften så att jag och Chang frågade runt medan den totalt utmattade tjejen Sussie och Paul satte sig på stranden och höll ett öga på våra blytunga väskor var det helt otänkbart. Jag antar att det var av ren artighet att de inte skulle vila medan vi sprang runt men jag hade bara varit tacksam att få slänga av mig ryggsäcken och tyckte alla vann på det. I Korea betalar man förresten bara 30 spänn i månaden och kan då lagligt ladda ner obegränsat musik. Det är ett alternativ till att kriminalisera och försöka lagföra halva Sveriges befolkning med start 1 april..

Merparten av tiden här har annars spenderats åt att sola, bada, köra jetski och hänga med ett gäng europeiska och amerikanska utbytesstudenter i Hong Kong. De kom dit i början på året och har redan fått ledigt för det kinesiska nyåret. Sju killar från Norge, Holland, Cypern och USA samt fyra tjejer från USA och England. Killarna är supertrevliga och den patriotiske cyprioten blev helt till sig när han fick prata grekiska. Han menar att han letat med lykta och ljus efter en landsman sedan han lämnade sitt hemland. En typisk grek helt enkelt. Tjejerna, bortsett från en, är antingen lite arroganta eller bara så där småblåsta/ovärldsvana som bara amerikaner kan vara. Jag fick bland annat veta att de minsann besökt Sveriges huvudstad Kopenhamn när jag berättade att jag pluggade i en studenstad norr om vår huvudstad. Den brittiska, och trevliga, tjejen himlade med ögonen och hade däremot genast förstått att det var Uppsala jag avsåg. Hon är förresten egentligen argentinsk, Oscar!

Annars går kvällarna mest åt att kolla på eldshow på stranden, dricka öl, röka vattenpipa och träffa svenskar. Det kryllar av svenskar här nere och Hong Kong studenterna blir alltid lite bittra när jag får träffa prata mitt eget språk men ändrar snabbt instälning när de svenska tjejerna ansluter sig till vårt sällskap...

Imorgon bär det av till Ko Chang. Jag saknar er alla där hemma!

Hanoi och Halong Bay

2009-01-24T03:37:00.000-08:00

Efter att ha lämnat resans höjdpunkt så här långt, Hoi Ann, var det även dags för min resekamrat John att lämna Sydostasien. Ett tidigt flyg till Hanoi och sedan skulle Johnny via Bangkok hem. För egen del skulle jag spendera några ensamma dagar i Hanoi och Halong Bay, trodde jag! Redan på flygplatsen slog jag ihop mig med två australiensiska systrar som blev mitt nya sällskap de närmaste dagarna. Hela Hanoi-vistelsen gick faktiskt i australiensiskt tecken då vårt hostel både ägdes och befolkades av aussies. Det blev ett par schyssta dagar då jag under dagtid hann se alla sevärdheter med Ho Chi Minhs masoleum som höjdpunkt medan kvällarna ägnades åt grillning, öl och vattenpipa med australiensarna. Vi blev ett gäng på ett tiotal personer med mig som enda utböling. Australiensarna var duktiga på att hålla låda oavsett om kvällen precis börjat och stämningen var på topp eller om det var tidigt morgon och alla lite lagom tunga i huvudet. De pratade, skämtade och skrattade som om de känt varandra hela livet och jag som annars tycker mig vara duktig på att prata fick knappt en syl i vädret. Men de var grymt trevliga och dessutom Sydneybor ett flertal av dem så jag har redan lite utekvällar inplanerade!

Fredag och lördag ägnades åt en båtturbur ut till Halong Bay med ovannämnda gäng. Ett av tre limestone områden på jorden vilket på vanlig svenska betyder att det var en mängd klippor av limesten av varierande höjd och storlek utplacerade i en stor bukt. Enligt legenden hade vietnameserna tillkallat hjälp från flygande drakar när kineserna anfallit och drakarna hade då spottat ut klipporna från sina käftar för att sänka de kinesiska fartygen. Vi paddlade runt klipporna med kajaker ett par timmar och sedan vankades middag och fest på båten. Schysst upplevelse men som nog gör sig bättre i lite varmare och soligare väder! Tillägas kan att till och med längst ut bland de minsta och avlägsnaste klipporna kunde man höra den numera alltför välbekanta uppmaningen "Buy something!?" från försäljare i sina roddbåtar...

Nu har det blivit dags att lämna Vietnam då mitt visum, eller egentligen avsaknad av visum, gått ut. Ett spännande land med en tragisk historia. Ett land med fantastisk natur och landsbyggd men i min mening inte lika sevärda storstäder. Ett land med ganska dålig mat och försäljare som alltid försöker lura en, men alltid med ett leende på läpparna och ett skratt nära till hands om man ser bakom deras stenhårda fasad!

Ett land väl värt att besöka!

Hoi Ann - Skraddarstaden

2009-01-20T02:39:00.000-08:00

De tre senaste dagarna har spenderats i Hoi Ann och har faktiskt petat ner motorcykel-turen fran topplistan! Hoi Ann ar en stad av mindre matt som framst ar kand for att den i princip bara bestar av skraddare - lite som Uppsala och dess studenter.

Formiddagarna har spenderats at att ranna runt till skraddare och bestalla, prova och andra klader som inte sitter som de ska. Darefter har vi lanat cyklar och trampat oss de dryga 5 km ut till straden. Efter manga timmar av avkloppning efter var harda morgon cyklar vi tillbaka, provar lite till och kakar sedan en battre middag.

Hoi Ann kan lattast sammanfattas sa har. For runt 700 spann har jag fatt en varjacka, ett par linnebyxor, en kostymskojrta, en vanlig skjorta och vast uppsydd helt efter egna onskemal och matt. Lagg till tva slipsar!

Jag gjorde aven ett tappert forsok att sy upp ett par kopior pa mina favorit-sneakers som har borjat ga sonder och slutat saljas dar hemma. Detta pahitt kom jag pa sista pa tisdagen, och vi skulle resa tidigt tidigt onsdag morgon. Efter en del forhandlingar, prutande och disskusioner kom endades vi om ett pris och att skorna skulle hinna vara klara till kvallen - klockan nio. Efter att ha kakat middag med svenskarna promenerade vi till skraddaren totalt - fore nio. Efter att ha fragat runt pa gatan fick vi vagbeskrivningen till hennes andra butik en bit bort dar hon troligtvis befann sig. De visste inte exakt gatunumret men det skulle bara finnas en skraddare pa den gatan fick vi veta. Men de andra skraddarna varnade oss - "we are a afraid of her" som de uttryckte det. Efter att ha knatat till gatan ifraga mottes vi av ungefar ligga manga skraddarbutiker pa den gatan som det finns i resten av hela Hoi Ann. Dar borjade vi forhora tre andra kvinnor som jobbade i en butik efter var skraddare men de kunde inte vara behjalpliga. Vi gar tillbaka till den forsta butiken och hoppas att nagon ar kvar. Och det visade sig sig att en butiksagare fortfarande jobbade. Tyvarr stank han sprit och meddelade med ett leende pa lapparna att han skulle visa oss hem till skraddaren i fraga som bodde precis runt hornet. Val dar mots vi av ett tomt, och morkt hus. Mannen insisterade anda pa att forsoka ta sig in i huset da han menade att skraddaren var hemma. Nar mannens bultande overgar till ett regelratt inbrottsforsok sa beslutar vi oss att lamna honom darhan. Vi var inte sa intresserade av att veta hur det hela skulle varken fortskrida eller sluta. Efter en del runtfragande tror vi oss iallfall ha hittat ratt till skraddarens andra butik da det iallafall star samma namn pa dorren. Sa klart ar affaren stangd da klockan nu faktiskt narmat sig midnatt. Utanfor sitter en man och pa dorren star ett mobilnummer. Vi far mannen att ringa numret som vi antar gar till agaren. Tio minuter senare ser vi henne komma akandes pa sin motorcykel -bara for att konstatera att det inte ar samma agare som till den andra butiken. Den har kvinnan ar dock forstaende och visar sig veta var "var" skraddares riktigt butik kan tankas finnas. Vi tar oss dit och det visar sig vara den gatan vi hade fatt vagbeskrivningen till fran forsta borjan. Vi laser oss runt pa dorrarna och hittar till slut ratt. Precis nar vi kommit fram till dorren kommer en man ditakandes pa sin moped. Han bekraftar att vi antligen har kommit ratt men har inte en susning om vilka skor vi kan tankas mena. Han lovar att forsoka ta redan pa hur landet ligger och om skorna ar fardiga, komma forbi vart hotell med dem senare inatt. Sa skedde inte. Ingen kan iallafall anklaga oss for att inte ha forsokt. Istallet for att fa ett par nya, schyssta skor blev jag en hogersko fattigare da skraddaren beholl den for att gora kopian. Detta tror jag faktiskt gladjer iallfall tva personer i min narmaste krets som tjatat pa mig att kopa nya skor i ett par manader nu...Men tro inte att jag gett upp. Vansterskon ligger kvar i resvasken tills jag hittar en ny skraddar som kan gora kopior!

Sista saken vard att namna fran Hoi Ann kan vara det frackaste (inte i positiv bemarkelse) jag har varit med om. I slutet pa cykelvagen ut till stranden, precis innan strandkanten, star varje dag en uniformerad man, bevapnad med visselpipa och batong. Nar ma kommer cyklande borjar han vissla och banka med batongen mot en plattavla sa att det hors over hela Hoi Ann. Han dirigerar sedan en vidare till cykelparkeringen vid sidan av vagen dar det kostar ett par kronor att stalla cykeln. Forsta dagen lyder vi, som alla andra. Men andra dagen borjar vi skonja ett monster. Mannen visslar och skriker bara at alla turister, aldrig till vietnameserna. Och hans pa hans uniform syns inget tecken som visar att han skulle vara anstalld av nagon sarskild myndighet eller likande. Han ar helt enkelt bara en "entreprenor" som haft frackheten att skaffa mundering som utklar honom till polis och sa tjanar han sitt levebrod. I Sverige tror jag det kallas foregivande av allman stallning men ar tveksam till om det finns nagon motsvarighet i Vietnam...

Nah Trang - sol, bad,fest...och prostitution

2009-01-17T03:31:00.000-08:00

Efter en ordentligt dos storstads- och naturupplevelser slog vi av pa tempot rejalt nar vi begav oss till Nah Trang som ar en ganska turistig badort i Vietnam. Traffade en gang svenskar med samma destination pa bussen sa det blev en ordentlig utgang pa kvallen.

Vi hade tur med vadret da det tydligen hade regnat de senate dagarna men vi sag bara solen under de tva korta dagarna vi hann vara dar. Shysst strand men inget anmarkningsvart. Den grillade fisken ar dock vard att namnas!

Det bestaende intrycket fran Nah Trang ar tyvarr bleka, feta och gamla man tillsammans med morka, smala och unga"skonheter". De var overallt och garna mer an en man per kvinna, "taxigirls" som de kallas av vietnameserna fick vi berattat for oss av en upprord aldre annanas-forsaljerska pa stranden (medan hon med sin yxliknande kniv delade en annanas at oss) och lat oss forsta att hon hellre hade anvant sin kniv till att hugga av nagonting annat...

Uppdatering

2009-01-15T06:42:00.000-08:00

Da jag inte haft nagon vidare tillgang till internet de senate dagarna har det inte blivit nagra inlagg publicerade - men inte desto mindre skriva. Sa nu tar jag tillfallet i akt och lagger ut alla pa en samma gang. Det har med att skriva lite kortare inlagg verkar inte vara min starka sida.

Hall till godo!

Blogg fran en motorcykel

2009-01-15T04:55:00.000-08:00

Dagens upplevelser har inte fatt mig att radikalt andra politiska askadning -rubriken till trots. Daremot har vi hunnit uppleva mer an vi gjort pa hela resan och denna dag kommer bli svarpetad pa listan "Resans hojdpunkt".

I Da Lat finns ett gang aldre farbroder som gallar sig for Easy Riders. De tar det helt enkelt "easy" pa dagarna och kor folk runt pa sina motorcyklar till alla de sevardheter som finns runt Da Lat. De kor en garna aven till andra stader och tar da langa omvagar for att man ska hinna se och uppleva det riktigt Vietnam i sa stor utrstrackning som mojligt. Har kan man verkligen tala om (till skillnad fran den dar nattbussen) att det ar resan och inte malet som ar det viktiga.

Vi hoppar upp bakom pa var sin motorcykel och farden borjar. Vi far se kaffe- och blomodlingar, stora tempel, besoka en silkesfabrik dar man kunde folja silkets vag fran en larv via kukong till fardigspunnet skilke, klattra i ett femtio meter hogt vattenfall, aka linbanor, mera vattenfall, meditationscenter och slutligen aka nagon slags bob-liknande variant (ni vet den sporten som Ludmilla Engquist sadlade om till) ner till ytterliggare ett vattenfall. Detta tog inte mer an sex timmar men vi hade anda gatt om tid pa varje stalle. Att jamfora med de atta timmar utflykten till Cao Dai och Chu Chi tog varav ca sex timmar spenderades i bussen. Alla stopp pa vagen medforde att vi aldrig akte langre an tio minuter i strack. Vi stannade dessutom ofta pa olika utsiktsplatser over bergen eller bara da de tyckte att vi (alltsa jag och John - inte de sjalva) behovde stracka lite pa bennen. En gang kommenderade de upp oss for ett berg. Den andra ganger blev det lite av ett roligt missforstand. De slappta av oss vid vagkanten och korde ivag samtidigt som de skrattandes sa "See you in Da Lat". Vi borjade promenera ett tiotal meter men sag inte dom. Daremot fanns det en stig nerfor berget dar de slappta av oss. Vi fick for oss att vi skulle vandra ner for den och att de skulle plocka upp oss nedanfor. Efter en tio minuters promenad pa stiger inser vi att den inte leder nerat det berget utan ar en passage till ett annat berg. Ungefar samtidigt som vi inser detta hor vi hur det tutas och ropas frenetiskt uppifran vagen. Vara guider tyckte nog vi var lagom smarta nar vi tjugo minuter senare dok upp igen!

Vi far aven veta en hel del om Da Lat, Vietnam och dess historia.
Da Lat grundades for 115 ar sedan av en fransk upptacktsresande som var ute och trekkade i bergen. Han tyckte att Vietnam var ett alldeles for varmt land och att platsen dar Da Lat idag ligger skulle vara en sval och skon semesterort. Han skrev hem till den franska regeringen men sitt forslag om att grunda en stad dar - sagt och gjort.

Det visar sig att den aldre av vara gudier (som de flesta aldre man troligtvis har) stred i Vietnamkriget for sydvietnameserna. Nar vi berattar att vi laser juridik ser han lite misstanksamt pa oss och berattar att det var en advokat som fick honom domd till tva ars fangelse (omvandningslager) efter kriget som straff for att han stred mot kommunisterna. Han berattar hur VC rekryterade sina soldater genom att komma till byar pa landsbyggden och ge folk en AK47 som de skulle ha for att skydda sig mot amerikanerna. Om de tog emot vapnet var de sedan tvungna att ge sig ut i strid (for hur skulle de annars forklara att de skulle sitta hemma med ett vapen nar deras landsman var ute och krigade for sina och deras familjer). Om de vagrade blev livet for dem i byn surt och sa smaningom outhardligt. Man fick flytta in till staden men detta spadde bara pa misstankarna och folket i byn trodde da att man varit en spion for jankarna. Darefter kunde man inte atervanda till sin by for da skulle man bli avrattad for forraderi. Efter att ha varit pa krigsmuseet och fatt hora historier om hur amerikanerna betedde sig sa kan jag bara melankoniskt konstatera att bada sidor var lika goda kalsupare.
Pa fragan hur vietnameserna forhaller sig till amerikanerna idag svarar han regeringen (fortfarande kommunistisk) fick oppna upp sig mot vast efter Sovjets fall. Man slopade planekonomin och kooperativen till forman for markandsekonomin och byggde t.om. kyrkor och tempel i overflod for att paskinna att religionsfrihet radda och forma USA att lyfta sitt handelsembargo. Idag - menar han - ar Vietnam ett land dar huvudet (staten) ar kommunistiskt men kroppen (folket) kapitalistiskt. Det mest intressanta var dock hans svar pa vad folket, de som stred mot (eller med) jankarna tycker om alla de amerikanska turisterna som reser runt har. Han forklarar att de inte kanner nagon som helst avsky och motiverar det med att "de precis som oss ar manniskor som stred for sin sak och tro - precis som vi stred for var".

Nagot av en tankestallare!

Da Lat - Den eviga varens stad

2009-01-14T04:21:00.000-08:00

Nattbussen var forvanandsvard bekvam. Det enda problemet var att den stora facinationen for AC ledde till att det kandes som minus tio grader i bussen och att det lat som om busschaufforen skulle do i lugninflammation varje gang han forsokte ta ett andetag som renderade i en massiv hostattack. Jag palsade pa mig sa gott jag kunde men det mesta lag sa klart i vaskan under bussen. Nar jag hade tackt alla delar av kroppen som bade gar och inte gar att tacka aterstod bara huvudet. Da jag inte var sa forutseende att jag hade med mig en mossa fick mina badshorts ett helt nytt anvandningsomrade!

Framme i Da Lat klockan sex pa morgonen och givetvis hade vi aterigen inte varit sa forutseende att vi hade bokat nagot hotell. Kalla, trotta och hungriga drar vi oss till minnet att Johns syster tipsat om nagot stalle i stil med Dreams Hotel. Vi blir paflugna av en mopedtaxi sa fort vi stiger av bussen. Han ville ha 10 000 dong for att kora oss dit och vi orkade inte ens pruta. Med tanke pa vad jag skrivit tidigare om min 70-procents regel maste han ha tyckt att vi var dumma i huvudet. Annu mer forbryllad maste han ha blivit nar vi kom fram. Han hade tagit fel och trott att vi menat My Dreams Hotel. Bara femtio meter darifran hade jag sett att vi korde forbi Dreams Hotel men hade inte riktigt orka klamma ur mig nagonting. Val framme hann han borja banka pa dorren och vacka agaren innnan jag hunnit forklara att vi var fel. Agaren som kunde annu mindre engelska an var chauffor forstod ingenting nar jag forklarade att vi kommit fel. Vi orkade inte dividera eller krava att chaufforen skulle kora oss ratt utan tog bara vart pick och pack och knatade de femtio meterna upp for gatan. I chaufforens ogon var vi tva killar som betalat ett hutlost overpris for att aka till ett hotell som vi valde att inte ta in pa och dessutom inte kravde att bli korda till ratt stalle utan gick till fots med vara gigantiska ryggsackar...

Val framme pa Dreams Hotel mottes av vi en rar tant med det varmaste leende jag har fatt. Hon forklarade vanligt att hon inte hade nagra rum just nu men kanske skulle fa nagot senare under dagen. Da klockan bara var sju pa morgonen visste hon inte om nagon skulle checka ut senare. Under tiden bjod hon oss till det av farsk frukt bestaende och uppdukade frukostbordet. Vi fick te/kaffe, farskpressad apelsinjuice och agg tillagade pa valfritt satt. Vi fick aven anvanda hotellets datorer med internet och lamna vara vaskor dar medan vi strosade runt pa stan efter ett hotell. Innan vi kommit sa langt hade hon dock redan vaskat fram ett rum at oss. Vad jag tidigare sagt om vietnamesernas girighet galler inte langre (eller iallafall inte den har tanten.)

Da Lat ligger 1500 meter over havet och har ar darfor betydligt kallar an i resten av Vietnam. Det ar en tjock troja och skor som galler for forsta gangen sen vi lamnade Sverige. Nar solen val ar framme branner den till ratt bra da vi ar sa hogt uppe sa det ar ett evigt av och pa-tagande av den tjockare trojan. Staden kallas den eviga varens stad da den ligger omgiven av en fantastisk natur bestanda av sjoar, gronska och vattenfall. Har odlar den jordgubbar aret runt!

Vi fortsatter att vara ratt effektiva och har under dagen sett Crazy House, Summer Palace, en pagoda, den katolska kyrkan och vandrat runt den fem km langa sjon som ligger mitt i staden. Crazy House ar precis vad det later (nej - inte ett mentalsjukhus). Det ar ett hus som ritats och designats av dottern till Ho Chi Mins eftertrader. Hon fick fria hander att skapa ett hus efter eget tycke och den fantasin hon har uppbadat gar inte att beskriva. Har om nagonstans maste uttrycket "en bild sager mer en tusen ord" ha myntats" da jag inte ens tror mig kunna borha beskriva det men hade jag inte glomt sladden till kameran dar hemma hade ni fatt se en bild som fangade hela galenskapen. Det gar inte att beskriva med ord sa jag ska inte ens forsoka.

Dagens tips blir alltsa -googla pa Crazy House Dalat och valj bilder.

Cao Dai tempel och Chu Chi tunnlar

2009-01-13T04:02:00.000-08:00

Da vi i princip avverkat "alla" sevardheter i Ho Chi Minh igar blev det idag en dagsutflykt.
Forsta stoppet pa resan var Cao Dai templet. For er som inte visste det (troligtvis alla som inte ar sa allmanbildade att ni inte ar varldsmastare i TP) ar det en vietnamesisk religion som plocka det de tycker ar godbitarna ur buddismen, taoismen och konfucianismen Religonen har mer an tva miljoner anhangare och hade under femtio-talet till och med en egen 25 000 man stark arme. Templet var imponerade, allt klatt i guld, blatt och rod vilket ar fargerna som representerar de tre religionerna.

Chu Chi tunnlarna var nagra av de underjoriska tunnlar som Viet Cong (VC) borjade bygga under 40-talet och slutforde 20 ar senare under kriget mot amerikanerna. Dessa tunnlar var (surprise!) belagna i Chu Chi-distriktet. Dar fick vi traska runt i skogen dar det myllrade av forsatliga mineringar, falluckor varunder det vantade sylvassa jarnpalar och mangder med tunnlar. Tunnlarna var sa sma att vi knappt kom in i dem och de tappra turisterna som krop igenom en av dem hade fatt laga sig pa mage kravlandes och kranglandes igenom dem. Tunnlarna hade medvetet byggts valdigt sma sa att amerikanerna med sina storre kroppshyddor och annu storre militara utrustning inte skulle kunna folja efter vietnameserna nar de blev jagade. Amerikanernas military "intelligence" hade aterigen visat sig vara helt vardelos da de hade forlagt en av sina storsta baser rakt over tunnlarna. Det tog dem sedan nastan 8 mander att lista ut hur de kunde bli beskjutna i sina talt under nattetid trots att ingen av vaktposterna hade sett skymten av VC.
Pa tal om att skjuta fick vi mojligheten att provskjuta lite vapen paen skjutbana i anslutning till tunnlarna. Vi (John som till skillad fran mig kan lite om vapen) valde en M16 vilket var amerikanska militarens klassiska vapen bade under Vietnamkriget och senare. Kul att prova men jag tror inte jag har nagon karriar som varken jagare eller krigare framfor mig.

Denna dag fick jag aven forklaringen till varfor vietnamesernas engelska, trots deras stora ordforrad och goda grammatik, ar nast intill oforstaelig ibland. Det vietnamesiska spraket bestar bara av ord som har en stavelse. Nar de talar engelska delar de darfor upp orden i en-stavelse ord. American enemy (ett ord vi horde ofta under dagen) blir alltsa ameri ca ene my.

Nu vantar nattbussen till Da Lat!.

Ho Chi Minh

2009-01-12T16:25:00.000-08:00

Efter nastan en hel dags resande kommer vi pa sondagskvallen fram till flygplasten i Ho Chi Minh. Eftersom flygbussen slutar ga vid fem pa eftermiddagen (hmm) sa fick det bli taxi. Vi hade blivit forvarnade pa att man skulle vara bered pa att bli pahoppad av allt och alla med deras erbjudande, overpriser och harda budgivningar innan man kunde komma fram till ett vettigt pris med vietnameserna - men vi trodde inte det skulle vara sa illa! Utgangspriset for taxin var runt 350 000 dong (bra regel- ta bort tre nollar och dividera med tva for att fa det i svenska kr) och vi gav upp vid 100 000 da vi var trotta och bara ville komma fram. Senare skulle det visa sig att man kan pruta ner priser med runt 70 % om man ar talmodig. Eller vad sags som en vaska vars pris egentligen var 1 000 000 dong men gick under klubban for 250 000 eller en klocka vars riktiga varde ar 550 000 dong men bara for att det var jag, de ville vara snalla (osv osv osv) kunde kopas for 200 000 (har emmelan hade du hunnit svara at mig, peka pa manen och mena att jag var galen (da det var fullmane) och att jag ruinerade dem.

Aja, val framme i Ho Chi Minh vid elva pa kvallen hade vi inte varit sa forutseende att vi hade bokat nagonstans att bo. Vi styrde kosan mot Pham Ngo Lao som skulle vara backpacker-gatan i stan. Denna gangen var det en liten tant som knappt nadde mig till anklarna men kan ha varit den mest bestamde och respektingivande manniskan jag traffat som hogg oss innan vi ens kommit in pa gatan. Hon menade att hon jobbade for kommunen och inte alls skulle lura oss utan bara visa oss runt till de stallen vi ville. Lika overtygade som vi var att hon snackade bullshit, lika envis var hon med att hon talade sanning. Hon hangde efter oss medan vi kryssade mellan olika hotell och kom med den ena utlatandet efter det andra. Innan vi ens tittat at det hallet som ett i Loonely Planet-rekommenderat hotell lag at - visste hon vilket vi letade efter. Hon recenserade det och visste vad det kostade och om de hade lediga rum. Hon envisades med att det basta stallet lag en bit ner pa gatan och bara kostade 4 dollar. Vi a var sida forstatta insitera pa att kolla runt. De flesta stallen villa ha runt 15 dollar och i det enda som var lite billigare mottes vi av en lapp pa rummet dar det stod "Kackerlakken in massen". Det slutade med att vi tog in pa fyra-dollars hotellet och vi vet fortfarande inte om det var tanten som gjorde oss en tjanst eller tvart om.

Nasta dag skulle vi gora Ho Chi Minh - och det gjorde vi verkligen. Vi hann se ett par tempel, kyrkor, nagra marknader, ata pa ett restaurang som endast ar kant for att Bill Clinton kakat dar, se Ho Chi Minh stads museum, krigsmuseet, andra museer som jag inte ens kommer ihag, fa en heltimmes massage pa ett massageinstitut drivet av blinda, aka en bakvand tuctuc (man sitter alltsa framfor chaufforen) och en hel del annat.

Ho Chi Minh ar en myllrande femmiljonersstad som aldrig sover och som egentligen bor kallas Saigon nar man talar med lokalborna. Det ar endast vi kontakter med myndigheter som man anvander namnet Ho Chi Minh-staden vilket Saigon doptes till omedelbart efter landets aterforenande. Det kan tillaggas att staden haft mer an tio namn de senaste 400 aren sa det ar inte varldens miss om man sager fel.
Ett annat bestaende (och trakigare intryck) ar att man alltid kanner sig lurad oavsett vad man betalar for saker. Med vetskapen om att allt kan prutas ner langt under halva priset kan man aldrig riktigt kanna sig nojd. Denna kansla kvarstar aven om man inte vill handla nagonting. Aven om man bara behover en vagbeskrivning eller veta vilken byggnad man star framfor far man istallet till svar ett anbud pa hur mycket det skulle kosta om de korde en dit man ville eller om de gav en guided tur over sevardheten. Landet ma vara kommunistiskt men invanarna ar affarsman ut i fingerspetsarna!

Madai Caves

2009-01-10T06:30:00.000-08:00

Utflykten till grottorna var verkligen en upplevelse. Kolsvarta grottor med fyrtio meters takhojd fyllda med fladdermoss. Vid grottan bor Indahan - en ursprungsbefolkning som tidigare varit jagare men nu forsojer sig pa att samla ihop fagelbona i grottan och salja for dyra pengar. Sarskilt bland kineserna ar fagelbona eftertraktade for att koka soppa pa. De betalar upp till 4000 kronor/kilo for ett bra parti fagelbo. Och vad ar det da som klassificerar ett bo som ett hogkvalitativt? Jo - mangden saliv! Tro det eller ej. Sjalv ifragasatter jag mest kinsernas omdome men det har jag gjort enda sedan jag som liten fick hora att de ater hund.
Tillbaka till Indahan - enligt legenden hade de en gang i tiden jagat ett radjur in i grottan och val i grottan hade radjuret talat om for dem att i grottan fanns en skatt som de kunde leva pa i manga generationer. Och denna skatt skulle visa sig vara fagelbona. Enda sedan den dagen upphorde folket att jaga och borjade samla ihop fagelbon vilket de gor tre ganger per ar. Da samlar de ihop ett drygt ton som de saljer och sedan lever de pa pengarna tills nasta gang. Nar de transporterar sitt saliv fran grottan till aterforsaljare maste de ha poliseskort p.g.a. den hoga overfallsrisken - det kan alltsa narmast liknas vara vardetransporter hemma, bara det att vardeforemalet utgors av saliv! Aven om man kan fa intrycket av att de ska ha det gott stallt ar laget snarare det motsatta. Pengarna de far in fordelar de till alla sina slaktingar och andra i byn som inte kan arbeta. Det blir alltsa inte manga kronor per person och de bor i fallfardiga hus som forst nyligen fick avlopp och rinnande vatten!
Det kan tillaggas att allt detta hade jag inte vetat om det inte var for min kommande guide i KL - den malaysiska killen jag berattat om tidigare. Han hangde med oss pa utflykten da han var trott pa att dyka och utgjorde en nodvandigt kommunikationslank mellan oss och vara guider som bara talade malay. Utan honom hade jag med andra ord troligtvis mest skrivit om en mork och ganska acklig grotta som jag inte riktigt forstod uppstandelsen kring!

Imorgon bar det av till Ho Chi Minh!

Mat och dryck

2009-01-09T23:12:00.000-08:00

Mina hoga forvantingar pa den malaysiska maten har grumlats lite efter en dryg vecka har ute. Framforallt ar det kyckligen som ar den stora boven i dramat. Den serveras oftast i bitar bestaende av ben, brosk och med lite tur en strimla kott. De har i princip bara tagit en hel kycklig och borjat hacka av bitar. Efter att ha beklagat mig lite hos den malaysiska killen som ar med och dyker forklarar han att maten har inte alls ar sarskilt representativ for den malaysiska och berattar dessutom att enda sattet att fa schysst mat ar att bestalla det som inte finns pa menyn. Pa kvallen tar han alltsa med oss och efter en del dividerande pa svenska, engelska och malay far jag in en kycklingratt bara bestaende av kott och hett kryddad som smalter i munnen pa mig. Killen ar supertrevlig och har redan hunnit redogora for Malaysias historia, de etniska konflikterna mellan kineser, indier och malayer (som avtagit de senare decennierna) och lovat att bli min guide nar jag kommer till Kuala Lumpur om nagra veckor dar han bor.

Min skeptism mot drycken kanske man inte kan beskylla malaysierna for utan snarare var kanadensiska divemaster och mitt daliga omdome. En av kvallarna kommer hon fram och bjuder pa nagot som ser ut som ol men smakar ungefar som krak. Det ar ol blandat med tomatjuice och tydligen en big hit i Kanada. Utanfor sitt eget kara hemland har hon dock bara traffat tva personer som kunnat dricka mer an en klunk av drycken vilket for mig att undra varfor hon trodde att vi skulle gilla det. Mitt andra tips for dagen pa vad som inte ar drickvart ar coca-cola blandat med mentos. Alla som sokt detta tva ord kombinerade pa youtube har sakert redan listat ut iallafall vad dessa tva saker har med varandra att gora. Varfor jag drack det kanske inte ar lika uppenbart och jag har ingen battre forklaring an den tidigare omdisskuterade barnsligheten...

Ikvall ska vi ut pa grottutflykt till Mandai Caves och imorgon bar det av till Ho Chi Minh.
Hoppas ni har det bra dar hemma - jag tanker pa er alla!

Sipadan

2009-01-09T22:57:00.000-08:00

En man visare an vad jag ar har sagt att borja dyka pa Sipadan ar som att tavla med bilar och borja med Formel 1.
Efter att ha hort allt snack, kikat pa alla bilder och sett extasen i folks ogan nar de pratat om dykningen pa Sipadan var forvantningarna hogt stallda. Och vi blev inte besvikna. Redan nar vi hoppade i land for att skriva under vara tillstand (Sipadan ar sedan 2005 klassat som ett naturresarvat skyddat av militaren varfor man inte langre kan bo pa on och bara ett forutbestamt antal dykare far vara dar varje dag) sag vi fiskar som de andra dykarna inte har sett en enda gang hittils under sin karriar. Det har med ett begransat antal persone/dag ar forresten en valdigt god ide vars grundtanke upphalls i praktiken av dykstallena och tur ar val det. For att om man bara hade forlitat sig till militaren sa ar det tveksamt hur det hade gatt. Da det oftast kravs en framforhallning pa nagra manader for att fa ett tillstand (och de flesta saknar dylika framforhallning) ar alla dar under falska namn. Vi hade alltsa namn pa folk som var dar for tva manader sedan och folk som kommer dit om tva manader kommer att anvanda vara namn. Sitt pass-nummer som man egentligen skulle fylla i kunde man lamna blankt och en av killarna pa baten skulle utge sig for att heta Mette men rimligtvis kryssa i att han var en male. Det basta av allt var anda att nar baten lamnade on sa skulle vi ta ett gruppfoto med alla pa baten och sedan mejla in for att pavisa att det inte var fler folk pa baten an vi hade tillstand for. Hur man som stod bakom kameran var det ingen som fragade. Men som sagt uppratthaller dykstallena reglerna noga och tar aldrig med sig fler personer an da har tillstand till!

Tillbaka till dykningen. Sipadan ar alltsa nagot som narmast kan beskrivas som en paradiso en timme utanfor Borneos kust med en strand vars sand ar vitare och finkorningare an mjol. Resten av on bestar av en gronskande djungel, 28-gradigt varmt vatten och en sikt under ytan pa over 30 meter! Ett par meter ut fran strandkanten stupar det sedan ner mellan 600 och 1500 meter pa sina hall. Man dyker alltsa inte mot botten utan mot sjalva klippvaggen till on. Vi spenderade tva dagar och sex dyk ute pa detta stalle och fick se allt mellan hajar till flera meter stora skoldpaddor simma omkring dar nere. Korallerna ar levande, vitala och fargglada och man flyter bara med de svaga strommarna langs on och njuter. Bilder utlovas sa fort jag sitter vid en dator som inte har en stor varningslapp paklistrad som varnar for att ansluta kamror och USB-minnen till datorn p.g.a. virus.

Jag har visserliggen lovat att halla inlagen nagorlunda korta men denna upplevelsen kunde jag inte undanhalla er!

Up and running - Kort resumé

2009-01-07T07:14:00.000-08:00

Sa dar ja - da har man antligen tagit tag i det har med att skapa en blogg sa att jag slipper skriva langa personliga mejl till er allihopa :). Funderade forst pa en resedagbok men det blev en blogg istallet for att ni ska slippa fa enarverande mejl stupp i kvarten och kan kika in da och da nar ni har nagra minuter over och funderar pa vad er alskade van har for sig pa andra sidan jordklotet.

Jag kommer val skriva ett par ganger i veckan beroende pa tillgang till internet och om det finns naget intressant att skriva. Tumregel - Om jag har/hade kunnat gora det i Sverige - kommer jag inte skriva om det.

Det har forsta inlagget blir lite langre da jag tankte uppdatera er om vad som har hant. Darefter kommer det bli lite kortare (och mer lasvarda).

Resan
Resan paborjades pa lordag morgon och gick via Kopenhamn-London-Hong Kong-Kota Kinabalu (Norra Borneo)-Tawau (sodra Borneo). Som tur var hade jag inga langa mellanlandningar, tvartom da jag fick springa mellan gaterna vid tva tillfallen. Tyvarr hade inte mitt bagage samma snabba lopsteg, varfor det inte hann med planet till Kota Kinabalu fran Hong Kong. Vart ar att notera ar att nar man gick av planet i Hong Kong stod ett antal flygvardinor fran alla connecting-flights och ropade efter oss. Man anslot sig till lampligaste (sotaste) och sedan tog dom dig i handen och foljde dig till gaten - smidigt aven om det innebar att man inte hann strosa runt p[ flygplatsen da det var ratt brattom. Pa KK stod sedan en annan flygvardina och vantade med meddelandet att min vaska inte hunnit med planet. Den skulle komma pa kvallen. Problemet for min del var ju bara att jag skulle vidare till Tawau. Men inte med samma flygbolag! De ansvarade namligen bara for vasken till KK. For att gora en lang historia kort och for att passa pa att ge en tribut till malaysiernas organisationsformaga stod min vaska utanfor mitt rum pa vart hostel drygt sju timmar senare. Och da ska tillaggas att hostelet inte ens ligger i Tawau utan 1,5 timmar bort. Jaja, detta var kanske inte sa intressant men jag tyckte det var kul och eftersom det ar min blogg far jag skriva vad jag vill (detr har har redan borjat stiga mig at huvudet marker jag).
Pa Tawau mottes jag dock av en battre overaskning. John var min inplanerade resekamrat hade med sig min icke-inplanerade kamrat Olle hit. Olle var ju sugen pa att folja med nar vi bokade (och vi var sa klart sugna pa att han skulle med) men det blev inget - trodde jag. Pa nyarsdagen hann Olle andra sig, boka biljett, vaccinera sig, skriva ut ett helt medecinskap - end of storie.

Pa plats
Sondag kvall var vi alltsa pa plats i Semporna som ar den lilla staden dar vi bor och kommer vistas en vecka. Det ar en liten stad framst bestaende av ett gang dyk-stallen. Harifran tar man sedan batar ut till schyssta oar som narmast kan liknas vid on som de strandar pa i Lost. Mest kand ar Sipadan som sags vara ett av de schysstare dykstallena i varlden. Pa Sipadan dyker man inte mot botten utan mot bergsvaggen som utgor sjalva on om jag forstatt det hela ratt. Har bor vi pa ett schysst hostel som tillhor dykforetaget och dar det bor rattor pa vart tak. Har troligtvis hort mer svenska an nagot annat sprak har da det verkar som om halva Sverige flytt kylan dar hemma och hittat just hit av alla obskyra platser pa jorden.

Dykcertet klart
Mandag till onsdag agnades att ta mitt dykcert i det 28-gradiga klarbla/grona vattnet. Tva andra (svenskar sa klart) var ocksa med pa kursen. Sjalva kursen var val inte det roligaste, teori hela forsta dagen och nastan hela andra dagen agnades at en massa ovningar i ganska grunt vatten. Idag var vi dock klara med alla nodvandigheter och borjade dyka ordentligt - och nu blev jag imponerad pa allvar. Det finns en helt annan varld dar nere pa havets botten - och det kanns som att man kan utforska den i oandlighet. Var dykinstuktor med over 1500 dyk i rygger sag en ratt haftig fisk(?) idag som han menade att han aldrig sett och spanat efter i flera ar. Och det basta av allt - man ar tyngdlos och kan darfor halla pa att leka runt hur mycket man vill. Matrizx-moves, sta pa huvudet (och inte pa botten utan mitt i havet) gigantiska hopp pa flera meter - jag lekte sa lange jag bara kunde tills t.o.m. var instruktor som kan vara den barnsligaste manniskan pa jorden trottande pa mig.

Sadar - nu har ni fatt en kort (lang) uppdatering av laget. I fortsattningen kommer det bli lite kortare texter sa att man orkar ta sig igenom det hela.
De narmaste tva dagarna ska vi dyka pa Sipadan - aterkommer med en rapport och forhoppningsvis lite bilder darifran.

Jag saknar er alla dar hemma - Ta hand om er!